Det preliminära resultatet från gårdagens riksdagsval visar att regeringsfrågan kan bli både jämn och komplicerad. Alla röster är ännu inte sluträknade, men ett tydligt resultat är att Sverigedemokraterna har gått bakåt samtidigt som Centerpartiet och Liberalerna har gått framåt. När Valmyndigheten senast uppdaterade det preliminära resultatet hade Sverigedemokraterna fått 17,6 procent av rösterna, en minskning med 3,0 procentenheter. Centerpartiet låg på 7,1 procent, en ökning med 0,3 procentenheter, medan Liberalerna hade fått 5,4 procent och gått framåt med 0,8 procentenheter. Moderaterna låg på 19,9 procent och hade också ökat något. Siffrorna är fortfarande preliminära, eftersom kommunernas uppsamlingsräkning genomförs den 16 och 17 september och länsstyrelsernas slutliga rösträkning har påbörjats.
Min spontana analys är att Sverigedemokraterna gjorde ett politiskt självmål när partiet under mandatperioden började kräva ministerposter efter en eventuell valseger för de blågula Tidöpartierna. Kravet innebar att valet inte längre enbart handlade om huruvida Tidösamarbetet skulle få fortsätta. Det handlade plötsligt också om huruvida Sverigedemokraterna skulle ta plats i själva regeringen. Under valrörelsen bekräftade Ulf Kristersson att Sverigedemokraterna skulle få ministerposter om Tidöpartierna vann. Jimmie Åkesson talade dessutom om en proportionell fördelning som skulle kunna ge SD mellan tolv och fjorton ministrar, även om Kristersson avvisade att det skulle bli så många.
Det kan naturligtvis ha tilltalat Sverigedemokraternas egna kärnväljare. För väljare som har accepterat SD som samarbetsparti men inte velat se partiet i regeringen blev situationen däremot en helt annan. Jag tror att kravet skrämde bort väljare från de övriga regeringspartierna, särskilt från Liberalerna. En del av dessa väljare kan i stället ha sökt sig till Centerpartiet. Samtidigt verkar andra väljare inom det blågula blocket ha känt sig tvungna att stödrösta på Liberalerna för att partiet inte skulle hamna under riksdagsspärren.
Det här är än så länge en politisk tolkning och inte något som kan bevisas enbart med Valmyndighetens siffror. För att veta hur stora väljarströmmarna mellan partierna faktiskt har varit krävs vallokalsundersökningar och senare analyser. Men kombinationen av Liberalernas utsatta läge, Centerpartiets uppgång och Sverigedemokraternas tydliga tillbakagång gör frågan relevant. Det intressanta är att stödröster på Liberalerna samtidigt kan ha dolt hur många av partiets tidigare väljare som egentligen lämnade partiet. Om väljare från framför allt Moderaterna och Sverigedemokraterna stödröstade på Liberalerna kan Liberalernas uppgång ha inträffat trots att liberala mittenväljare gick åt andra hållet. Jag gjorde själv precis denna förflyttning.
Jag har tidigare röstat på Liberalerna, men den här gången övergav jag partiet för Centerpartiet. Anledningen var att jag varken vill se Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna i en regering. För mig räcker det alltså inte att ett parti beskriver sig som liberalt. Det måste också finnas en trovärdig liberal gräns för vilka partier man är beredd att sätta i regeringsställning. Mitt val av Centerpartiet betyder inte att jag vill se Vänsterpartiet i regeringen. Tvärtom. Det betyder att jag vill ha ett mittenalternativ som kan hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna borta från ministerposterna. Den positionen riskerar förstås att göra regeringsbildningen mycket svår, men svårigheten uppstår därför att de båda blocken har gjort sig beroende av partier som många mittenväljare inte vill se i regeringen.
Hade Sverigedemokraterna inte krävt ministerposter tror jag att den sittande regeringen hade haft betydligt bättre möjligheter att behålla regeringsmakten. Då hade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kunnat fortsätta regera med SD som samarbetsparti inom eller bredvid ett nytt Tidöavtal. Det hade fortfarande varit ett samarbete där Sverigedemokraterna hade stort politiskt inflytande. Skillnaden är att de väljare som kunde acceptera ett sådant samarbete inte samtidigt hade behövt acceptera sverigedemokratiska statsråd med direkt ansvar för departement och myndigheter. SD:s krav kan därför ha försvagat det regeringsalternativ som partiet självt ville bli en del av. Genom att kräva mer formell makt kan partiet ha gjort det svårare för hela sidan att vinna tillräckligt många röster.
Om den preliminära tendensen håller i sig återstår en ganska tydlig följdfråga för Sverigedemokraterna: Var kravet på ministerposter verkligen värt det? Partiet riskerar nu att förlora både ministerposterna och möjligheten att fortsätta påverka regeringens politik på samma sätt som under den gångna mandatperioden. Det är svårt att beskriva det som något annat än ett politiskt självmål.
Det slutliga valresultatet återstår att se. Även mandatfördelningen och regeringsförhandlingarna kan förändra bilden. Men min första slutsats efter valnatten är ändå att Sverigedemokraternas krav på att gå från samarbetsparti till regeringsparti skrämde bort några av de väljare som Tidösamarbetet behövde för att få fortsätta styra Sverige.
