Arkiv | april 2013

Receptet mot missnöjespartier

Man har försökt att minska stödet för dem genom att kalla dem nazister – totalt verkningslöst.

Den f.d. socialdemokraten och även f.d. sverigedemokraten Camilla Rågfors skriver i artikeln Tydligare alternativ enda vapnet mot SD  i Aftonbladet om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Hon berättar mer i ett inlägg på sin blogg Tankar åt alla håll & kanter:

Många väljer ännu att stoppa huvudet i sanden och inbillar sig att bara man tystar dem så dör de ut. Så är det inte. De växer.

Att börja med något så larvigt som att våga vägra debatten leder inte till något gott på lång sikt. Jag håller med om att en av anledningarna till att missnöjespartiet Sverigedemokraterna ökar är att ”folk är trötta på politiker som inte ger raka svar”. Och när det politiska och mediala etablissemanget även attackerar partiet och dess företrädare med annat än sakliga argument väljer en del människor att visa sin misstro mot etablissemanget genom att i opinionsundersökningar säga att man röstar på detta missnöjesparti. Nu på senare tid har det varit ganska lugnt kring Sverigedemokraterna och då dalar dem också i opinionsundersökningarna. Partiet har tappat var tredje väljare på två månader enligt en färsk undersökning av DN/Ipsos.

Saker som att leta upp gilla-markeringar på Facebook och kommentarer på nätet som styrker den tesen har bara hjälpt dem att städa upp i sina led.

Jag tror inte att många förstår fenomenet missnöjespartier. Leif GW Persson skriver i artikeln Missnöje kommer sig av misstro i Expressen 2011:

Jag är således övertygad om att den genomsnittlige SD-väljaren är en vanlig, hygglig människa och inte rasist, eller ens främlingsfientlig. Man är missnöjd helt enkelt. Man misstror de etablerade politikerna och med den misstron är det tyvärr så illa att den ibland är befogad. Man fick inte ut det av livet som de politiker som man röstade på hade lovat att man skulle få. För det gav de i stället till sig själva.

Socialdemokraten Raimo Norrgran Kettil bloggar också om detta fenomen:

De politiker som beskrivs som bufflar, pansarvagnar eller enmansshower har ofta ett problem som ligger i detta området.

När väljarna möter företrädare som tydligt ger bilden av att den enskilde inte har ett rimligt inflytande över sin situation förstärks dennes känsla av misslyckande och upplevelse av utanförskap.

När man inte blir bemött och lyssnad på under en längre tid blir istället känslan desperation, förtvivlan, aggresivitet, våldsamhet, och destruktivitet. Du kan se detta hos ungdomar som upplever att ingen tar deras frågor på allvar. 

Både media och politikerna borde ha lärt sig läxan från Ny Demokrati men jag tror att många blev blinda av den avsky som bl.a. Bengt Westerberg visade för det partiet under valvakan 1991. Samma avsky visade Lars Ohly mot Sverigedemokraterna under valvakan 2010. Hatyttringar är och kommer aldrig att vara demokratiska. Tillbaka till Camilla Rågfors artikel:

SD har jobbat hårt för att bli det man en gång sa sig aldrig vilja bli, nämligen en del av etablissemanget, där politiskt korrekta var en dödssynd. Ändå är det just detta vi ser allt tydligare att de blivit. Tydligen ett måste om man ska kunna locka till sig företrädare som är högutbildade och som kan föra sig i det politiska rummet.

Här ser vi missnöjespartiernas dilemma. Vilken fot ska de stå på? Går det att stå på båda fötterna? Jag tror inte det och det är det som är den stora långsiktiga begränsningen för ett missnöjesparti. Camilla Rågfors avslutning borde gå ut som ett PM till landets alla politiker:

Det enda som kan få SD att avta i tillväxt, och även dra sig tillbaka, är de andra partierna. Slutar man tävla om vem som flest gånger upprepar mantrat att inte samarbeta med SD och istället lägger krutet på väljarna som man så desperat längtar efter, så kan det gå.

Mitt stalltips till dagens politiker är att stå upp för den egna politiken i första hand. Kom med svar på frågor och ge lösningar och finns inga svar så erkänn detta. Folk är trötta på politiker som inte vågar svara rakt och ärligt, och där står SD som ett alternativ. Sen kan väljarna se mellan fingrarna med en hel del, för svenska folket är inte korkade utan förbannade – till Jimmie Åkessons stora glädje.

Jag önskar jag kunde säga att bara vi jobbar hårdare mot rasism så försvinner SD men svaret ligger inte där. Studier visar att rasismen faktiskt minskar i vårt land. Ställ er då frågan – vad är anledningen till att SD växer?

Nya tider kräver nya metoder och likväl medför de att vi får finna oss i att ha ett parti som driver SD:s politik ett tag till.

Jag hade kunnat vara medförfattare till den här artikeln. Det är så frustrerande att nästan dagligen se våra svenska politiker som inte fattar detta enkla recept. OBS! Länkarna i citaten är min egna, inte artikelförfattarnas.

Världskrigen

När man pratar världskrig blir det oftast om det Första och Andra världskriget under 1900-talet. Det är en lite vilseledande benämningen på de krigen eftersom det pågick världskrig redan på 1700-talet, eller kanske t.o.m. på 1600-talet. Det finns egentligen ingen definition av vad ett världskrig är men det har kommit att betyda ”krig som involverar ett större antal länder, eller länder från flera olika delar av jorden (flera olika kontinenter)”. Första gången som det användes var i september 1914 av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som i en artikel förutspådde att det stormaktskrig som just brutit ut i Europa skulle bli ”det första världskriget i ordets fulla bemärkelse”. Det Första världskriget kallades bara för Världskriget fram till det Andra världskriget. För hur skulle man veta att ett till världskrig skulle bryta ut? Det Kalla kriget och Kriget mot terrorismen kan även ingå i definitionen av världskrig.

Det första världskriget skulle man kunna kalla det Trettioåriga kriget 1618-1648 för men jag väljer i stället att kalla det för ett religionsinbördeskrig som gav effekter på även andra ställen i världen. Sveriges stormaktstid 1611-1721, med nästan konstant krigande i över 100 år och utspritt på flera svenska regenter, kan alltså inte riktigt kallas för alla världskrigs moder. Det första världskriget är enligt mig Sjuårskriget 1756-1763. Strider mellan franska och brittiska trupper i Nordamerika utlöste detta krig mellan Europas stormakter och striderna spred sig till kolonierna i Asien och Afrika.

Det andra världskriget var Napoleonkrigen 1803-1815. Det utbröt som en reaktion av den Franska revolutionen 1789 och spreds sig till Franska Guyana, Västindien, Indiska oceanen, Nordamerika och Sydkaukasien. Sverige var även med i detta krig. Första och Andra världskriget har alla människor någorlunda goda kunskaper om, på sätt och vis med undantag för förintelseförnekare när det gäller det sistnämnda. Dessa två krig var egentligen det tredje och det fjärde världskriget.

Det som har fått mig att fundera på eventuella världskrig är Nordkoreas hot mot olika länder samt Rysslands övning i Östersjön i slutet av mars, som nu har läckt ut till media. När det gäller det sistnämnda var någon politiker mer irriterad över själva läckan än Sveriges så gott som obefintliga försvar. Vad som rör sig i huvudet på Nordkoreas diktator Kim-Jung Un är inte lätt att förstå. Jag tror definitivt inte att vi har haft det sista världskriget. P.g.a. globaliseringen tror jag att  nästa världskrig kommer att vara ett religionskrig. När det bryter ut? Inte än på ett tag och kanske inte under min livstid.

Får man inte gå omkring naken hemma?

Svaret på rubrikens frågeställning är kanske inte. En man från Växjö åtalades för sexuellt ofredande efter att ha gått naken i sin villa. Kammaråklagaren ansåg att det fanns ett mönster i mannens agerande men att det varit svårt att bevisa att han medvetet blottat sig. Tur är så friades mannen för vad hade det blivit för konsekvenser om det hade blivit en fällande dom? Jag tror att fler människor hade polisanmälts för både det ena och det andra.

zlatan210En del manliga fotbollsspelare brukar under matcher helt ogenerat klia sig i underlivet medan flera tusen åskådare ser på. Ska de nu också åtalas för sexuellt ofredande? Om det är någon som borde åtalas så är det kvinnan som fönstertittade och även filmade mannen. Är det bara män som onanerar som ska polisanmälas? Om man ser par, kvinna-man, kvinna-kvinna eller man-man, ha sex då? Ska barn polisanmäla sin föräldrar om de kommer på dem med att ha sex? Från sex till offentlig urinering är steget kanske inte så långt.

Schmidt har inte haft något brottsligt uppsåt att väcka förargelse hos allmänheten.

Svea hovrätten friade artisten Mange Schmidt för att just ha urinerat offentligt. Hovrätten anser att han gjort vad han kunnat för att inte synas. Ett klokt beslut detta också även om det är olagligt att göra det han gjorde. Nöden har ingen lag i vissa lägen.

Bojkotta Nestlé!

I stället borde jordens vattenresurser privatiseras, så att rätt värde skulle kunna sättas på det han kallar ”världens viktigaste råvara”.

Denna cynisk människosyn tillhör, enligt en artikel i Dagens Industri, Peter Brabeck-Lethmater, ordförande i Nestlé. Det schweiziska företaget är ett av världens största livsmedelsföretag och det är tydligen såna här åsikter som driver vinstintresset i företaget. Vad blir nästa steg? Privatisera luften vi andas? Jag uppmanar härmed till bojkott av företagets varor.

Några av företagets varumärken:
nestle

  • After Eight – konfekt
  • Cheerios – frukostflingor
  • Hemglass – glass
  • Kit Kat – konfekt
  • Lion – konfekt
  • Mövenpick – glass
  • Nescafé – kaffe
  • Nespresso – kaffe
  • Perrier – vatten
  • Smarties – konfekt
  • Zoégas – kaffe
  • Pure Life – vatten
  • San Pellegrino-vatten
  • Vittel-vatten
  • PowerBar
  • Juicy Juice-juice
  • Aero-konfekt
  • Galak-konfekt
  • Nestle Fitness-frukostflingor
  • maggi-matlagning
  • Buitoni-matlagning
  • Nestlé Purina Pet Care
  • Felix-kattmat
  • Friskies-kattmat
  • Purina ONE-katt och hundmat

Ovanstående lista är kopierad från Wikipedia. Där står även skrivet om kritik som riktats till företaget. Det tråkiga är att Nestlé nog inte är ensamma om att ha ett cyniskt vinstintresse.

Några exempel på fler som tidigare uppmanat till bojkott av Nestlé:

Våga vägra vägrandet av debatten

Så har Publicistklubben haft en intressant debatt igen: Våga (vägra) debatten. Det kan inte nog sägas hur viktigt det är med såna här debatter. Det svenska debattklimatet är under all kritik. Jag tycker att debatterna borde sändas i tv så att vad som sägs når ut till så många människor som möjligt. Den beröringsskräck som en del vänsteranhängare försöker lamslå Sverige med måste uppmärksammas för allmänheten. Visserligen hade klippet på Bambuser i skrivande stund nästan 60’000 views men debatten hade kunnat nå ut till så många fler om den hade sänts i t.ex. SVT. Samtidigt hade SVT säkert förpassat debatten till Kunskapskanalen och då hade kanske inte lika många lockats till tv-apparaterna. För hur många har koll på den kanalens tablå?

Den här gången kunde Åsa Linderborg tänka sig att deltaga. Hon är en av landets största beröringsskräckare som tror att man kväver högerextrema åsikter genom att tysta dem. Det är snarare som så att man i stället för att kväva åsikter skapar en tryckkokare som kan explodera vid ett riksdagsval och ge onödigt många missnöjesröster. Beröringsskräckare fungerar alltså som nyttiga idioter. Man får också obehagliga känningar av kommunistdiktaturer när man hör vissa vänsteranhängares försök till att tysta debatter.

Hur än dumt det kanske låter kommer vi att bli tvingade att tåla en uppsving för Sverigedemokraterna under några mandatperioder. Jag är övertygad om att de med tiden kommer att förtvina eftersom de knappast kommer att kunna presentera en långsiktig och hållbar politik. Däremot kommer de likt Ny Demokrati att kunna påverka de andra partiernas politik. Hur ont det än smärtar beror fenomenet missnöjespartier på de gamla etablerade partiernas tidigare oförmåga så skyll inte på missnöjespartiet för dess framgång, eftersom de är just ett missnöjesparti.

Debattpanelen hade satts ihop efter den senaste månadens diskussioner om Ali Esbatis några år gamla blogginlägg Våga vägra ta debatten, Gubbslemsdebatten efter Gräv13-seminariet i Göteborg samt Jonas Hassen Khemiris text Bästa Beatrice Ask i DN.

Ivar Arpi skriver på SvD ledarsida att panelen delades snabbt upp i två läger:

Sidan som tror på ett öppet samtalsklimat, vilket Janne Josefsson, folkpartisten Jasenko Selimovic och författaren Lena Andersson gör. Och den sidan som vill att vissa åsikter, och människorna som innehar dem, ska hållas borta från offentligheten, vilket vänsterpartisten Ali Esbati och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg förfäktade.

Stina Dabrowski, debattledare, deltog inte i debatten vilket var lite olyckligt då hon ofta har vettiga åsikter. Hon ställer dock kanske debattens viktigaste fråga till Ali Esbati när hon undrar om han hade kunna säga FUCK YOU VERY MUCH till Janne Josefsson under denna debatt. Versaler symboliserar ju att man skriker.

Ali Esbati, frilansskribent, menar att hans inlägg egentligen betyder våga ifrågasätta utgångspunkten för debatten. Han anser att det är en väldig skillnad på frågeställningarna ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Det spelar ingen roll vad som sägs i debatterna eftersom det viktiga har redan gjorts i själva frågeställningen. När han ställs mot väggen för olika känsloyttringar som han har gjort genom åren blir han pinsam. ”Då fanns ju inte Twitter.” ”Jag skrev ju inget hotbrev till honom.” Vad är det för svar, Ali Esbati? Menar du att det är skillnad på näthat och näthot? Det var ju på tiden att en vänsteranhängare medgav det. Ali Esbati blir än mer pinsam när han klagar på Janne Josefsson med orden ”Du är generös på min bekostnad!”. Det är att utnämna sig själv till den som är den gode. Efter en timme smetar han också på Janne Josefsson något obehagligt brunt och sedan beskyller han Lena Andersson för att inte se samhället som det egentligen ser ut.

Janne Josefsson, journalist, SVT, är beredd att ta alla debatter som man orkar med. Han tycker att det är konstigt att ha debatter om att ha debatter. Vi ska vara glada för att vi har debatt, säger han. Han berättar om Beppe Grillo, som i parlamentsvalet i Italien tidigare i år fick runt en fjärdedel av rösterna, som vägrar ställa upp i några debatter, vägrar att svara på frågor från journalister och vägrar att vara med i tv. Han tycker att Ali Esbatis båda exempelfrågeställningar måste få ställas eftersom ”de ställs överallt i varenda jävla byggbarack och på arbetsplatserna”. Han berättar om hur flyktingar i Sverige börjar ifrågasätta den svenska flyktingmottagningen eftersom de själva sitter fast i ett system. Sedan jämför han Socialdemokraterna och Omar Mustafa och vad han själv utsattes för efter Gräv13-seminariet i Göteborg. Att det spelar ingen roll vad man har sagt eftersom debatten lever sitt eget liv nu.

Åsa Linderborg, kulturchef, Aftonbladet, kan diskutera alla sakfrågor men inte med vem som helst. Åsa Linderborg visar med kroppsspråk vad hon tycker om Jasenko Selimovic (c:a 14 min.) och Janne Josefsson (c.a 16 min.). Några gånger när hon verkar bli sur över det Janne Josefsson säger till Ali Esbati vänder hon ryggen emot och nästan grimaserar (syns tydligt c:a 41 min.) Tror någon att dessa två herrar skulle starta en förminskningsdebatt mot Åsa Linderborg? Nej, viljan att klä sig i offerkoftor kan normalt bara tillskrivas vänsteranhängare. Senare i debatten menar hon att nynazister som t.ex. förnekar Förintelsen är antivetenskapliga i sin approach och att den upplyste slår i väggen. Åsa Linderborg visar en överlägsen attityd mot den vanlige svensken men hon klarade sig ändå bra av de två vänsternissarna … tills hon plötsligt utnämner sig själv som antirasist då sjönk hon till samma nivå som ”den gode” Ali Esbati. Indirekt påstår alltså Åsa Linderborg att de tre andra antingen är rasister eller aldrig protesterar mot rasistiska yttranden och handlingar. Hon svarar inte när Janne Josefsson undrar ”Men vi är väl antirasister hela högen här?”. På slutet förnekar hon med krängande kroppsspråk och orden ”Nu diskuterar vi någonting annat.” att hon skulle ha blivit ledsen över att Berlinmuren föll. ”Några månader senare föll Berlinmuren. Euforin som jag upplevt i Budapest förvandlades hemma till sorg när hela min världsbild rasade samman.” skrev hon 2009 i artikeln Muren föll och jag gick sönder för.

Jasenko Selimovic, statssekreterare, Arbetsmarknadsdepartementet, är mycket låååång! Tillbaka till ämnet nu, Emma! Han tycker att man ska hålla sig på en abstrakt nivå för annars blir det för mycket känslor inblandat. Han tror också att åsikter inte försvinner genom att man vägrar debatter. Sverige blir ett allt mer tolerant land men samtidigt ser man en liten minoritet som blir allt mer främlingsfientlig. Jasenko Selimovic tror att denna polarisering beror på bristen på debatt. De två sidorna kommunicerar inte med varandra. De lever i sina egna bubblor. Om man ska påverka de människor som lever i den lilla främlingsfientliga bubblan måste man på ett sakligt sätt och faktabaserat hålla en diskussion. Man kan naturligtvis inte debattera i alla möjliga situationer, som i Åsa Linderborgs exempel när hon berättade om ”svenskpartister” som hon mötte en dag i Gamla Stan. Det höll Janne Josefsson med om också. Senare pratar Jasenko Selimovic om hur folk som påtalar vikten av mångfald inte kunde hantera hans artikel Jonas, min vän. Jag kan inte annat än hålla med hur bedrövligt den ena reaktionen efter den andra var. Som Erik Helmerson skrev några dagar senare: Intolerans från de toleranta.

Lena Andersson, författare och krönikör, DN, tycker att alla frågor är värda att diskutera på ett intellektuellt värdigt sätt. Hon gillar inte att man bara sitter i enklaver och pratar med varandra. Det man diskuterar måste vara relevant. Hon tycker inte att Åsa Linderborgs möte med svenskpartisterna var relevant men ett tecken på det problematiska med ”det här”. Hon svamlar iväg lite i det filosofiska men anser att man ska ha tilltro till värderingarnas och argumentens kraft. Hon säger att man faktiskt röstar om den ena av Ali Esbatis exempelfrågeställningar, inte den andra.

Indirekt kopplat till denna debatt har jag även hittat följande kloka ord från bloggaren Niklas Kolhammar på sin blogg Prärietankar:

För att vi skall kunna nå ut till de osäkra så måste vi ha fler artiklar likt Jasenko som nyanserar rasistdebatten, och påvisar att vänsterns ointellektuella antirasism, inte är allenarådande. Vi måste visa att det finns andra röster som är betydligt mer resonerande och förhoppningsvis kan vi med tiden förpassa dessa nyare slutna system till historiens soptipp, där de äldre redan multnar. Då kan vi kanske bekämpa rasism något mer effektivt.

På en annan blogg (lite osäkert vem bloggaren är), Civilisation, står följande kloka ord i inlägget Strukturell rasism: Har framsteg skett? Är framsteg möjliga?:

Om Sverige fortfarande är strukturellt rasistiskt, vad var då poängen med till exempel engagemanget mot apartheid i Sydafrika? Vi är ju lika goda kålsupare, i grund och botten, som den forna Botha-regimen?

I sin iver att tydliggöra problemen, och radikalisera sin omgivning, så riskerar hon att hamna i synsättet att inget, hittills, har spelat roll. Samma talibaner, här som där. Samma manssamhälle, då som nu. Vi är alla rasister, trots allt.

Om Sverige är strukturellt rasistiskt, då är varje försök till förändring i grunden omöjligt, så länge de vita bestämmer.

Avslutnigsvis: Jag har som ni märker svårt att identifiera mig med vänsteranhängarna men jag älskar ändå debatten och då behövs dem. Jag blev alldeles lycklig när alla tog varandra i händerna på slutet. Mer debatt i Sverige!

Gynnar Omar Mustafa-affären KD?

Efter förra veckans Omar Mustafa-affär har Islamiska Förbundet självklart insett att de har fått luppen på sig och rensar nu friskt på sin hemsida. Vågar de plötsligt inte längre stå för sina åsikter? Vad kommer att hända om en del muslimer nu tycker att Socialdemokraterna gick för långt? Kommer en del att kanske att gå till Kristdemokraterna som försvarare av kärnfamiljen? Eller kommer det att startas ett islamistparti liknande Muslimska Brödraskapet? Det sistnämnda är nog inte Sverige moget för än men den dagen kommer att komma. Tänk vilka härliga debatter det kan komma att bli mellan det partiet och Sverigedemokraterna. Men kristdemokratidén kanske inte är så långsökt ändå. Kristendomen och Islam är trots allt baserat på samma gud.

Alla ska med men inte judarna

Socialdemokraterna har hamnat i blåsväder efter det att Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen, något som bl.a. fått Expo att reagera. Kritiken är inte enbart extern utan även intern. Mona Sahlin är en av de starkaste kritiska rösterna till valet och Nima Gholam Ali Pour säger nu att han lämnar partiet i protest:

Efter sju år lämnar jag i dag partiet och mina uppdrag. Att Omar Mustafa blivit ersättare i partistyrelsen visar en gång för alla att antisemitismen har kommit till Socialdemokraterna för att stanna. ”Alla ska med”, men inte judarna! Det går inte att bortse från accepterandet av antisemitiska tendenser inom partiet.

Ilmar Reepalu har också valts in på en central post inom partiet och han har också en del märkliga uttalanden i bagaget:

Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.

På S-kongressen hade man bjudit in en palestinsk ”socialdemokrat”, Husam Zomlot från palestinska partiet Fatah som Stefan Löfven kallar för systerparti.

För den socialdemokrat som vill bekämpa strukturell rasism så rimmar det dåligt att bjuda in Fatah vars myndighet öppet sprider antisemitism genom egna TV-sändningar. Dessa antisemitiska handlingar som vårt systerland i väst, Norge, inte tvekat för att ta en debatt om, särskilt då det visat sig att biståndsgivande länder indirekt understödjer denna rasism genom bistånd till den Palestinska Myndigheten.

Socialdemokraterna verkar därmed ta ett tydligt avstånd från Israel och judarna eller så är man lika okunnig som vid jämställdhetsuttalandet om att vi i Sverige har en manlig könsmaktsordning samtidigt som partiet motarbetar kvinnlig företagsamhet eftersom det anses cementera könsroller inom arbetslivet. Men om man har den åsikten måste man ju motarbeta de påstådda cementerade könsrollerna inom alla yrken:

Manliga vinster, inget snack. Kvinnliga vinster, en väldig massa motstånd. Hur rimmar det med att vara ett feministiskt parti?

Tillbaka till ämnet nu, Emma! Jag kan inte tolka det här på något annat sätt än att Socialdemokraterna, i sin iver att ta tillbaka makten, försöker värva så många väljare med muslimsk bakgrund som möjligt till nästa val. Det är visserligen inget fel på det men det sker på judarnas bekostnad. Det går inte att blunda för att Israel och de muslimska grannländerna har varit i luven på varandra länge och att det har påverkat inställningen hos många muslimer. Men i Sverige får inte denna konflikt fortgå. Det är helt enkelt inte acceptabelt att ta med denna mellanösternkonflikt hit till Sverige. Och hur ofta hör man något antimuslimskt uttalande från judar i Sverige? Vilka som har stor skuld i det som sker i t.ex. Malmö råder det inget tvivel om.

Jag har alltid tyckt att Socialdemokraterna har varit det enda vettiga vänsteralternativet men efter detta så kan jag absolut inte tänka mig att rösta på partiet.

Jag är nitton år. Jag vill inte arbeta?

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Ovanstående citat brukar tillskrivas Sokrates men det dementerar hemsidan Faktoider. Det ska inte finnas några texter av Sokrates bevarade utan allt härrör eventuellt från hans lärling Platon, om ens det. Men är det någon skillnad på gårdagens ungdomar och dagens? Svårt att säga då ingen har levt länge nog för att kunna uppleva mer än under de senaste 100 åren.

Jag vet inte hur det är med andra; men åtminstone jag vill kunna se det som en rättighet att ha tillgång till bostad och mat, utan att för dess skull behöva förtjäna det.

En ung tjej vid namn Sofia Lentini har skapat lite uppmärksamhet i dagarna genom sin insändare i Barometern. Själv är det ett tag sen jag var 19 år och visst hade jag drömmar om både det ena och det andra men drömmarna gick alltid via att jag skulle ha en försörjning, inte genom att leva på samhället som en parasit. Hur har Sofia Lentini tänkt att samhället skulle fungera då om det skulle vara frivilligt att jobba? Hela vårt samhälle bygger på att så gott som alla bidrar med sitt strå till stacken. Dessa postmodernistiska utspel är så tröttsamma eftersom de inte är tillräckligt genomtänkta och bara vill demontera ett välfungerande tusenårigt samhälle.

Jag vill bara kunna existera kravlöst. Jag kräver inte så mycket av tillvaron.

Denna unga tjej vet inte vad hon pratar om. Enligt hennes blogg ägnar hon sig åt viktiga saker som att skriva söta låtar, läsa böcker, klappa får, diskutera, åka tåg, sitta på tak om nätterna och kolla på stjärnorna. Vad finns annars att fördriva tiden med undrar hon. Det förklarar mycket av hennes ståndpunkter. Vill hon kanske leva på någon slags statlig kulturarbetarlön, liknande den statliga konstnärslönen som nu kommer att försvinna? Men då borde egenföretagare också kunna leva på en statlig egenföretagarlön så att de bara kan existera som vissa konstnärer vill. Då säger väl någon att som egenföretagare kan du om du lyckas tjäna mycket pengar. Visst, men det kan du som lyckad konstnär/artist också göra. Otroligt mycket mer än vad en egenföretagare kan. Båda yrkeskategorierna väljer sina risker. Om man inte vill bidra till samhället ska man ta sig en funderare om man verkligen ska tillhöra samhället. Allt som hon använder dagligen har producerats av någon annan människa för att hon, denna bortskämda snorunge, ska kunna nyttja dem. Men själv ska hon inte bidra till något tillbaka utan bara lyfta en medborgarlön. Ta och packa dina saker och flytta ut i skogen en tid så får vi se vad du har att säga sen när du inte har tillgång till det moderna samhällets alla funktioner. Angående medborgarlön så ska den idén inte totalt sågas utan det kan finnas fog när sån ska införas.

Många hävdar att folk blir lata av att inte arbeta men ett projekt i Namibia som gick ut på att införa medborgarlön i en del av landet visar på motsatsen: invånarna blev mer produktiva, de hade möjlighet att utveckla och optimera både företag, bostäder och verksamheter.

Det går inte att jämföra Sverige med Namibia. Länderna har helt olika förutsättningar. Namibias ekonomi är starkt beroende av exporten av mineraler som uran, diamanter, bly, zink, tenn, silver och wolfram. Hälften av befolkningen lever på jordbruk, framför allt småjordbruk. Fiskenäringen och turismen är på uppåtgående. Någon tillverkningsindustri finns knappt i landet. Landet räknas som ett av Afrikas rikaste länder men ändå råder utbredd fattigdom på grund av hög arbetslöshet och stora inkomstskillnader. I utvecklingslandet Namibia kan alltså idén med medborgarlön vara en bra men i Sverige skulle den bara vara kontraproduktiv. Att bara göra denna enkla jämförelse som Sofia Lentini gör är bara korkat, ogenomtänkt och naivt. Skaffa ett jobb eller en utbildning, unge, och bidra med ditt till stacken!

Ask not what your country can do for you ask what you can do for your country?

Det citatet brukar tillskrivas den amerikanske presidenten John F. Kennedy när han installerades som USA:s 35:e president den 20 januari 1961, men citatet härrör egentligen från romaren Marcus Tullius Cicero. Vi har faktiskt ett ansvar gentemot våra förfäder att förvara och förädla deras arbete, som oftast var under sämre levnadsvillkor än vad vi har idag. Vi kan helt enkelt inte heller bara vända upp och ner på dagens samhälle.

Seder, traditioner, moraliska värderingar och regler för etikett, inte lagar och myndigheter, är det som skapar ett civiliserat samhälle. Dessa beteendemässiga normer – överförda genom tradition – utgör en bas av visdom som destillerats genom år av erfarenhet, ”trial and error”, och genom att titta på vad som fungerar.

Citatet kommer från ingressen av ett invandrarkritiskt inlägg på bloggen Petterssons gör skillnad och jag håller fullt med i inledningen av inlägget av vad det är som skapar ett civiliserat samhälle. Den fortsatta diskussionen är jag inte intresserad av att delta i. Varför, är jag feg? Nja, det kanske jag är men mitt svar är att det är ett mycket komplext område och säger jag bokstaven A så måste jag fortsätta på den inslagna vägen ända till bokstaven Ö. Om nu Ö ens finns. Jag har en åsikt som jag kan vädra och det är att jag är tveksam till att ett mångkulturellt samhälle någonsin kan fungera bra. Varför? Därför att idén om det mångkulturella samhället ingår i postmodernismen.

Däremot vill jag bestämt hävda att det postmoderna tänkandet kan bidra till en lösning för det mångkulturella samhället.  Och om ingen förstår vad det betyder så blir det svårt att använda argumentet.

Inget av det jag skriver är skrivet i sten och jag ska som skribenten bakom detta sista citat nog tycker att jag ska göra, nämligen fundera vidare på det mångkulturella samhället och postmodernismen. En dag, långt in i framtiden, kanske det är möjligt och den globala värld vi lever i kanske kräver det till slut ändå. Men kan man skapa vilka utopiasamhällen som helst? Det kan ju faktiskt leda till dystopiasamhällen istället. Hur återställer man en dystopi? Går det? Är det ens värt att ta risken? Är gräset grönare på andra sidan häcken? Är det så mycket fel på dagens samhälle? Är postmodernismen egentligen en dystopi?

Lider Sverige av rasistnoja?

Ända sedan Breiviks terroristattentat i Norge och speciellt efter järnrörsskandalen i höstas verkar Sverige ha gått in i en rasistsökarpsykos. Jag kan säkert anklagas för att vara rasist jag med bara för att jag tar upp ämnet här på min blogg. I bedrövelsen kan man i alla fall hitta ett och annan träffsäkert guldkorn som t.ex. Nanna Johanssons artikel Fyra sorters Facebook-rasister i Nöjesguiden.

Rasism ska naturligtvis lyftas fram där det så sker men då ska det vara riktiga rasistiska handlingar eller yttringar och inte fabricerade eller sånt som inte kvalificerar som rasism. Fria Tider kunde exempelvis idag presentera ett framgrävt material angånde taxikunden i Göteborg som för några veckor sen anklagades för rasism av bl.a. Aftonbladet. Jag tänker inte lekare domare i fallet men visst fick berättelsen en ny vinkling när man fick läsa den anklagades historia. Det är bedrövligt att man ibland måste kontrollera med sverigedemokratvänliga hemsidor för att få mer än en sida av en berättelse. Skäms, Aftonbladet!

Inom Svenska kyrkan är situationen nästan likadan. Dagens Seglora/Seglora smedja jagar kristna som inte delar deras åsikter, som t.ex. Annika Borg, Helena Edlund och Dag Sandahl, och anklagar dem för både det ena efter det andra. Vad som är sant eller inte vet jag inte utan det är själva hetsjakten som är obehaglig. Helle Klein och Mattias Irving vet inga gränser i deras jakt på att rena landet från felaktiga åsikter eller beteenden.

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater.

Elisabet Höglund skriver i artikeln Tystnaden banar väg för rasismen i Aftonbladet om två av förra veckans viktigaste artiklar, Marcus Birros Jag önskar jag kunde säga till dem och Stina Dabrowskis Talets gåva, i konkurrenttidningen Expressen. Hedrande, Aftonbladet!

Birro: Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre. Vad Sverige behöver är fler samtal förda av fler sorters människor med helt och hållet olika åsikter och helt och hållet olika hjärtan.

Dabrowski: Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej – även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

Jag tycker också att det svenska debattklimatet är bedrövligt och kvävande, vilket bara skapar missnöjesyttringar. När ska denna psykos släppa? Eller kommer den att förvärras?

Ökade orättvisor, segregation i samhället, ökad rasism, ett kvinnohat som bubblar upp, antifeministiska rörelser. Det är väldigt mycket sönderfall som pågår.

Gudrun Schyman har gjort comeback i Feministiskt Initiativ eftersom hon inte längre står ut med hur en del svenskar beter sig. Schyman verkar bl.a. ha drabbats av samma rasistnoja som en del andra svenskar. Hennes kamp kommer att ske i marginalen, som Feministiskt Initiativ hela tiden befinner sig i, eftersom jag tror att många svenskar anser att hon inte längre tillför något nytt i politiken och samhällsdebatten. Jag tror snarare att många ser henne snarare som förbrukad efter att hon eldade upp 100000 kr på Gotland sommaren 2010. FI fick inte ens en väljare för varje uppeldad krona i valet senare samma år. Schyman inser naturligtvis inte själv detta.

Det finns ett intresse för mig som person, som är större än intresset för FI. Jag är glad att kunna använda det.

Vad är det gemensamma för många som lider av denna rasistnoja? Här kommer den första ledtråden: Jag har inte ens nämnt Aftonbladet Kultur. Den andra ledtråden: Varför är det som oftast vänstersympatisörer som anlitas som experter när det ska diskuteras rasism i olika medier? Det medför ju bara att vänsterns syn blir norm. Läsare av den här bloggen antar nog att jag inte sympatiserar mycket med vänstern. Sanningen är att det skulle jag visst kunna göra om det inte vore för det som jag skriver om t.ex. i det här inlägget. Det är inga större fel på vänsterpolitiken men jag har jättesvårt för kulturvänstern.

Men för vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ”ändå gör någonting”. Och att ”göra någonting” är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ”ändå gör någonting”, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ”ändå gör någonting”.

Sista citatet kommer från Bengt Olssons igenkännande artikel När ska det röda rinna av kulturens fana? i Dagens Nyheter i början av förra året.

Forskare önskar livet ur äldre?

The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.

Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, som växte upp i en annan tid. För att tala klarspråk: när de dör kommer saker att förändras till det bättre. Dessa chockande ord från The Local kommer från Mikael Hjerm, 43-årig professor i sociologi vid Umeå universitet. Att ange hans ålder den här gången är relevant. 

Prova att byta ut ordet äldre mot exempelvis kvinnor, invandrare, handikappade eller homosexuella. Detta kräver givetvis att slutet av den första meningen också måste ändras men resultatet blir lika ruttet. I samhällskategorin äldre ingår alla möjliga människor. Ålder gör enbart skillnad på ålder och inga andra faktorer i samhället såsom kön, etnicitet, handikapp eller sexuell läggning spelar någon roll. Vi ska alla bli äldre en dag, förhoppningsvis.

Blir det någon uppståndelse över Mikael Hjerms uttalande då? Självklart men inte i traditionell media utan på de sverigedemokratvänliga hemsidorna SnaphanenPetterssons gör skillnad, Fria Tider, Realisten och Avpixlat vilket gör mig besviken. Jag hittade bara en annan hemsida som tog upp denna miniskandal och som inte är sverigedemokratvänlig, utan snarare tvärtom, och det var Inte rasist,  men…. Tråkigt nog kritiserar inte Henrik Johansson Mikael Hjerms uttalande vilket är lika självklart som när Tobias Billström klantade sig för några veckor sen. Han fick faktiskt en offentlig uppläxning från sin chef Fredrik Reinfeldt. Har ”de egna” gjort fel så ska de kritiseras, inte enbart tyckas synd om. Själv gråter han några dagar senare ut i Västerbottens-Kuriren om att han har utsatts för hat:

Jag ber tusen gånger om ursäkt om mitt uttalande har sårat någon, jag vill inte någon något ont, säger Hjerm.

Men kära Mikael Hjerm, vad är ditt uttalande om inte sårande? Du åberopar ju den mytiska ättestupan för äldre personer som inte har de yngres mer toleranta åsikter. Det spelar ingen roll om du arbetar emot nationalism, främlingsfientlighet m.m. i godhetens namn. Även du måste tänka på vad du säger. Vad trodde du att reaktionen skulle bli? Jag förstår de som gör liknelsen med Katarina Mazettis klumpiga uttalande om vita älgar. Ni är båda två lika mycket nyttiga idioter åt Sverigedemokraterna. Hur många äldre som nu knyter näven i fickan och tänker att vid nästa valdag, då ska jag fanimej ge igen vet jag inte men jag vet att det inte är noll. För en del äldre kan nästa val vara det sista val som de röstar i. De som idag är pensionärer, d.v.s. äldre, är de som har arbetat och slitit alla sina yrkesverksamma år för att vi idag har det samhälle vi har. Även om de kan vara lite väl konservativa och kanske även fördomsfullare än genomsnittssvensken i sina åsikter så ska de respekteras och inte spottas på som Mikael Hjerm gör. Äldre men även arbetslösa unga män med misslyckad skolgång är två samhällskategorier som samhället verkar bry sig allt mindre om.