Archive | april 2013

Receptet mot missnöjespartier

Man har försökt att minska stödet för dem genom att kalla dem nazister – totalt verkningslöst.

Den f.d. socialdemokraten och även f.d. sverigedemokraten Camilla Rågfors skriver i artikeln Tydligare alternativ enda vapnet mot SD  i Aftonbladet om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Hon berättar mer i ett inlägg på sin blogg Tankar åt alla håll & kanter:

Många väljer ännu att stoppa huvudet i sanden och inbillar sig att bara man tystar dem så dör de ut. Så är det inte. De växer.

Att börja med något så larvigt som att våga vägra debatten leder inte till något gott på lång sikt. Jag håller med om att en av anledningarna till att missnöjespartiet Sverigedemokraterna ökar är att ”folk är trötta på politiker som inte ger raka svar”. Och när det politiska och mediala etablissemanget även attackerar partiet och dess företrädare med annat än sakliga argument väljer en del människor att visa sin misstro mot etablissemanget genom att i opinionsundersökningar säga att man röstar på detta missnöjesparti. Nu på senare tid har det varit ganska lugnt kring Sverigedemokraterna och då dalar dem också i opinionsundersökningarna. Partiet har tappat var tredje väljare på två månader enligt en färsk undersökning av DN/Ipsos.

Saker som att leta upp gilla-markeringar på Facebook och kommentarer på nätet som styrker den tesen har bara hjälpt dem att städa upp i sina led.

Jag tror inte att många förstår fenomenet missnöjespartier. Leif GW Persson skriver i artikeln Missnöje kommer sig av misstro i Expressen 2011:

Jag är således övertygad om att den genomsnittlige SD-väljaren är en vanlig, hygglig människa och inte rasist, eller ens främlingsfientlig. Man är missnöjd helt enkelt. Man misstror de etablerade politikerna och med den misstron är det tyvärr så illa att den ibland är befogad. Man fick inte ut det av livet som de politiker som man röstade på hade lovat att man skulle få. För det gav de i stället till sig själva.

Socialdemokraten Raimo Norrgran Kettil bloggar också om detta fenomen:

De politiker som beskrivs som bufflar, pansarvagnar eller enmansshower har ofta ett problem som ligger i detta området.

När väljarna möter företrädare som tydligt ger bilden av att den enskilde inte har ett rimligt inflytande över sin situation förstärks dennes känsla av misslyckande och upplevelse av utanförskap.

När man inte blir bemött och lyssnad på under en längre tid blir istället känslan desperation, förtvivlan, aggresivitet, våldsamhet, och destruktivitet. Du kan se detta hos ungdomar som upplever att ingen tar deras frågor på allvar. 

Både media och politikerna borde ha lärt sig läxan från Ny Demokrati men jag tror att många blev blinda av den avsky som bl.a. Bengt Westerberg visade för det partiet under valvakan 1991. Samma avsky visade Lars Ohly mot Sverigedemokraterna under valvakan 2010. Hatyttringar är och kommer aldrig att vara demokratiska. Tillbaka till Camilla Rågfors artikel:

SD har jobbat hårt för att bli det man en gång sa sig aldrig vilja bli, nämligen en del av etablissemanget, där politiskt korrekta var en dödssynd. Ändå är det just detta vi ser allt tydligare att de blivit. Tydligen ett måste om man ska kunna locka till sig företrädare som är högutbildade och som kan föra sig i det politiska rummet.

Här ser vi missnöjespartiernas dilemma. Vilken fot ska de stå på? Går det att stå på båda fötterna? Jag tror inte det och det är det som är den stora långsiktiga begränsningen för ett missnöjesparti. Camilla Rågfors avslutning borde gå ut som ett PM till landets alla politiker:

Det enda som kan få SD att avta i tillväxt, och även dra sig tillbaka, är de andra partierna. Slutar man tävla om vem som flest gånger upprepar mantrat att inte samarbeta med SD och istället lägger krutet på väljarna som man så desperat längtar efter, så kan det gå.

Mitt stalltips till dagens politiker är att stå upp för den egna politiken i första hand. Kom med svar på frågor och ge lösningar och finns inga svar så erkänn detta. Folk är trötta på politiker som inte vågar svara rakt och ärligt, och där står SD som ett alternativ. Sen kan väljarna se mellan fingrarna med en hel del, för svenska folket är inte korkade utan förbannade – till Jimmie Åkessons stora glädje.

Jag önskar jag kunde säga att bara vi jobbar hårdare mot rasism så försvinner SD men svaret ligger inte där. Studier visar att rasismen faktiskt minskar i vårt land. Ställ er då frågan – vad är anledningen till att SD växer?

Nya tider kräver nya metoder och likväl medför de att vi får finna oss i att ha ett parti som driver SD:s politik ett tag till.

Jag hade kunnat vara medförfattare till den här artikeln. Det är så frustrerande att nästan dagligen se våra svenska politiker som inte fattar detta enkla recept. OBS! Länkarna i citaten är min egna, inte artikelförfattarnas.

Världskrigen

När man pratar världskrig blir det oftast om det Första och Andra världskriget under 1900-talet. Det är en lite vilseledande benämningen på de krigen eftersom det pågick världskrig redan på 1700-talet, eller kanske t.o.m. på 1600-talet. Det finns egentligen ingen definition av vad ett världskrig är men det har kommit att betyda ”krig som involverar ett större antal länder, eller länder från flera olika delar av jorden (flera olika kontinenter)”. Första gången som det användes var i september 1914 av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som i en artikel förutspådde att det stormaktskrig som just brutit ut i Europa skulle bli ”det första världskriget i ordets fulla bemärkelse”. Det Första världskriget kallades bara för Världskriget fram till det Andra världskriget. För hur skulle man veta att ett till världskrig skulle bryta ut? Det Kalla kriget och Kriget mot terrorismen kan även ingå i definitionen av världskrig.

Det första världskriget skulle man kunna kalla det Trettioåriga kriget 1618-1648 för men jag väljer i stället att kalla det för ett religionsinbördeskrig som gav effekter på även andra ställen i världen. Sveriges stormaktstid 1611-1721, med nästan konstant krigande i över 100 år och utspritt på flera svenska regenter, kan alltså inte riktigt kallas för alla världskrigs moder. Det första världskriget är enligt mig Sjuårskriget 1756-1763. Strider mellan franska och brittiska trupper i Nordamerika utlöste detta krig mellan Europas stormakter och striderna spred sig till kolonierna i Asien och Afrika.

Det andra världskriget var Napoleonkrigen 1803-1815. Det utbröt som en reaktion av den Franska revolutionen 1789 och spreds sig till Franska Guyana, Västindien, Indiska oceanen, Nordamerika och Sydkaukasien. Sverige var även med i detta krig. Första och Andra världskriget har alla människor någorlunda goda kunskaper om, på sätt och vis med undantag för förintelseförnekare när det gäller det sistnämnda. Dessa två krig var egentligen det tredje och det fjärde världskriget.

Det som har fått mig att fundera på eventuella världskrig är Nordkoreas hot mot olika länder samt Rysslands övning i Östersjön i slutet av mars, som nu har läckt ut till media. När det gäller det sistnämnda var någon politiker mer irriterad över själva läckan än Sveriges så gott som obefintliga försvar. Vad som rör sig i huvudet på Nordkoreas diktator Kim-Jung Un är inte lätt att förstå. Jag tror definitivt inte att vi har haft det sista världskriget. P.g.a. globaliseringen tror jag att  nästa världskrig kommer att vara ett religionskrig. När det bryter ut? Inte än på ett tag och kanske inte under min livstid.

Får man inte gå omkring naken hemma?

Svaret på rubrikens frågeställning är kanske inte. En man från Växjö åtalades för sexuellt ofredande efter att ha gått naken i sin villa. Kammaråklagaren ansåg att det fanns ett mönster i mannens agerande men att det varit svårt att bevisa att han medvetet blottat sig. Tur är så friades mannen för vad hade det blivit för konsekvenser om det hade blivit en fällande dom? Jag tror att fler människor hade polisanmälts för både det ena och det andra.

zlatan210En del manliga fotbollsspelare brukar under matcher helt ogenerat klia sig i underlivet medan flera tusen åskådare ser på. Ska de nu också åtalas för sexuellt ofredande? Om det är någon som borde åtalas så är det kvinnan som fönstertittade och även filmade mannen. Är det bara män som onanerar som ska polisanmälas? Om man ser par, kvinna-man, kvinna-kvinna eller man-man, ha sex då? Ska barn polisanmäla sin föräldrar om de kommer på dem med att ha sex? Från sex till offentlig urinering är steget kanske inte så långt.

Schmidt har inte haft något brottsligt uppsåt att väcka förargelse hos allmänheten.

Svea hovrätten friade artisten Mange Schmidt för att just ha urinerat offentligt. Hovrätten anser att han gjort vad han kunnat för att inte synas. Ett klokt beslut detta också även om det är olagligt att göra det han gjorde. Nöden har ingen lag i vissa lägen.

Bojkotta Nestlé!

I stället borde jordens vattenresurser privatiseras, så att rätt värde skulle kunna sättas på det han kallar ”världens viktigaste råvara”.

Denna cynisk människosyn tillhör, enligt en artikel i Dagens Industri, Peter Brabeck-Lethmater, ordförande i Nestlé. Det schweiziska företaget är ett av världens största livsmedelsföretag och det är tydligen såna här åsikter som driver vinstintresset i företaget. Vad blir nästa steg? Privatisera luften vi andas? Jag uppmanar härmed till bojkott av företagets varor.

Några av företagets varumärken:
nestle

  • After Eight – konfekt
  • Cheerios – frukostflingor
  • Hemglass – glass
  • Kit Kat – konfekt
  • Lion – konfekt
  • Mövenpick – glass
  • Nescafé – kaffe
  • Nespresso – kaffe
  • Perrier – vatten
  • Smarties – konfekt
  • Zoégas – kaffe
  • Pure Life – vatten
  • San Pellegrino-vatten
  • Vittel-vatten
  • PowerBar
  • Juicy Juice-juice
  • Aero-konfekt
  • Galak-konfekt
  • Nestle Fitness-frukostflingor
  • maggi-matlagning
  • Buitoni-matlagning
  • Nestlé Purina Pet Care
  • Felix-kattmat
  • Friskies-kattmat
  • Purina ONE-katt och hundmat

Ovanstående lista är kopierad från Wikipedia. Där står även skrivet om kritik som riktats till företaget. Det tråkiga är att Nestlé nog inte är ensamma om att ha ett cyniskt vinstintresse.

Några exempel på fler som tidigare uppmanat till bojkott av Nestlé:

Våga vägra vägrandet av debatten

Så har Publicistklubben haft en intressant debatt igen: Våga (vägra) debatten. Det kan inte nog sägas hur viktigt det är med såna här debatter. Det svenska debattklimatet är under all kritik. Jag tycker att debatterna borde sändas i tv så att vad som sägs når ut till så många människor som möjligt. Den beröringsskräck som en del vänsteranhängare försöker lamslå Sverige med måste uppmärksammas för allmänheten. Visserligen hade klippet på Bambuser i skrivande stund nästan 60’000 views men debatten hade kunnat nå ut till så många fler om den hade sänts i t.ex. SVT. Samtidigt hade SVT säkert förpassat debatten till Kunskapskanalen och då hade kanske inte lika många lockats till tv-apparaterna. För hur många har koll på den kanalens tablå?

Den här gången kunde Åsa Linderborg tänka sig att deltaga. Hon är en av landets största beröringsskräckare som tror att man kväver högerextrema åsikter genom att tysta dem. Det är snarare som så att man i stället för att kväva åsikter skapar en tryckkokare som kan explodera vid ett riksdagsval och ge onödigt många missnöjesröster. Beröringsskräckare fungerar alltså som nyttiga idioter. Man får också obehagliga känningar av kommunistdiktaturer när man hör vissa vänsteranhängares försök till att tysta debatter.

Hur än dumt det kanske låter kommer vi att bli tvingade att tåla en uppsving för Sverigedemokraterna under några mandatperioder. Jag är övertygad om att de med tiden kommer att förtvina eftersom de knappast kommer att kunna presentera en långsiktig och hållbar politik. Däremot kommer de likt Ny Demokrati att kunna påverka de andra partiernas politik. Hur ont det än smärtar beror fenomenet missnöjespartier på de gamla etablerade partiernas tidigare oförmåga så skyll inte på missnöjespartiet för dess framgång, eftersom de är just ett missnöjesparti.

Debattpanelen hade satts ihop efter den senaste månadens diskussioner om Ali Esbatis några år gamla blogginlägg Våga vägra ta debatten, Gubbslemsdebatten efter Gräv13-seminariet i Göteborg samt Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask i DN.

Ivar Arpi skriver på SvD ledarsida att panelen delades snabbt upp i två läger:

Sidan som tror på ett öppet samtalsklimat, vilket Janne Josefsson, folkpartisten Jasenko Selimovic och författaren Lena Andersson gör. Och den sidan som vill att vissa åsikter, och människorna som innehar dem, ska hållas borta från offentligheten, vilket vänsterpartisten Ali Esbati och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg förfäktade.

Stina Dabrowski, debattledare, deltog inte i debatten vilket var lite olyckligt då hon ofta har vettiga åsikter. Hon ställer dock kanske debattens viktigaste fråga till Ali Esbati när hon undrar om han hade kunna säga FUCK YOU VERY MUCH till Janne Josefsson under denna debatt. Versaler symboliserar ju att man skriker.

Ali Esbati, frilansskribent, menar att hans inlägg egentligen betyder våga ifrågasätta utgångspunkten för debatten. Han anser att det är en väldig skillnad på frågeställningarna ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Det spelar ingen roll vad som sägs i debatterna eftersom det viktiga har redan gjorts i själva frågeställningen. När han ställs mot väggen för olika känsloyttringar som han har gjort genom åren blir han pinsam. ”Då fanns ju inte Twitter.” ”Jag skrev ju inget hotbrev till honom.” Vad är det för svar, Ali Esbati? Menar du att det är skillnad på näthat och näthot? Det var ju på tiden att en vänsteranhängare medgav det. Ali Esbati blir än mer pinsam när han klagar på Janne Josefsson med orden ”Du är generös på min bekostnad!”. Det är att utnämna sig själv till den som är den gode. Efter en timme smetar han också på Janne Josefsson något obehagligt brunt och sedan beskyller han Lena Andersson för att inte se samhället som det egentligen ser ut.

Janne Josefsson, journalist, SVT, är beredd att ta alla debatter som man orkar med. Han tycker att det är konstigt att ha debatter om att ha debatter. Vi ska vara glada för att vi har debatt, säger han. Han berättar om Beppe Grillo, som i parlamentsvalet i Italien tidigare i år fick runt en fjärdedel av rösterna, som vägrar ställa upp i några debatter, vägrar att svara på frågor från journalister och vägrar att vara med i tv. Han tycker att Ali Esbatis båda exempelfrågeställningar måste få ställas eftersom ”de ställs överallt i varenda jävla byggbarack och på arbetsplatserna”. Han berättar om hur flyktingar i Sverige börjar ifrågasätta den svenska flyktingmottagningen eftersom de själva sitter fast i ett system. Sedan jämför han Socialdemokraterna och Omar Mustafa och vad han själv utsattes för efter Gräv13-seminariet i Göteborg. Att det spelar ingen roll vad man har sagt eftersom debatten lever sitt eget liv nu.

Åsa Linderborg, kulturchef, Aftonbladet, kan diskutera alla sakfrågor men inte med vem som helst. Åsa Linderborg visar med kroppsspråk vad hon tycker om Jasenko Selimovic (c:a 14 min.) och Janne Josefsson (c.a 16 min.). Några gånger när hon verkar bli sur över det Janne Josefsson säger till Ali Esbati vänder hon ryggen emot och nästan grimaserar (syns tydligt c:a 41 min.) Tror någon att dessa två herrar skulle starta en förminskningsdebatt mot Åsa Linderborg? Nej, viljan att klä sig i offerkoftor kan normalt bara tillskrivas vänsteranhängare. Senare i debatten menar hon att nynazister som t.ex. förnekar Förintelsen är antivetenskapliga i sin approach och att den upplyste slår i väggen. Åsa Linderborg visar en överlägsen attityd mot den vanlige svensken men hon klarade sig ändå bra av de två vänsternissarna … tills hon plötsligt utnämner sig själv som antirasist då sjönk hon till samma nivå som ”den gode” Ali Esbati. Indirekt påstår alltså Åsa Linderborg att de tre andra antingen är rasister eller aldrig protesterar mot rasistiska yttranden och handlingar. Hon svarar inte när Janne Josefsson undrar ”Men vi är väl antirasister hela högen här?”. På slutet förnekar hon med krängande kroppsspråk och orden ”Nu diskuterar vi någonting annat.” att hon skulle ha blivit ledsen över att Berlinmuren föll. ”Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman.” skrev hon 2009 i artikeln Muren föll och jag gick sönder för.

Jasenko Selimovic, statssekreterare, Arbetsmarknadsdepartementet, är mycket låååång! Tillbaka till ämnet nu, Emma! Han tycker att man ska hålla sig på en abstrakt nivå för annars blir det för mycket känslor inblandat. Han tror också att åsikter inte försvinner genom att man vägrar debatter. Sverige blir ett allt mer tolerant land men samtidigt ser man en liten minoritet som blir allt mer främlingsfientlig. Jasenko Selimovic tror att denna polarisering beror på bristen på debatt. De två sidorna kommunicerar inte med varandra. De lever i sina egna bubblor. Om man ska påverka de människor som lever i den lilla främlingsfientliga bubblan måste man på ett sakligt sätt och faktabaserat hålla en diskussion. Man kan naturligtvis inte debattera i alla möjliga situationer, som i Åsa Linderborgs exempel när hon berättade om ”svenskpartister” som hon mötte en dag i Gamla Stan. Det höll Janne Josefsson med om också. Senare pratar Jasenko Selimovic om hur folk som påtalar vikten av mångfald inte kunde hantera hans artikel Jonas, min vän. Jag kan inte annat än hålla med hur bedrövligt den ena reaktionen efter den andra var. Som Erik Helmerson skrev några dagar senare: Intolerans från de toleranta.

Lena Andersson, författare och krönikör, DN, tycker att alla frågor är värda att diskutera på ett intellektuellt värdigt sätt. Hon gillar inte att man bara sitter i enklaver och pratar med varandra. Det man diskuterar måste vara relevant. Hon tycker inte att Åsa Linderborgs möte med svenskpartisterna var relevant men ett tecken på det problematiska med ”det här”. Hon svamlar iväg lite i det filosofiska men anser att man ska ha tilltro till värderingarnas och argumentens kraft. Hon säger att man faktiskt röstar om den ena av Ali Esbatis exempelfrågeställningar, inte den andra.

Indirekt kopplat till denna debatt har jag även hittat följande kloka ord från bloggaren Niklas Kolhammar på sin blogg Prärietankar:

För att vi skall kunna nå ut till de osäkra så måste vi ha fler artiklar likt Jasenko som nyanserar rasistdebatten, och påvisar att vänsterns ointellektuella antirasism, inte är allenarådande. Vi måste visa att det finns andra röster som är betydligt mer resonerande och förhoppningsvis kan vi med tiden förpassa dessa nyare slutna system till historiens soptipp, där de äldre redan multnar. Då kan vi kanske bekämpa rasism något mer effektivt.

På en annan blogg (lite osäkert vem bloggaren är), Civilisation, står följande kloka ord i inlägget Strukturell rasism: Har framsteg skett? Är framsteg möjliga?:

Om Sverige fortfarande är strukturellt rasistiskt, vad var då poängen med till exempel engagemanget mot apartheid i Sydafrika? Vi är ju lika goda kålsupare, i grund och botten, som den forna Botha-regimen?

I sin iver att tydliggöra problemen, och radikalisera sin omgivning, så riskerar hon att hamna i synsättet att inget, hittills, har spelat roll. Samma talibaner, här som där. Samma manssamhälle, då som nu. Vi är alla rasister, trots allt.

Om Sverige är strukturellt rasistiskt, då är varje försök till förändring i grunden omöjligt, så länge de vita bestämmer.

Avslutnigsvis: Jag har som ni märker svårt att identifiera mig med vänsteranhängarna men jag älskar ändå debatten och då behövs dem. Jag blev alldeles lycklig när alla tog varandra i händerna på slutet. Mer debatt i Sverige!

Gynnar Omar Mustafa-affären KD?

Efter förra veckans Omar Mustafa-affär har Islamiska Förbundet självklart insett att de har fått luppen på sig och rensar nu friskt på sin hemsida. Vågar de plötsligt inte längre stå för sina åsikter? Vad kommer att hända om en del muslimer nu tycker att Socialdemokraterna gick för långt? Kommer en del att kanske att gå till Kristdemokraterna som försvarare av kärnfamiljen? Eller kommer det att startas ett islamistparti liknande Muslimska Brödraskapet? Det sistnämnda är nog inte Sverige moget för än men den dagen kommer att komma. Tänk vilka härliga debatter det kan komma att bli mellan det partiet och Sverigedemokraterna. Men kristdemokratidén kanske inte är så långsökt ändå. Kristendomen och Islam är trots allt baserat på samma gud.

Alla ska med men inte judarna

Socialdemokraterna har hamnat i blåsväder efter det att Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen, något som bl.a. fått Expo att reagera. Kritiken är inte enbart extern utan även intern. Mona Sahlin är en av de starkaste kritiska rösterna till valet och Nima Gholam Ali Pour säger nu att han lämnar partiet i protest:

Efter sju år lämnar jag i dag partiet och mina uppdrag. Att Omar Mustafa blivit ersättare i partistyrelsen visar en gång för alla att antisemitismen har kommit till Socialdemokraterna för att stanna. ”Alla ska med”, men inte judarna! Det går inte att bortse från accepterandet av antisemitiska tendenser inom partiet.

Ilmar Reepalu har också valts in på en central post inom partiet och han har också en del märkliga uttalanden i bagaget:

Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.

På S-kongressen hade man bjudit in en palestinsk ”socialdemokrat”, Husam Zomlot från palestinska partiet Fatah som Stefan Löfven kallar för systerparti.

För den socialdemokrat som vill bekämpa strukturell rasism så rimmar det dåligt att bjuda in Fatah vars myndighet öppet sprider antisemitism genom egna TV-sändningar. Dessa antisemitiska handlingar som vårt systerland i väst, Norge, inte tvekat för att ta en debatt om, särskilt då det visat sig att biståndsgivande länder indirekt understödjer denna rasism genom bistånd till den Palestinska Myndigheten.

Socialdemokraterna verkar därmed ta ett tydligt avstånd från Israel och judarna eller så är man lika okunnig som vid jämställdhetsuttalandet om att vi i Sverige har en manlig könsmaktsordning samtidigt som partiet motarbetar kvinnlig företagsamhet eftersom det anses cementera könsroller inom arbetslivet. Men om man har den åsikten måste man ju motarbeta de påstådda cementerade könsrollerna inom alla yrken:

Manliga vinster, inget snack. Kvinnliga vinster, en väldig massa motstånd. Hur rimmar det med att vara ett feministiskt parti?

Tillbaka till ämnet nu, Emma! Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att Socialdemokraterna, i sin iver att ta tillbaka makten, försöker värva så många väljare med muslimsk bakgrund som möjligt till nästa val. Det är visserligen inget fel på det men det sker på judarnas bekostnad. Det går inte att blunda för att Israel och de muslimska grannländerna har varit i luven på varandra länge och att det har påverkat inställningen hos många muslimer. Men i Sverige får inte denna konflikt fortgå. Det är helt enkelt inte acceptabelt att ta med denna mellanösternkonflikt hit till Sverige. Och hur ofta hör man något antimuslimskt uttalande från judar i Sverige? Vilka som har stor skuld i det som sker i t.ex. Malmö råder det inget tvivel om.

Jag har alltid tyckt att Socialdemokraterna har varit det enda vettiga vänsteralternativet men efter detta så kan jag absolut inte tänka mig att rösta på partiet.