Arkiv | augusti 2013

Politik med nypor

Att sverigedemokrater gör bort sig i parti och minut är ingen nyhet. Det är bara att surfa in på Inte rasist, men… för att få sig en orientering över den intellektuella nivån på några av partiets företrädare. I somras kunde man exempelvis läsa om att det inte krävs någon fysisk insats från en ryttare att rida på en häst i tävlingssammanhang.

Kolla 29 sekunder in i videoklippet här ovan. Jag har även gjort en bild av vad som med största sannolikhet ser ut som att den socialdemokratiska kommunpolitikern Ingvor Bergman nyper, och inte bara tar tag i armen för att styra undan, den sverigedemokratiska diton Hanna Wigh hårt i armen. Kolla speciellt på Ingvor Bergmans tumme! Detta är mumma för Sverigedemokraterna som kan spela på sin stigmatiserade offerroll som de ofta gör.

nyp

Jag tycker egentligen att det är onödigt med en polisanmälan men samtidigt att Ingvor Bergman måste ta konsekvensen av sitt handlande, som hon också försöker vifta bort som en oförskämd anklagelse. En polisutredning kanske är bäst ändå. Jag kan köpa att Hanna Wigh inte reagerade vid själva händelsen eftersom den måste ha kommit överraskande. Hon ler visserligen direkt efteråt men det kan bero på den lilla chock som hon säkert fick. Sverigedemokrater är ju trots allt människor de också.

Du får ta och ställa dig i den alltmer ökande kön av nyttiga idioter, Ingvor Bergman! Sverigedemokreterna kommer inte att försvinna från den svenska politiken genom att man agerar på det sätt som du gjorde. Skäms!

Gränslinjen mellan svart och vitt

Svårt skilda världar kolliderar förr eller senare.

Jennifer Wegerup skrev för någon vecka sedan om mörka män på semesterstranden i Aftonbladet. Till en början undrade jag vad det var hon nu var ute efter. Det finns säkert de som redan har brännmärkt det hon skrev som rasistiskt, men vem kan ta ansvar för deras intelligens- och förståelsenivå? Jennifer Wegerup berättar om de som flytt från Afrika och som går och säljer varor på semesterstränder.

På samma strand går varje dag de från den andra sidan.

De som flytt över vattnet från Afrika. De mörka männen som säljer sina falska märkesväskor, solglasögon och klockor.

Men vad ska vi i Europa förvänta oss efter århundraden av kolonialisering? Vi svämmade över världen och nu kommer vågorna tillbaka mot oss. Rekolonialisering? Medelhavsstränderna är som en gränslinje mellan de som kolonialiserade och de som var kolonialiserade.

Men den trettionde, med samma utbud, samma envisa men samtidigt redan resignerade lockrop … En herre muttrar: ”De är som flugor, omöjliga att vifta bort. Ni stör. Vi har semester …”

Nu stör de oss när vi drar till länderna alldeles intill denna gränslinje. I-landsproblem? Eller har vi födda idag rätt att inte bära någon arvsynd för det förgångna?

Man ska också minnas att västvärlden inte är så rasistisk som stundtals görs gällande: Vi har demokrati, religions­frihet, och en, trots allt, hyfsat stor tolerans och medvetenhet. På den andra sidan ser det inte ut så på alla­ ställen.

Skönt att läsa att åtminstone någon journalist på Aftonbladet står upp på denna annars så tröttsamma och vänstervridna åsikt om att vi européer är så rasistiska. Lidija Praizovic är en annan som vågar gå emot åsiktsnormen i just Aftonbladet.

Det största problemet i den hedersvåldsdebatt som blossar upp med jämna mellanrum är den vita maktblicken som till fullo determinerar den och sätter upp villkoren för den. Jag vill hävda att denna blick i grunden är densamma vare sig den kommer från den rasistiska högerextrema sajten Avpixlat eller från den antirasistiske vänsterprofessorn Stefan Jonsson.

Är det fult att snusa?

Åh, alla dessa nyttiga idioter som uttalar sig i vårt land. Senast ut är Jenny Madestam i Expressen som i helgen skrev något som fick mitt blodtryck att koka samtidigt som jag nästan fick ett psykbryt. Jag fick vänta några dagar innan jag kunde samla ihop mig igen. Jag förstår ärligt talat inte varför Expressen anlitat henne. Artikeln var öppen för kommentering och sverigedemokraterna flockades snabbt där som flugor kring avföring, för avföring är vad man kan kalla denna artikel. De sverigedemokratstödda hemsidorna har garanterat redan skrivit om denna artikel men jag tänker inte, med ett intressant undantag, bege mig dit för att finna svaret på det den här gången.

Artikelns rubrik Vi måste prata om mångkultur är lika enfaldig som när feminister skriver att vi måste prata om mäns våld mot kvinnor. Det går inte en veckan utan att man ser att det skrivs och debatteras om relationsvåld och speciellt männens våld. Tillbaka till ämnet nu, Emma!

Det har ju nästan inte debatteras något annat än mångkultur de senaste åren. Vi svenskar har fått en stor toleransnivå att förhålla oss till sedan Sverige beslutade sig för att vara hela världens samvete när det gäller flyktingströmmar från världens alla oroshärder samt länder där medborgarna förföljs på olika sätt. Jag har inga som helst problem med de personer som jag träffar på dagligen och som kommer från världens alla hörn, de flesta är mycket trevliga att ha att göra med. Jag har inga som helst problem med det mångkulturella även om jag innerst inne har svårt att förstå hur det i längden ska kunna fungera bra. Men kan USA så kan vi också.

Jenny Madestam är för det första intellektuellt oärlig i sin text. Hela hennes kolumn är baserad på en enda mening som hon förvränger betydelsen av.

Muhammed är en gubbe som snusar.

Vi vet inte vilken Muhammed det är som avses men under läsningens gång förvrider hon det till att det är profeten Muhammed som avses. Vi vet heller inte vad som har försiggått den meningen i samtalet mellan barnen på fritidset. Jag har otaliga gånger fått berättat för mig hur muslimska barn trakasserat ickemuslimska barn, kristna eller inte kristna, om hur värdelös Jesus är. Har det föranlett någon artikeln i riksmedia? Kan en åttaåring så pass mycket om Kristendomen eller Islam att denne över huvud taget kan bedömas efter ett sånt uttalande? Förstår en åttaårig ickemuslim vem profeten Muhammed är? Förstår en åttaårig muslim vem Jesus är?

Vad är det för fel att snusa? Snus är ett traditionellt och beroendeframkallande njutningsmedel framförallt i Sverige. Vad gör det om man säger att någon snusar? Jag kan nästan inte komma på något så harmlöst som att ”anklaga” någon för att snusa. Vad betyder det om man säger att Jesus eller Buddha snusar?

Det är alltså ingen kränkning att säga att någon snusar. Någonstans måste man dra gränsen för hur lättkränkt ett samhälle ska acceptera att man kan få vara. Om en människor som erkänner sig till en viss religion får vara lättkränktaste av de lättkränktaste måste även andra religioner få vara det. Då måste vi i jämlikhetens namn med bestämdhet säga ifrån när det sägs något som inte är i positiva ordalag om alla förgrundsfigurer i världens alla religioner. Dit räknar jag förstås in pastafarianismen och kopimismen, två religioner som det är tacksamt att driva med. Extremt fragila och emotionellt instabila människor finns överallt, inte bara inom en viss religion.

Vad är det som får Jenny Madestam att skriva som hon gör? Hon drivs naturligtvis av intersektionalitetsteorierna. Intersektionalitet är inte någon naturlag som en del tycks tro. På tal om det så läste jag något riktigt hemskt igår av juristen Jenny Westerstrand angående hedersvåldsdebatten kring Stefan Jonsson. Enbart artikelns rubrik Här är sanningen i debatten om hedersvåld var fasansfull. Sanning? Det som ideologiskt styrda forskare kommer fram till kan aldrig accepteras som någon sanning.

Vi bör också fråga oss hur mycket av det könskonservativa universum som förenar hederspatriarker, Anders Behring Breivik, många kristna, muslimer och biologistiskt orienterade akademiker som Sverige tål. Där hoppas jag att alla som engagerat har debatterat denna fråga mot varandra ska stå eniga.

Var är alla lättkränkta muslimer nu? Det här påhoppet är avsevärt många gånger värre än att påstå att någon snusar. Apropå snus så tillbaka till ämnet nu, Emma! Jenny Madestam skriver.

Mina barn möter den här typen av olikhet varje dag i sin skola. Det är en ynnest. Men likväl är det viktigt att tala om olikheterna, inte minst när krockar uppstår.

Det skickar signaler om att alla ska ges samma respekt, oavsett kultur.

Välkommen till det mångkulturella Sverige, Jenny Madestam! Mångkultur betyder olikheter och de måste få finnas där om vi ska ha ett mångkulturellt samhälle. För vad händer annars? De lättkränktas norm blir samhällets norm som inga andra får kritisera. Vill vi ha det samhället? Ska inte integration betyda ett givande och tagande från alla som lever i det mångkulturella samhället? När böjer du dig för de lättkränktas norm, Jenny Madestam, och iklär dig en klädsel som de kräver att du ska bära för att inte de ska känna sig kränkta? Och där gled du från ämnet igen, Emma!

Men det är även väsentligt att jag som förälder berättar för mina söner att vissa har en stark tro och att det måste respekteras.

Men vad är det som säger att hela samhällen ska vika sig för vissa människor? Ta seden dit man kommer? Fortsätt att ha er tro men respektera religionsfriheten som innebär att man också måste kunna få vara fri från religion. I slutet av artikeln visar Jenny Madestam var hon står ideologiskt.

Barn är blanka blad som skrivs, av bland annat deras föräldrar.

Hon är alltså en anhängare av den postmodernistiska tabula rasa-teorin. Som sagt, jag förstår inte vad Expressen ska ha henne till när hon agerar nyttig idiot till Sverigedemokraterna. Hon borde istället läsa evolutionspsykologi. Här ett citat från Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur skriven av den en kanadensisk-amerikansk psykologiprofessor Steven Pinker.

Det naturliga urvalet gör inga moraliska preferenser, utan de individer som förökar sig mest effektivt blir också de som kommer att dominera i populationen. De gener som väljs ut kommer därför att vara de mest “själviska” för att citera Richard Dawkins, eller, mer exakt: de mest megalomana, de som tillverkar allra flest kopior av sig själva. En framgångsrik anpassning är vad som helst som generna ger upphov till som hjälper dem att förverkliga denna besatthet. Sedan är det dem fullkomligt likgiltigt om det motsvarar våra mänskliga aspirationer.

Jag har kopierat en punktlista från Wikipedia om att boken ger ett antal exempel på skadliga konsekvenser som tron på människan som ett oskrivet blad har lett till.

  • Totalitär social ingenjörskonst — om människans egenskaper helt beror på miljön skulle en totalkontroll över miljön kunna skapa perfekta människor.
  • Felaktig eller överdriven skuldbeläggning av föräldrar när deras barn beter sig illa.
  • Frisläppandet av farliga psykopater som snabbt begår nya brott.
  • Uppförandet av massiva och enahanda hyreskaserner, när ingenjörer tror att människors preferenser vad gäller boende och miljö är kulturellt betingade och utbytbara.
  • Förföljelse av framgångsrika grupper som antas ha nått sin position på orättfärdigt sätt. Pinker tar som exempel upp judarna i Tyskland och Förintelsen, kulakerna i Sovjetunionen, rika bönder under kulturrevolutionen i Kina samt stadsbor och intellektuella under röda khmererna i Kambodja.

Något för alla postmodernistiska socialkonstruktivister att läsa, om de törs. Steven Pinker igen.

Det är en sektliknande mentalitet, där de invigda basunerar ut de mest fantastiska trossatser som bevis för sin renlärighet. En sådan mentalitet låter sig inte förenas med respekt för sanningen, och jag ser den som en av orsakerna till en del olycksbådande tecken i dagens intellektuella klimat, till exempel det uttalade föraktet hos många akademiker för grundläggande ting som sanning, logiskt tänkande och faktiska belägg. Ett annat illavarslande fenomen är den hycklande avgrunden mellan vad intellektuella säger offentligt och vad de innerst inne tror.

Jag har, av ren lathet, kopierat de båda Steven Pinker-citaten från ett inlägg av Julia Caesar på Snaphanen, en blogg som jag tycker att man ska ta med en rejäl nypa salt eftersom Julia Caesars sverigedemokratiska världsbild inte är min världsbild. Det fråntar inte att hon, om hon nu är en kvinna, ibland skriver intressanta texter. Julia Caesar säga vara författare och journalist och jag är jättenyfiken på vem det är. Det är knappast Ingrid Carlqvist eftersom hon är öppen med sina skeva inställning mot muslimer. Tillbaka till ämnet nu, Emma!

Jag tycker alltså tvärtom än vad Jenny Madestam tycker att barn istället borde fostras till att vara kritiska till allt, inklusive religion. Socialisering i form av att indoktrinera barn in i en religion eller en politisk ideologi är förkastligt i dagens moderna samhälle. Merit Wager får avsluta mitt citerande.

Vad personalen här borde ha gjort var att informera flickans föräldrar, inte föräldrarna till barnen som kallade Mohammed en gubbe som snusar, att: ”Ni lever och bor i Sverige nu. Vi har åsikts- och yttrandefrihet och det existerar inte någon kränkning av någon här. Det faller på er som föräldrar att förklara för er dotter att alla har rätt att både ha och yttra sina åsikter i Sverige. Också om Mohammed”

Vi har inga lagar mot hädelse i Sverige, bara postmodernistiska intersektionalitetsteorier utan verklighetsförankring. Så länge som vi har en myndighet som DO lär detta vansinne fortgå.

Fri från det kroppsliga fängelset?

Jag stötte nyligen ihop med en muslimsk kvinna som jag är lätt bekant med. Tidigare har hon alltid haft en täckande klädsel över hela kroppen, inklusive håret, men nu hade hon ändrat stil. Hon hade håret hängande fritt och kläderna såg västerländskt moderna ut. Tidigare hade hennes kläder också varit västerländska men inte alls lika snygga som nu. Om jag tänker efter ordentligt så tror jag att jag bara hade sett henne med samma kläder varje gång. De nya kläderna täckte fortfarande hennes armar och ben och det var fortfarande samma glada tjej som tidigare. Vad hennes förändring beror på vet jag inte eftersom jag inte känner henne tillräckligt väl för att fråga. Min reaktion inombords var att jag kände att hon nu var fri från ett kroppsligt fängelse, i alla fall på utsidan. Jag vet inte vad det var som fick henne att bära den täckande klädseln en gång i tiden så vem är jag egentligen att använda begreppet kroppsligt fängelse om henne.

Till sist en liten fundering. Om en slöjbärande muslimsk kvinna skulle bli den första kvinnliga statsministern i Sverige, kan man då skylla på något slags patriarkalt förtryck?

Den ”förtryckande” twittereliten.

Efter att ha sett den här filmen på Youtube där en känd person, som hatar alla som heter Glenn och som därför borde flytta till Gotland, presenteras som en i twittereliten började jag igen fundera kring detta antiintellektuella sociala medium. För att behålla sin höga position borde det ingå att samla på sig så många följare som vanligt OCH samtidigt klanka ner på andra twitteranvändare, speciellt de som försöker hota ens höga position. Flest tweets verkar också vinna något pris, osäkert vad eftersom bragden kan vara svår att mäta och även uppskatta. Skulle man kunna kalla det ett slags intersektionellt förtryck? Jag läste någonstans att i intersektionaliteten ingår nu även stockholmares systematiska förtrycka av lantisar. Men att kalla den kungliga huvudstaden för Fjollträsk är tydligen inte något stötande, nedvärderande eller diskriminerande? Twittereliten ”förtrycker” helt klart medeltwittraren. Eller så är det inget förtryck utan en allmänmänsklig konkurrenssituation.

Välkommen_till_Fjollträsk

Hijabuppropet

Jag blir inte riktigt klok på det här hijabuppropet men jag tänker försöka att hålla det kort. Jag kan förstå den debatt som avsändarna vill skapa men någonstans på vägen blir det fel. Gudrun Schyman med flera kommer inte att fortsätta att bära hijab som stöd för muslimska kvinnor. Hon har redan tagit av sig sin tillfälliga hijab. Det viktigaste var att hon blev fotograferad bärandes en hijab under någon sekund. Gudrun Schyman är lika populistisk som när hon eldade upp hundratusen kronor för några år sen. Sara Yazdanfar, förbundsstyrelseledamot SSU, menar att kampanjen har tagits över av en vit medelklass, som nu skyltar med sin välvillighet bara för att om några timmar ta av sig slöjan igen – och återgå till vardagen.

Tolkningsföreträdet har förskjutits från uppropets initiativtagare till en allmän krets vita, icke-religiösa kvinnor. Ännu en gång används kvinnokroppen av en tredje part för att göra politiska poänger.

Jag håller dock inte med Sara Yazdanfar att Sverige är ett rasistiskt land men sen skriver hon något bra igen.

Hijabuppropets initiala tanke var att frigöra. Istället skapar och reproducerar initiativet exotism. Det stigmatiserar människor som faktiskt är religiösa, och reducerar slöjan till en huvudbonad som kan tas av och sättas på för att manifestera välvillighet.

Jag känner en del muslimska kvinnor som med stolthet bär sina huvudbonader och många av dem ser riktigt vackra ut. I vår del av världen har västerländska kvinnor också ett slags kulturellt tryck på sig, t.ex. när det gäller kroppsbehåring.

I Iran blev det efter revolutionen 1979 lag på att kvinnor måste bära slöja. Iranska kvinnor demonstrerade mot obligatorisk slöja, men de undertrycktes brutalt. En del muslimska kvinnor har tagit sina liv som enda utväg för att slippa bära slöja. Andra har blivit hotade till livet om de vägrat. Islamiska myndigheter hävdar att slöjan är en skydd mot manliga smutsiga tittanden. Artikel 139 i den islamiska strafflagen.

Kvinnor som förekommer i offentliga stråk utan den islamiska täckningen omfattas av 10 dagar till två månaders fängelse.

Det finns muslimska kvinnor som när de bosatt sig i Sverige och blivit svenska medborgare har valt att slänga slöjan. Vi kommer dock aldrig att få se muslimska kvinnor slänga sina slöjor som stöd för när en muslimsk man misshandlar en kvinna, muslim eller ickemuslim, för att hon inte bär slöja. Samhällsdebattören Nima Gholam Ali Pour får avsluta.

Den 19 augusti lyckades en grupp människor ta hijab helt och hållet ur sin kontext: som en plagg som männen ofta med våld tvingat på kvinnan för att tilldela henne en traditionell roll i ett patriarkaliskt samhälle. Istället hittade man på myten om att alla muslimska kvinnor i Sverige bär hijab frivilligt och att det finns en armé av vita våldsamma män som hindrar muslimska kvinnor från att bära hijab. Tills vidare får alla våldsamma män som tvingar kvinnor att bära hijab alltför lite uppmärksamhet.  

kvinnorNågonstans sitter säkert Jimmie Åkesson och gnuggar händerna just nu.

Den rasistiska arvsynden

kramarJag blir inte klok på folk som påstår att vårt samhälle genomsyras av en slags rasistisk arvsynd. Varför då? För att människor som inte ens är i livet idag var uppväxta i en annan tid då synen på människor från olika delar av världen var annorlunda. Vad jag vet så är jag född med mycket lite tillsatser från denna tid och har i och med min uppväxt och den uppfostran som jag har fått därmed också socialt konstruerats till en annan människosyn än vad många hade bara så sent som i mitten av 1900-talet. Även om mina föräldrar säkert fick en helt annan uppfostran har samhället förändrats och fått en humanare syn på människan. Människor från en viss världsdel är inte automatiskt sämre människor än människor från en annan världsdel. IQ-tester som har presenterats på sverigedemokratstödda hemsidor är ointressanta eftersom IQ inte har något med hur bra människa man är, bara hur intelligent man är. Visst har tester visat att människor med högre IQ har mer positiva attityder till t.ex. invandring, handel och fri företagsamhet.

Är vuxna, med färdigvuxna hjärnor, automatiskt bättre människor än barn? Betyder det också att förståndshandikappade människor är sämre människor? Medlemmarna i Glada Hudik-teatern men även I en annan del av Köping är hyllade över hela landet, mycket för den värme de sprider omkring sig. Det jag vill säga när jag märker själv att jag som vanligt håller på att avvika från ämnet är att den rasistiska arvsynden inte är ett hållbart begrepp. Denna rasistiska arvsynd som en del människor går omkring och bär på sig är lika dum som den självrasism som man också ser i samhället.

Nu har en klyfta växt fram mellan de Sverigevana invandrarna, som själva anser sig vara moderna och före sin tid, och de nyanlända som anses äga en efterbliven mentalitet och en stil med utgånget datum. Nästan alla invandrare har någon gång fällt kommentaren ”import” som nu betraktas som en svordom.

Förespråkare för den rasistiska arvsynden anser att vi alla är rasister, fram till den punkt då vi gör bot genom forskning och självrannsakan. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén gjorde en intellektuell vurpa på sitt kongresstal i våras.

Vi ska ta krafttag mot den strukturella rasismen, och även se den i oss själva. Som Jonas Hassen Khemiri skriver: ”För det är precis så rasismen funkar. Den är aldrig en del av vår skuld, vår historia, vår DNA. Den finns alltid någon annanstans, aldrig här, i mig, i oss.”

Precis innan detta citat hade Stefan Löfvén anklagat regeringen för att ha rasistiska tankesätt. Efter talet blev Stefan Löfvén intervjuad i radion och kunde förhoppningsvis då inse att fint svammel från en talarstol inte alltid fungerar i praktiken.

Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?

Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?

Stefan Löfvén var så blind i sina anklagelser att han var av inställningen att det är alltid de andra som är rasister fast han sa att man skulle gå in i sig själv. Hur kan man arbeta för att motverka rasism om man inte själv rannsakar sig själv i jakten? Jag gör det själv så ofta det går. Jag är min egen försvarsadvokat, åklagare, domare och bödel.

Intersektionalitetsanhängarnas rasism, så kallade antirasister på vänsterkanten, förekommer, precis som den omvända. Trots det är rasisterna få i Sverige och det finns inte heller någon rasistisk struktur som genomsyrar samhället. Det är bra att rasismen har lyfts upp till ytan men att försöka dra in några billiga politiska poäng till sitt eget lag är bara patetiskt. Argumentationen om den rasistiska arvsynden påminner mest den om det kristna Syndafallet, eller Jantelagen.

Ingen människa är fri från synd – ursynden bor i oss alla. Att påstå något annat är högmod.

Är det här ett bra exempel på så kallad rasistisk struktur i samhället?

Det ultimata exemplet på den rasistiska strukturen för mig är att jag är invandrare här i Finland. Jag kom hit, blev gravid, levde på bidrag, betalar mindre i skatt. Just allt det där som man brukar beskylla somalier för. Ändå räknas jag inte på riktigt som invandrare. Min hudfärg är nämligen default setting. Min hudfärg ger mig fördelar. Vi har en rasistisk struktur som automatiskt sorterar invånare efter hudfärg.

Jag tycker inte det eftersom det verkligen inte gäller alla utan det är en viss del av befolkningen som brukar beskylla somalier för det, ungefär lika många som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Enligt de senaste opinionsmätningarna är det fortfarande c:a 90 % som inte kan tänka sig att rösta på det partiet. Visst finns rasismen även inom andra partier men försumbart. Jag blir så trött på alla dessa kollektiva anklagelser!

Bitte Assarmo om de nyttiga idioterna

Bitte Assarmo om att De tysta är de nyttiga idioterna.

Nyttiga idioter för rasisterna är enbart de som inte vågar öppna munnen av rädsla för att stöta sig med sin omgivning. De som inte vågar kritisera antisemitismen inom islam, som inte vågar kritisera den islamistiska förföljelsen av kristna i världen och de som inte vågar kritisera regelmässigt hedersförtryck av rädsla för att det faktiskt kan vara så att en och annan skäggig man från Mellanöstern misshandlar sina döttrar. Men ingen tjänar på att man blundar för sanningen. Allra minst offren för hedersvåldet. Och för att bekämpa våld mot kvinnor och andra värnlösa måste man utgå från den kulturella värdegrunden, annars gynnar man inga andra än förtryckarna.

Hur man skapar en sverigedemokrat

De unga kvinnorna får luft under vingarna och drar så fort de kan. Männen blir kvar. Ingen ser dem. Ingen bryr sig om dem. Alla föraktar dem. De är som fotbollsfans, ständigt avskydda, hatade, ignorerade. Så dyker Sverigedemokraterna upp och ser dem, talar till dem, lyssnar på dem.

Och så växer partiet. Och så blir DE hatade, avskydda, ignorerade, föraktade. Och växer ännu mer.

Det svenska etablissemanget har lämnat de här männen. De är kastade till vargarna. Alla avskyr dem. Moderaterna hatar dem, vänstern också, feministerna vill kastrera dem och låsa in dem för all framtid. Så de gör vad alla som blir jagade gör, de tyr sig till varandra.

De bygger sitt mörker med andras hat.

Jag läser en av Marcus Birros senaste artiklar i Expressen och kommer att tänka på en text om Omvänd rasism, skriven av Tommy Deogan, på Motargument som jag läste för något år sedan. När jag läser den nu igen kommer nästan tårarna.

Min första kontakt med ren rasism och fördomar på grund av etnisk tillhörighet var den rakt motsatta, den ifrån icke-svenskar gentemot svenskar.

Denna form av rasism där svenskfödda barn och ungdomar får ta så mycket skit, dagligen, är det knappt någon som vill se eller höra talas om.

Det totalt snedvridna i detta är att svenskfödda barn och ungdomar i invandrartäta miljöer själva började bryta och medvetet försämra sitt svenska tal.

Dock är den rasismen precis lika mycket — och lika vidrig rasism som den, i våra sinnen ”korrekta”.

Säga vad man vill om USA, men en sak har de lyckats med. Det är att skapa Amerikaner — såväl infödda som inflyttade.

En vardag där Svenska barn i vissa miljöer tidigt får lära sig och växer upp med det faktum att de inte får vara stolta över sitt moderland, där alla andra nationers flaggor utgör stoltheter, förutom deras egen.

Jag själv är född i Sverige, med föräldrar från Indien. Mina barns mamma är Svenska och mina barn är Svenskar. Det är jag förbannat stolt över, och det skulle inte förvåna mig en sekund om någon eller några läsare av denna text hädanefter även kallar mig för rasist!

Genom alla år har jag knappt sett en enda artikel eller nyhet som belyser den rasism i Sverige som vi kallar för ”omvänd”.

För så länge vi blundar, lider minst lika många Svenska barn och ungdomar som icke-svenska barn och ungdomar av den fula, vidriga, trångsynta och kunskapsfattiga rasismen. Den är varken ”omvänd” eller ”vänd”. Den är vad den är!

För mig är rasism inte ålagd någon hudfärg eller tillhör något etniskt ursprung. Vare sig den visar sig gentemot en icke-svensk till en svensk, eller tvärtom så är den precis lika feg, okunnig och fyrkantig. Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag hör att Sverige skulle vara bättre utan Svenskar.

Personligen är jag och min granne de enda som har den Svenska flaggan på vår uteplats hissad året runt. Mina föräldrar invandrade ifrån Indien på 70-talet, och min grannes fru invandrade ifrån Thailand runt 2005.

Så många ungdomar i Sverige som får utstå en massa obehag men ”vissa” blir inte betrodda eller får det överslätat med postmodernistiska intersektionalitetsteorier. Inte konstigt kanske att dessa ”vissa” väljer att rösta på Sverigedemokraterna en dag. Jag försvarar inte det valet utan jag attackerar det inkonsekventa samhället vi lever i. Vad blir nästa steg? Ett islamistparti som kommer dammsuga landet efter ”omvända rasister”? Hur kommer ett sånt parti att behandlas av media och de andra politiska partierna?

Idiotin var redan då total gentemot den vuxenvärld som tillät en viss rasism, men inte en annan.

Vi som står ”emellan” har en stor uppgift och det är att stå upp både mot sverigedemokrater och postmodernistiska kulturrelativister som sliter det här landet i stycken. Känns Tommy Deogans efternamn igen? Han är bror till Tony Deogan, det första dödsoffret för idrottshuliganism i Sverige.

Att inte kunna skilja på idiot och nyttig idiot

Sakine Madon menar att jag är ”hedersvåldets nyttige idiot”. Debatter där man idiotförklarar varandra är tröttsamma, men om vi nu ska köra den linjen kan man undra vem som egentligen är idiot.

Professor Stefan Jonsson kan i en debattartikel från igår inte skilja på idiot och nyttig idiot. Att kalla någon för idiot är stigmatiserande och ett personligt påhopp. Att kalla något för nyttig idiot är inte det eftersom det, visserligen nedlåtande, beskriver konsekvensen av någons beteende/agerande. Som nyttig idiot är man ett redskap för andras agendor. Det är i vilket fall som helst bekymmersamt med en obildad professor.

Det är inte konstigt att man tycker lika även om man ideologiskt kan stå långt ifrån varandra. Sakine Madon står, precis som jag, mellan kulturrelativisterna och Sverigedemokraterna och kritiserar åt båda hållen, förhoppningsvis lika mycket, när det så behövs. Den sida som blir kritiserad skriker ut nyttig idiot och de gör de naturligtvis ur sin idelogiska ståndpunkt precis som jag gör det. Skillnaden är att dessa åsikter på ytterkanterna ofta är lätta att punktera. Sanna Rayman gör just det i en ledarbloggsinlägg på SvD senare på måndagen.

Vi talar om våld mot kvinnor och våld mot män/relationsvåld. Vi talar om våld i hbt-relationer. Vi talar om läktarvåld. Vi talar om extremistvåld. Vi talar om barnmisshandel. Vi talar om krogvåld. Vi talar om hedersvåld. Det enda våld som alltid leder till att figurer som Stefan Jonsson poppar upp och ifrågasätter och problematiserar själva begreppet är det senare. Jag är så utled på detta att jag vill skrika.

Jag förstår dock inte när Sanna Rayman skriver att  Sakine Madon har fel vänner men jag får ta det som något ironiserande. Slutklämmen är dock perfekt där hon starkt ifrågasätter denna professors engagemang.

En tanke är ju att Jonsson skulle kunna bli en sådan skicklig försvarare, han som nu vet hur man gör. Men något säger mig att hans engagemang stannar här.