Ann Charlott Altstadt överger vänstern

Ann Charlott Altstadt, journalist med vänstersympatier, skrev för några dagar sen artikeln Farväl till vänstern i Fokus. Artikeln är låst och därför publicerade Altstadt texten på Facebook, vilket jag tycker medför att jag också kan publicera texten här.

14 SEPTEMBER 2018 TEXT: ANN CHARLOTT ALTSTADT

Ödesvalet 2018 borde ha handlat om Sveriges ökande befolkning.

I söndags kryssade jag Amineh. En proteströst för Kakabaveh som kalasjnikov i arslet på Vänsterpartiets alla kulturrelativistiska islamistkramare. Och det var också ett långt farväl till vänstern. Mina värderingar och åsikter kvarstår, men som en exaktivist textade mig: »Väns­tern is a lost cause, våga ge upp!«

Valet visade dock att V:s jakt på postsocialistiska projekt till slut träffat rätt: asylaktivism i kamp mot fascism-nazism. De lyckades utplåna Fi och vinna över den principiellt världsfrånvända urbana me­delklassvänstern. Lockade av karisman kring partiets viktigaste engagemang och största seger i mannaminne – att 9 000 mestadels vuxna män, som ljugit om sin ålder och av flera instanser bedömts sakna asylskäl, ändå beviljades amnesti om de, trots avsaknad av identitetsbevis, har intentionen att gå gymnasiet.

Hur kan asylaktivism ens kallas väns­terpolitik? Jag kan bara konstatera det absurda med att den sociala statusen – outbildad, vit, marginaliserad man – dumförklarar SD:s väljare. Men när välutbildade kvinnor, som inte ens kan skylla på socioekonomiska faktorer, vänsterchansar med vägledning av värdegrundsflum i stället för att skaffa sig relevant kunskap, undkommer de offentlig sociologisk diagnosticering.

Ja, jag antar att den marginaliserade medelklassens okunnighet möjliggjorde partiledarnas patetiska pajaseri under valkvällen. En charad som symboliseras av de välsituerade som på V:s valvaka skanderade: »Inga rasister på våra gator!« och faktiskt trodde – uppbackade av medier och politiker – att de på skarpen tog itu med det största av samhällsproblem.

Så oavsett regering förlorade vi alla valet då partiledarna slapp kampanja kring den demografi som verkligen skulle belyst begreppet ödesvalet 2018.

Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är »en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet«.

Samhället är redan sönderslitet medan vänstern lyfter kampen för asyl- och amnestirätt som mobiliserande strategi, mot en fiende som utgörs av sitt eget väljarunderlag. De vann några procentenheter urban medelklass och vi får en raserad välfärdsstat på köpet.

Då vänstern lägger stor vikt vid SD:s och M:s förflutna, vill jag påminna om partiets egen historia. Som Stalinstyrd kominterncell stödde de förvisso Hitler och Nazitysklands ockupation av våra grannländer. Men jag tänker närmast på när DDR fyllde 40 år, då Vänsterpartiets representant stod bland potentaterna på tribunen, med hyllningsbrevet till Honecker och hans arbetar- och bondestat i fickan. Och folkmassorna plötsligt börjar ropa »Gorbi, Gorbi!«. Strax därefter föll muren. Vid ett möte med Honecker sägs Gorbatjov yttrat de bevingade orden: Historien straffar dem som kommer för sent.

Jens Liljestrands påhopp på Ivar Arpi

På Expressens lönelistor finns det ett antal manliga extremister som vräker ur sig den ena skiten efter den andra. Jag tänker på Alex Schulman, vars enda riktiga merit är att han är kändisbarn, Lars Lindström, som är den mest verklighetsfrånvände av de tre, och Jens Liljestrand, som är Mr Macho i den tremannaklubben. Jens Liljestrand och Ivar Arpi har varit i luven med varandra ett tag. Läser man Ivar Arpis Vad är en svensk egentligen? från i somras är det inte svårt att hålla med. Jens Liljestrand är en som älskar att slänga ur sig olika etiketter om personer som tycker olika.

Andra tyckte att jag var illojal mot landet, även om få kallade mig landsförrädare. Man måste faktiskt tänka på Sverigebilden, sade man. Samma kritik fick andra som lät sig intervjuas av utländska medier. Vilka var det då som tangerade att anklaga, eller rakt ut gjorde det, sina landsmän för landsförräderi? Det var inte nationalister, nazister eller alternativhöger den gången, utan liberaler som Jens Liljestrand och Per Svensson, och vänsterfolk. It’s okay when we do it.

Masoud Kamali har gått för långt

Professor Masoud Kamali är en känd iransvensk extremist p.g.a. att han förnekar problemet med hedersförtryck.

Man gör en jättestor grej av att några invandrartjejer blivit utsatta för så kallat hedersrelaterat våld. Det handlar om någon mindre procent, en liten grupp. Det är inget stort problem.

Nu har det äntligen visat sig att hans arbetsgivare har fått nog av honom. Efter att han förra året hade anmält Mittuniversitetets ledning och rektor Anders Fällström för diskriminering har nu ledningen stängt av honom i avvaktan på en utredning via Statens ansvarsnämnd.  Bilden till höger med Masoud Kamalis egna ord är från Thomas Gürs facebookflöde.

 

House of Trump, House of Putin: The Untold Story of Donald Trump and the Russian Mafia

Jag la för några dagar ut en trailer till dokumentären Active Measures som handlar om den ryska maffians kopplingar till Donald Trump redan på 1980-talet. Här är en länk till en intervju med journalisten Craig Unger, som har skrivit boken House of Trump, House of Putin: The Untold Story of Donald Trump and the Russian Mafia.

On November 9, 2016, just a few minutes after Donald Trump was elected president of the United States, a man named Vyacheslav Nikonov approached a microphone in the Russian State Duma (their equivalent of the US House of Representatives) and made a very unusual statement.

“Dear friends, respected colleagues!” Nikonov said. “Three minutes ago, Hillary Clinton admitted her defeat in US presidential elections, and a second ago Trump started his speech as an elected president of the United States of America, and I congratulate you on this.”

Om valresultatet 2018

Söndagens valvaka blev inte så dramatisk som den borde ha blivit med tanke på det jämna resultatet. Det enda som var intressant att följa var om Miljöpartiet skulle klara fyraprocentsspärren eller inte. Strax efter kl. 22 stängde jag av tv:n och gick till sängs.

I dag onsdag avgörs den slutliga mandatfördelningen. Det spelar ingen större roll om de rödgröna blir något mandat större eller inte än allianspartierna. Blockpolitiken är förhoppningsvis död nu. Det man kan konstatera är att Sverigedemokraterna fick klart färre röster än vad många trodde. Skönt, tycker jag och jag kan även påstå att deras ökning var ett fall framåt. Det var nu som de skulle ha nått sitt maximum och från det ha skaffat sig en maktposition men det ser det ut som att de inte kommer att få med tanke på att de ”bara” blev tredje största parti. Partiet kommer inte få någon plats i någon framtida regering och när folk märker hur bortkastade deras röster då är samt när personkulten kring Jimmie Åkesson försvinner den dagen han avgår kommer partiet att sjunka till ett parti kring 5-10 %, med risk för att trilla ur riksdagen vilket val som helst. Jag ser ett slut på stålbadet, trots att partiet som sagt ökade.

Det gick inte heller bra för partierna som försökte komma in i riksdagen. Feministiskt initiativ blev ”störst” men fick bara c:a 0,5 %. Av de andra s.k. övriga partierna fick Medborgerlig Samling ungefär en tredjedel av Fi, vilket får ses som en liten besvikelse. Det blir svårt att se att partiet fortsätter över mandatperioden men för mig kommer nog inte något annat parti vara aktuellt.

– Många känner en oro och ställer sig frågan hur ska jag rösta för att förhindra att Sverigedemokraterna får mer makt och då går man till något som är välbekant, säger partiledaren Gudrun Schyman.

Min analys är samma som Gudrun Schymans. Det här valet gällde så mycket så att välja partier som ville komma in i riksdagen var otänkbart. Jag tror dock inte att Miljöpartiet fick samma typ av stödröster som Kristdemokraterna definitivt måste ha fått. Det finns inget i valrörelsens slutdel som annars kan förklara den uppgången från KD, som var totalt uträknade under en sån lång tid. Partier som Fi och MED kan öka nästa riksdagsval om det inte liknar årets igen.