Arkiv | juli 2013

Angående aggressiv normkritik.

”Heteronormen är ett samhälls­problem som måste bekämpas.” 

Patrik Lundberg är en journalist som tycker att heteronormen måste sänkas. Hur hade han tänkt att det skulle gå till? Genom att alla människor tvingas till att bli queer? Heternormen existerar p.g.a. att heterosexualiteten är den överlägset vanligaste normen när det gäller sexuell läggning. Den kommer inte att försvinna hur mycket än dessa s.k. normkritiker tjatar. Det är inget fel på heternormen. Jag citerar mig själv, samt ett antal personer till som har sagt samma sak:

”Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem.” 

I stället för att sänka heternormen, bryt mot den så mycket man vill. Man behöver dock inte vara aggressiv i sitt normbrytande, det fungerar alldeles utmärkt ändå. Anna Ekelund skrev redan 2009 följande, som Patrik Lundeberg inte ens har ägnat en tanke åt:

”Jag förstår inte varför en del homos vill axla gamla unkna normer med kärnfamilj och kyrkbröllop. Heteronormen stinker, utropar man inför årets Pride. Varför tycks den då så åtråvärd?” 

Pride-festivalernas tid är just nu och även om man ser några fåniga inslag här och där är dess existens ett sundhetstecken. Internationellt finns det dock en hel del mer att önska. I Ryssland och några länder till är situationen riktigt skrämmande. HBT-personers situation i Sverige kan alltid förbättras men det går att göra det förbättringsarbetet ickeaggressivt.

”Det är så den funkar, heteronormen. Den oskrivna regel som får oss att förutsätta att alla är heterosexuella. Den struktur som exkluderar alla som inte är det. Den ondska som ­delar upp kärlek i normalt och onormalt.” 

Patrik Lundberg anser att heternormen är ondska. Han ansluter sig alltså till den sekt som är aggressiva mot bl.a. kärnfamiljer. I Sverige bor 74 % av alla barn tillsammans med båda sina föräldrar. Kärnfamiljen är fortfarande och förblir vanligast. Alternativen till kärnfamiljen är många och ska så också vara så länge man håller sig inom lagens ramar. Vad är vitsen med att försöka utplåna den mest naturliga konstellationen? ”Enligt Tiina Rosenberg är äktenskapet ett antifeministiskt projekt utan förändringspotential”, skrev en debattör på SVT Debatt för några år sen. Det här är inte normkritik utan normhat.

”Vi kan åtminstone tänka efter två gånger innan vi talar.” 

JA! Det gör intelligenta människor, oftast i alla fall.

”Sluta utgå från att ­alla är heterosexuella.”

Själv utgår jag från att nästan alla är heterosexuella eftersom det är så verkligheten ser ut. Men jag lägger ingen energi på att fundera på vilken sexuell läggning som folk har och jag ogillar att sexuell läggning fungerar som etiketter på ickeheterosexuella.

När feminister och antirasister attackerar sina egna

Svansen av dåligt pålästa journalister, anonyma hatare på nätet … aggressiviteten i attackerna skrämde livet ur mig.

Det är med en liten sorgsen tår i ögat som jag i tidningen Vi läser om Stina Wirsén och det helvete hon fick utstå med sin karaktär Lilla Hjärtat. När dessa antirasistdrev startar är de skoningslösa, intoleranta och döva. Syftet må vara gott men i slutändan är det en samling nyttiga idioter som står där med nöjda leenden. De hade ju tvingat en misstänkt rasist att ta bort en sterotypisk bild av en sagofigur. Sverigedemokraterna ökade i opinionsundersökningarna förra hösten och den här skandalen kan mycket väl ha hjälpt till. Tur är så är den garanterat borta ur folks minnen vid nästa val.

Bilden av henne som en pickaninny naglades fast, blev en sanning. Inte ens jag som älskade hennes styrka, ilska, glädje, ja, vanlighet, kunde längre känna kärlek.

Om svensken inte redan hade kunskapen så blev alla vi varse om vad en pickaninny, blackface, golliwog och minstrelsy var för något. Jag kände sedan länge till alla de där orden utom minstrel. För att förklara dem kort har jag kopierat text från Wikipedia.

  • Pickaninny is a term in English which refers to children of black descent or a racial caricature thereof. It is a pidgin word form, which may be derived from the Portuguese pequenino (an affectionate term derived from pequeno, ”little”). (Ingen svensk text tillgänglig!)
  • Blackface är en typ av sminking med ursprung i USA, använt för att skapa ett stereotypiskt porträtt av svarta.
  • The golliwog, golliwogg or golly was a black character in children’s books in the late 19th century usually depicted as a type ofrag doll. (Ingen svensk text tillgänglig!)
  • Minstrel show (även minstrelsy) var en underhållningsform som liknade varieté och uppstod i USA under första hälften av 1800-talet. Minstrel shows framfördes i allmänhet av vita män som sminkade i så kallat blackface sig för att likna svarta människor.

Och visst var Lilla Hjärtat mycket lik dessa gamla stereotyper. Som Stina Wirsén säger.

Jag undrar hur hon hade blivit bemött om jag struntat i den runda munnen. Det hade ju varit jävligt skönt! Om jag gjort henne mindre svart, skippat flätorna. Hade de sett hennes styrka då, hennes personlighet? Hur nedtonad hade hon behövt vara för att bli accepterad?

Hade någon ens brytt sig om Lilla Hjärtat om inte Sverigedemokraterna hade kommit in i riksdagen vid valet 2010 och ingen hade hört talas om Svenskarnas Parti? Jag tror inte det! Jimmie Åkesson skulla kunna bli nästa statsminister. Sverige är ju så rasistiskt och främlingsfientligt. Värst i världen! Men nej, Jimmie Åkesson kommer aldrig att bli statsminister i Sverige. Sverigedemokraterna kommer aldrig att styra landet, även om Aftonbladet Kultur verkar tro det. Hetsjakten på ”rasister” är bara ett knep från främst de rödgröna att fiska röster på. Svensken är förhoppningsvis smart nog att genomskåda denna propaganda.

”Blev världen bättre”, säger Stina Wirsén, ”för att Lilla Hjärtat plockades bort? Blev Sverige ett öppnare land?”

Nej, en liten sagofigur kan inte förändra någonting. Förhoppningsvis skäms personerna bakom denna hetsjakt om några år. Bråket kring Lilla Hjärtat kom ungefär samtidigt som Tintin-gate, konstnären Makode Lindes tårta, Jonas Hassen Khemiris brev till justitieminister Beatrice Ask och trots den s.k. järnrörsskandalen ökade stödet för Sverigedemokraterna. Allt detta under hösten, vintern och senvintern 2012/2013. En del människor i Sverige hade panik! Sverige var så rasistiskt att endast antirasister med t.ex. Åsa Linderborg i spesten kunda rena det.

När jag tog bort Lilla Hjärtat tillfredsställde jag en grupp röststarka personer, men i samma stund hörde många fler av sig. Hundratals. Många av dem med egna erfarenheter av rasism.

Jag undrar över hur hudfärgsfördelningen såg ut i gruppen röststarka intersektionalitetsanhängare som hetsade mot Lilla Hjärtat. Antirasister förstår sällan att det alltid finns två sidor av ett mynt. Linda Hambäck, producent och medförfattare, som utgör ”vi” i ett av de kommande citaten hamnade dock i en annan situation p.g.a. sin hudfärg.

Jag tror att tystnaden till viss del handlade om hur jag ser ut.

Det här mönstret har jag sett förut från den här typen av hatare. De är selektiva i sitt hat och osynliggör andra människor även om de är i samröre med det utsatta hatoffret.

Vi tyckte att vi hade gjort en feministisk, antirasistisk pangrulle. Nu ville vi ha priser, beröm!

Jag kallar mig inte för feminist, med ett litet undantag, eller antirasist, även om jag är emot alla typer av rasism, men ändå tror jag att jag har en varmare människosyn än de som kallar sig för just det. Sverige var helt enkelt inte redo för Lilla Hjärtat! Hon blev bara några år gammal innan dessa trångsynta människors hat tog kål på henne. Vila i frid!

Stina Wirsén berättar att hon inte längre ska rita Lilla Hjärtat.

Hatet mot henne fortsätter dock att leva.

Jag ville bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem! Jag trodde att jag gjorde rätt. Och jag gör den här intervjun, inte för att någon ska tycka synd om mig utan för att säga att vi måste höja blicken. Fokusera. Nästa år är det val. Vi måste stå upp för mångfald, bekämpa rasism, tillsammans. Nu är vi farligt ute, polarisering och kategorisering leder till ökad främlingsfientlighet. Vit. Svart. Icke-vit. Begreppen tränger sig in i språket igen. Ingen är sin yta. Det vill jag säga.

De nyttiga idioterna styr landet via media och sociala medier. Ivar Arpi får avsluta.

Brottet Stina Wirsén begick när hon ritade Lilla hjärtat var inte att hon är rasist, utan att hon är vit.

Vita får endast rita vita, svarta äger skildringar av svarta, muslimer får inte skriva om Jesus. Åt var och en sin egen kulturella jordlott, i en fin mosaik av hermetiskt tillslutna kulturer, med hudfärgen som tvångströja. Allt annat är nykolonialism. Eller?

Sluta missbruka begreppet islamofobi!

Islamofobi är ett samhällsproblem som finns överallt, och många av oss bidrar till detta utan att vi förstår vad vi gör.

Spelet efter Jonas Gardells skämtande på Twitter fortsätter. Nu försöker Björn Lindgren, före detta språkrör för Grön Ungdom, kleta på Gardell att han förstärker islamofobin. Begreppet islamofobi används mot folk för att man ska slippa ta argumentationer. Argumentationer som kan se helt olika ut beroende på om det är med en rasistisk sverigedemokrat eller en bara ifrågasättande medelsvensson. 

Men vad jag vill diskutera här är vad som menas med begreppet islamofobi, för det missbrukas ofta idag.

Josef Edebol, doktorand i teologi vid Missionshögskolan i Stavanger, anser alltså att begreppet islamofobi missbrukas. Jag håller med! En fobi är en panisk rädsla för något som t.ex. arachnofobi, agorafobi och pyrofobi.

Så snart en part i en debatt anklagar den andra för att vara fobisk, är det som att säga att motståndet inte är grundad i sakliga argument utan i känslor som är passivt triggade av ett föremål. Men det är inte så vi förhåller oss till religioner eller begrepp överhuvudtaget. Det är ett billigt retoriskt knep som sänker hela diskussionen om religion och religiösa föreställningar i Sverige.

Björn Lindgren gör alltså bara sig, och som så många andra på den rödgröna kanten, till åtlöje när han skriver att islamofobi är ett samhällsproblem som finns överallt. Jag har hört det förut. Svenskar som inte lyder dessa rödgröna åsikter är så fruktansvärt rasistiska och islamofobiska så att Sverige nog är det mest rasistiska landet i världen. Skicka dessa rödgröna till några länder i Afrika så ska de få träffa på rasism. Björn Lindgren befinner sig visst redan där.

Om du gillar jämställdhet, antirasism och religionsfrihet – ja då gör du klokt i att inte skämta sexistiskt, rasistiskt eller som i ett aktuellt fall: islamofobiskt.

Det här är kusliga åsikter som dessa rödgröna bär på tycker jag. De målar upp en fasad som jag tror ingen kan hålla för det brukar ju i dessa intersektionella anhängares kretsar vara som så att andra typer av sexism och rasism frodas, legitimt efter allt hänvisas till intersektionaliteten.

Att kalla folk islamofoba är inte att bemöta det argument som man faktiskt betros med, utan det är att resignera inför det och visa sig vara oförmögen att svara, i bästa fall.

Josef Edebol tycker att det inte är att ta Islam och dess anspråk på allvar när begreppet islamofobi används. De som skriker islamofobi gör det för att vara ett beskyddande storesyskon, helt ointresserad av att se de faktiska problem som man kan finnas i samhället.

Snarare kan konflikter mellan ”politik” och ”religion” visa något positivt, nämligen att de båda är jämförbara som inlägg i en enda samhällsdiskussion.

Josef Edebol avslutar sin text, som egentligen handlade om debatten kring Omar Mustafa och Socialdemokraterna.

Islamofobi är, om ordet alls måste användas, fördomar som gör att man inte kan eller vill förstå muslimska uppfattningar i allmänhet eller i en individ. Men när man väl har förstått uppfattningar, muslimska eller vilka som helst, står det var och en fritt att diskutera dem, avvisa eller anta dem – det är inte fobiskt utan ett tecken på att man överhuvudtaget förstår poängen med att någon yttrade dem i första hand.

Eli Göndör, fil.dr. i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, tycker också i samband med debatten om Omar Mustafa att begreppet islamofobi bör bytas ut.

Velighet och osäkerhet inför vad islamofobi kan vara har gjort det möjligt att avfärda legitima och relevanta åsikter om islam eller islamisk religionsutövning som islamofobiska. Därmed har islam hamnat i en särställning gentemot alla andra idéer och rörelser som i en demokrati får räkna med att utsättas för kritik och ifrågasättande.

Eli Göndör tycker att begreppet muslimofobi borde användas istället. Fobi är fortfarande fel men det som Björn Lindgren är ute efter stämmer bättre in på muslimer än deras religion.

Kritiska åsikter, om Koranen, Muhammed eller något annat som av troende muslimer hålls heligt, kan utifrån demokratiska sekulära värderingar inte ses som ett problem, eller likställas med andra fördomar eller rasistiska åsikter.

Just det! Varför ska alla dessa ifrågasättande medelsvenssons likställas med rasistiska sverigedemokrater? Då kan jag ta och likställa alla vänsterpartister med kommunisterna på Kuba och i Kina och Nordkorea. Miljöpartiet har blivit det gröna Vänsterpartiet.

Chockerande läsning om Marcus Birros upplevelse

Marcus Birro skriver på sin blogg om Hatet. Hatet som han själv får uppleva p.g.a. att han är en ”offentlig person”. Jag håller inte med Marcus Birro i mycket men jag känner inget hat för honom, bara oenighet. Det han skriver om i sitt inlägg ville han först inte skriva eftersom det kunde uppfattas som att han beklagade sig samt att han inte ville ge det mer uppmärksamhet än det var värt. Jag är glad för att han skrev inlägget. Jag har kopierat hela händelsen som han själv återger den.

I lördags, på Göteborgs Central, när jag väntar på tåget till Halmstad kommer det fram en ung kvinna. Hon är kanske drygt tjugo år, bär mörka solglasögon och är inte, vad jag kan se, påverkad av något. Hon frågar mig om jag är jag och jag svarar ja.

Sedan berättar hon i lugn och saklig ton hur mycket hon hatar mig, det jag står för, den jag är, det jag skriver. Hon fortsätter berätta vilken hycklare jag är, och hon hoppas att det ska gå riktigt illa för mig i mitt liv. Jag går undan men hon följer efter och fortsätter slunga sitt hat över mig.

– Du är offentlig så du ska tåla att jag säger detta till dig, säger hon också.

Då ber jag henne fara och flyga, fast på ett engelskt lite grövre sätt och det är som om hon väntat på att jag ska provoceras, för hon skrattar, höjer rösten, pekar och härjar. Efteråt uppehåller hon sig i min närhet och jag hinner tänka vad jag hade gjort om min familj varit med, vad hade Milo och Mimmi tänkt.

Hon bara står nära och hånler.

Det läskiga är att hon inte verkar konstig, påverkad eller märklig på annat sätt. Det är som om vi är i krig och jag vet inte om det…

Dessutom ska vi på samma tåg. Jag sitter i en annan vagn men  jag ser henne gå runt i tåget, ringa i sin mobiltelefon, peka åt mitt håll. Det är något väldigt aggressivt och skrämmande med hennes hatiska iver.

Jag uppmärksammar tågvärden i min vagn om kvinnan och till min stora glädje visar det sig att tågvärden faktiskt uppmärksamt kvinnan på perrongen. Efter en stund kommer tågvärden fram till mig och säger att kvinnan i fråga inte kommer besvära mig mer och jag undrar lite hur hon kan garantera det.

Sedan ser jag att tågvärden under hela vägen mellan Göteborg och Halmstad, där jag ska av, står mellan vagnarna för att hindra kvinnan ifrån att söka upp mig. När jag kliver av i Halmstad visar det sig att kvinnan ska till Malmö och jag tackar tågvärden för hjälpen.

Den där timmen mellan Göteborg och Halmstad var ingen trevlig timma. Jag kan omöjligen veta vad jag väckt upp för oblandat hat hos den här kvinnan. Hon kanske känner folk som gärna skulle skada mig för att jag till sist sade ifrån och till henne på skarpen.

Aldrig förr har jag varit med om ett sådant läskigt kontrollerat hat och aldrig har jag känt mig så utsatt. Det är sorgligt och mycket märkligt att vara en människa som lockar fram ett sådant hat hos någon annan. Jag är skärrad helt enkelt. Jag vet att det finns människor som tycker illa om det jag skriver och den jag är, men jag har aldrig blivit så brutalt påmind om det.

Nu kan man naturligtvis snabbt göra en generaliserande tolkning att det handlade om en radikalfeminist, eller liknande på vänsterkanten, som hatar allt vad Kristendom heter, Islam går däremot säkert jättebra. Hon verkar också hata allt som Marcis Birro står för och tror på och hon har inga problem med att visa sitt hat öppet. Hon är ju ändå en god feminist med stor del av det svenska etablissemanget bakom sig. Eller så är hon inte det som jag skrev nu utan bara en halvgalen människa med lika halvgalna kompisar, som hon ringde till. Jag vet inte! Marcus Birro vet inte! Den kvinnliga tågvärdinnan vet troligtvis inte heller! Ingen kommer troligtvis att få veta vem den här kvinnan är.

Hatet drabbar fler än bara kvinnor skrev Ivar Arpi för två dagar sen i Svenska Dagbladet angående två folkpartistiska ministrars debattartikel i Expressen, Näthat mot kvinnor ett demokratiproblem. .

I går sommarpratade Anton Abele, moderat riksdagsledamot, och berättade om hur han sedan han var 15 år, då han inledde en kampanj mot gatuvåldet, har fått dagliga mejl om hur ful och dum han är. Förvånansvärt nog är det inte anonyma nättroll som står för påhoppen, utan etablerade journalister och offentliga personer.

Efter en kolumn på denna ledarsida där han uttryckte kritik mot feminism häcklades Roland Poirier Martinsson i P3:s humorprogram Tankesmedjan. Han kallades ful, jämfördes med Hitler – och ett antal gånger med en bajskorv. Detta skedde inte i ett kommentarsfält, utan i public service-radio.

Politiker som Maria Arnhom och Birgitta Ohlson borde också ta strid mot hatet uppifrån sina samhällspositioner.

Den olydiga Jonas Gardell

Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är Islam en sorts scoutrörelse?

Jonas Gardell skämtar om Islam på Twitter och landets intersektionalitetsanhängare blir som gapiga gökungar. Enligt Aftonbladet svarade en okänd twittrare samt Gina Dirawi, känd för en och annan blunder i sina dar, följande.

Apropå islamofobi. Det här med att du häcklar religion som är främmande för dig? Hur tänkte du då? Är du en sorts rasist?

Fattar att din avsikt inte var att vara elak, fast det där är respektlöst.

Själv tyckte jag inte att det som Jonas Gardell skrev var något speciellt roligt men jag försvarar hans rätt att skämta. Han hade även skrivit följande, som jag däremot tyckte var småroligt.

Just nu pågår den muslimska fastemånaden. Ramadan. I augusti är det dags för jazztrummisarnas fastemånad. Rambedamdedamdan.

Att skämta om Islam i Sverige är bland det bästa som kan hända Islam i Sverige, oavsett vad intersektionalitetsanhängarna tycker så hjälper sånt här till i integrationen. Intersektionalitetsanhängarnas åsikter cementerar bara gamla unkna föreställningar. Jag tror även att så länge som svenska politiker och andra offentliga personer förlöjligar den svenska kulturen kommer få invandrare att vilja integrera sig med den. Jonas Gardell skrev sen i Expressen om det som hade hänt.

En av humorns grundregler är att aldrig be om ursäkt och att aldrig förklara sig. Man kan inte hindra idioter från att vara idioter.

Gardell skriver sen hur han har märkt att humorn allt oftare angrips och att det är en skrämmande samhällsutveckling. Han har så rätt! Jag är också orolig för vart vårt samhälle är på väg. Idag finns det två onda krafter i samhället som håller på att slita det i stycken. Vi som inte tillkännager oss till någon av sidorna måste ställa oss upp och säga ifrån, precis som Jonas Gardell nu gjorde.

Hur mår svensken? Jag känner bara att det är någon masshysterisk psykisk ohälsa som sprider sig i samhället. Jag vill inte vara med om denna masspsykos, även kallad postmodernism. Postmodernismen, med vissa små sunda undantag, är inte lösningen på morgondagens samhälle. För det är ju postmodernismen som försöker tysta Jonas Gardells humor. En bit längre ner i hans text är han inne på samma spår som mig.

Och jag tänkte att det är exakt däri problemet ligger: vi måste sluta se på islam och det muslimska som något främmande.

Den muslimska kulturen finns i Sverige, som en del av den svenska mångkulturen. För någon vecka sedan ansågs Ramadan felaktigt vara svensk kultur. Samma personer är det nu som har blivit upprörda av att det har skämtats om, enligt dem själva, svensk kultur. Fattar de inte själva hur motsägelsefulla de är? Jonas Gardells avslutning kan bli en klassiker.

Islam är sedan länge här för att stanna, det är varken främmande eller märkvärdigt, och själv tänker jag uppfylla min viktiga demokratiska uppgift och behandla muslimer på samma sätt som jag behandlar kristna, judar, homosexuella, heterosexuella, sverigedemokrater moderater, sossar, miljöpartister, funkisar och Danny – jag kommer att skämta!

För den som inte vet så skämtade Jonas Gardell om Danny Saucedos programlederi i Melodifestivalen tidigare i år. Jag tyckte inte heller att det var roligt men alla kan inte heller tycka om all slags humor.

Samtal barn emellan.

På tal om ”ingenting” så hördes en gång denna korta konversation från en grupp barn.

– Är du en pojke eller en flicka?

– Jag vet inte.

– Vad heter du då?

– Måns.

– Jaha! Då är du en katt.

Må bara den snyggaste damtennisspelaren vinna?

Vad är det för fel på årets kvinnliga wimbledonsegrare Marion Bartoli? Det enda som jag, som manusvetare, kan komma på är att hon är högerhänt. Visserligen har årets final utsetts till ”den sämsta wimbledonfinalen någonsin” men en segrare ska aldrig be om ursäkt för sin vinst. Var det för att årets turnering bjöd på så många skrällar att det till slut var en 15:e seedad som ställdes mot en 23:e seedad? Nej, den negativa utmärkelsen om finalen berodde på att förloraren Sabine Lisicki inte spelade bra. Det kan inte heller segraren belastas för.

player_20631Efterspelet har i stället kommit att handla om segrarens utseende. På det antiintellekuella Twitter har det spytts galla över hur Marion Bartoli ser ut. Hon är tydligen inte tillräckligt lång, bara 170 cm i strumplästen. Hon är tydligen för tjock, väger enorma 63 kg. Hon är också otroligt ful, alla kvinnliga elitspelare måste ju även vara toppmodeller.

Nej, fy fan! Det här tycker jag är riktigt vidrigt. Jag tänkte att jag skulle välja ut en av bilderna från Twitter, men det var för svårt att välja eftersom så gott som alla var lika vidriga. Gå in på länken i stycket ovanför och se själv. Misogyni?

May the best man win! May the most attractive women win!”

Jag valde i stället det bästa citatet av personen som har samlat ihop de otrevliga twitterkommentarerna.

Ännu en nyttig idiot har luftat sin strupe

Jag tror jag tappar förståndet snart med alla dessa rent ut sagt dumma svenskar som försöker bekämpa Sverigedemokraterna med den ena dumheten efter den andra. I det förra inlägget var det den före detta nunnan som undrade vem som bar ansvaret för den tystnad som hon själv inte tog ansvar för. Nu är det en lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola som gör bort sig genom att påstå att den muslimska fastemånaden Ramadan är en svensk tradition. Så dumt så att Jimmie Åkesson bara bugar och bockar åt vad gemene man nu kommer att diskutera vid middagen.

Bitte Assarmo, skribent på Liv & Rätt, har redan skrivit det som behöver skrivas om denna nyttiga idiot men jag ska ta och citera det bästa ur artikeln Traditioner kan inte tvingas fram.

Dessutom pågår just nu en kampanj för att försöka få ramadan att framstå som en svensk tradition.

Hur var det nu igen? Är Sverige ett mångkulturellt land eller inte? Måste alla kulturella sedvanjor då kallas för svenska? Varför inte fortsätta med att kalla irländskt julbord för irländskt istället för svenskt? Ramadan är en av de största muslimska traditionerna eftersom den är en av Islams fem pelare.

Svenska traditioner finns helt enkelt inte, får vi ständigt höra, och vem ska förresten avgöra vad som är svenskt?

Det är här som lektorn blir en nyttig idiot. En av våra politiker som nästan blev statsminister har ju dissat all svensk kultur ner i rännstenen med sitt numera klassiska uttalande från Euroturk 2002.

Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Dessa nyttiga idioter verkar inte kunna förstå att dessa uttalanden får fler att tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Bitte Assarmo igen.

Ju mer Sverigedemokraterna och andra liknande partier och organisationer talar om den svenska kulturen, desto mer aggressivt blir budskapet om att den svenska kulturen inte finns.

Och i mitten står vi som varken är sverigedemokrater eller nyttiga idioter och blir förtvivlade.

Att fullkomligt såga människors bilder av den egna kulturen, och försöka hamra in att allt bara är en illusion, är faktiskt direkt kontraproduktivt.

Få svenskar utanför de journalistiska och politiska kretsarna i storstäderna ser ramadan som en svensk tradition. En religiös högtid – absolut. En högtid som firas av svenskar – naturligtvis. En accepterad företeelse – ja visst.

Sedan nämner Bitte Assarmo någonting viktigt om att inte ha för bråttom med att skapa det mångkulturella Sverige.

Sånt tar tid och kan inte påskyndas av medier och politiker hur goda syften de än har.

Jag har själv svårt att förstå hur ett mångkulturellt Sverige ska kunna fungera bra men det betyder inte att jag motsätter mig det. Jag tror bara inte på de postmodernistiska teorierna.

För att syftet är gott finns det inga tvivel om.

Visst, men då borde folk förstå att det krävs någonting annat, någonting mer genomtänkt.

För är inte själva kritiken mot islam något som faktiskt tyder på att islam blivit alltmer införlivat i svensk kultur? Ju mer etablerad en religion blir i samhället, desto öppnare och tydligare blir kritiken mot den.

Precis! Skrik inte islamofobi så fort som någon kritiserar Islam. Skrik i så fall också kristofobi till de som kritiserar Kristendomen. Allt annat är ett hyckleri. Islam måste få kritiseras i en öppen demokrati som Sverige.

Det är ett stort framsteg för islams ställning i Sverige att en muslimsk politiker kritiseras på samma villkor som andra politiker.

Men det håller inte de troende sossarna med om. Jag håller dock med Bitte Assarmo i väldigt mycket.

Traditioner kan inte tvingas fram.

Direkt fick lektorn uppbackning av riksdagspolitiker som tyvärr inte heller är alltför smarta. Tur är så var det en moderat och två kristdemokrater som hade tänkt till innan de svarade. Svenska folket då, vad anser man i stugorna?

Under måndagen ställde Nyheter24 samma fråga till läsarna på Facebook.

Där har 86.8 procent röstat på ”Nej, det är det inte”, 3,6 procent på ”Ja, alla högtider som firas i Sverige kan ses som svenska traditioner” och 9,6 procent på ”Vem bryr sig? Skriv om något viktigare”.

Jag bli alltmer övertygad om att Kristdemokraterna är ett parti som kan stoppa Sverigedemokraternas framfart. Det är det partiet som talar om verklighetens folk och där partiledaren har sagt att det inte är folket som ska tjäna politikerna utan tvärtom.

Politiken är folkets tjänare, inte dess herre. Därför måste den utformas efter vad folk faktiskt önskar och efterlyser.

Andreas Johansson Heinö om europeiskt perspektiv på svenska partier

Andreas Johansson Heinö har i en serie inlägg presenterat ett europeiskt perspektiv på de svenska politiska partierna KristdemokraternaSverigedemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, VänsterpartietFolkpartiet och Centern. Lite konstigt att han inte skrev något om Socialdemokraterna.

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet tänkte jag därför under veckan kommentera de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Här har vi en grabb som kan sitt område till skillnad från mig som är en glad amatör. Vi svenskar behöver verkligen se oss omkring i världen och inte bara slå oss på brösten som de världsmästare som vi tror att vi är.

Om Kristdemokraterna:

Det finns de som hävdat att lösningen på de svenska kristdemokraternas kris skulle vara att gå tillbaka till rötterna och renodla partiets budskap med ett tydligare fokus på kristna värden. Då kan det vara värt att påminna om att det i Europa inte finns ett enda exempel på ett parti som med framgång valt den vägen. Det sitter visserligen evangelikala partier i parlamenten i Schweiz och Nederländerna, med de har bara några enstaka mandat och inget inflytande.

Utmaningen för Kristdemokraterna i Sverige är snarare att hitta intressanta svar på politiska frågor som väljarna bryr sig om i ett politiskt landskap där allt fler partier slåss på en allt trängre yta.

Om Sverigedemokraterna:

Den ständiga mediala fokuseringen på framgångar för ytterlighetspartier skymmer sikten för den som nyktert vill studera hur starka nationalisterna i Europa egentligen är. För den vanlige tidningsläsaren är bilden att dessa partier ständigt växer, ständigt radikaliseras.

Fakta säger annat. I de senaste valen gick nationalistpartierna i genomsnitt framåt med 0,5 procent. Men siffrorna dras upp av de stora framgångarna för Jobbik, Nationella Fronten och Sannfinländarna (som ökade med nästan 15 procent till 19). Totalt var det 14 partier som gick framåt medan 19 partier tappade i stöd. I de senaste valen har nationalistpartier tvingats lämna parlamenten i länder som Slovenien, Slovakien och Serbien.

Om Miljöpartiet:

De väljarmässiga framgångarna har varit begränsade. Genomsnittet för de gröna partierna i de senaste valen var 6,2 procent. Utöver Tyskland (10,7 procent) är det i mindre länder som de gröna partierna haft störst framgångar: Lettland (12,2), Luxemburg (11,7) och Österrike (10,4).

Det svenska Miljöpartiet är därmed med sina 7,3 procent 2010 ganska representativa för gröna partier i Europa. Men i ett annat avseende är man faktiskt allra mest framgångsrika: det är det enda gröna parti i Europa som är tredje störst i sitt parlament.

Om Moderaterna:

Det är inte alldeles enkelt att beskriva dagens Moderater i ideologiska termer. Inget annat svenskt parti har en lika, ska vi säga avslappnad, relation till ideologi som Moderaterna. Enligt idéprogrammet från 2011 tar sig Moderaterna an ”samhällsproblem och strävar efter en bättre framtid… som en del av en lång idétradition inspirerad av liberalism och konservatism”. Det är enda gången orden nämns i idéprogrammet.

Om Vänsterpartiet:

Efterfrågan på renläriga kommunister är begränsad i Europa. Men det verkar även vara svårt för demokratiska socialister att nå över 10 procent om inte omständigheterna är synnerligen gynnsamma (krisens Grekland) eller om partierna tydligt rör sig mot mitten för att plocka upp missnöjda socialdemokratiska väljare (som Vänsterpartiet lyckades med i Sverige 1998 och som Die Linke periodvis lyckats med i Tyskland). Det dilemma som ständigt förföljer det svenska Vänsterpartiet – att vara tillräckligt långt ifrån Socialdemokratin för att utgöra ett tydligt vänsteralternativ, men tillräckligt nära för att vara en legitim och attraktiv samarbetspartner – delas av många likasinnade partier i Europa.

Om Folkpartiet:

Tendensen i senaste valen är svagt negativ, en nedgång med 0,9 procent. Siffrorna riskerar att förvärras genom kommande val i Tyskland, där FPÖ riskerar att hamna utanför Förbundsdagen för första gången, precis som man nyligen gjort i Österrike. Även i Storbritannien har Liberaldemokraterna kraschat i mätningarna. Lägg till detta att liberala partier sedan länge är svaga i andra stora länder som Spanien och Frankrike.

Om Centern:

I samband med debatten om Centerns nya idéprogram diskuterades inte bara anammandet av en liberal idétradition utan också huruvida Centern var på väg att bli eller borde bli ett nyliberalt parti. Det är en diskussion som delvis kan ses parallellt med diskussionen huruvida Kristdemokraterna borde renodla sina värdekonservativa inslag.
Men precis som för KD är det svårt att finna exempel på hur libertarianska idéer omsatts framgångsrikt i den europeiska partikontexten.  I Belgien bildades 2007 LDD – Libertair, Direct, Demokratisch – som är ett libertarianskt populistiskt parti. Hittills har det räckt till två mandat i parlamentet. I Danmark finns Liberal Alliance, som efter senaste valet har nio mandat. Därutöver finns ett antal partier som kombinerar nyliberal ekonomisk politik med värdekonservatism i sociala frågor (inte minst i Baltikum och Centraleuropa) eller med invandringskritik (t ex Fremskrittspartiet i Norge).

Alla dessa partier finns alltså över hela Europa. Jag tror att ett internationellt välrepresenterat parti lättare kan ta sig in, och eventuellt ta sig tillbaka till riksdagen om det åker ut igen, än vad ett parti som inte finns i andra länder kan göra. Samtidigt måste nya idelogier också kunna skapas i något land och sedan tas efter i andra länder.

En nyttig idiots resa i Egypten

En nyttig idiot har fått min uppmärksamhet efter en artikel som skrevs i slutet av juni i Dagens Arena. Vem bär ansvaret för min tystnad? Texten är fördomsfullt skriven eftersom artikelförfattaren förutsätter att hennes berättelse ska utnyttjas av ”Ingrid Carlqvist och hennes likar”. Att hon även drar in Janne Josefsson i artikeln visar bara hur snett ute hon är. Hon väljer hellre enligt sig själv att vägra debatten samtidigt som hon skriver sin artikel. Man måste kunna ta upp dessa problem som finns i Egypten och världen utan att vara rädd för islamofobi, som artikelförfattaren själv verkar vara rädd att bli anklagad för.

Men med ett så sjukt debattklimat där fakta, kontext och rimliga argument inte längre har någon betydelse och när antiintellektuella, förryckta argument med tydlig rasistisk agenda helt ogenerat används hur som helst, hur ska jag då kunna ”ta debatten”?

Hur har det svenska debattklimatet blivit så här? Inte är det p.g.a. Janne Josefsson i alla fall. Jag vill nog påstå att debattklimatet hade börjat ruttna långt innan Ingrid Carlqvist gick förlorad. ”Rimliga argument” kan faktiskt vinna mot ”antiintellektuella, förryckta argument” bara man ger sig den på det och är påläst. Hela Sverige tar just nu upp kampen mot bl.a. Sverigedemokraterna. Ledsen, jag glömde bort vänsteranhängarna som vägrar. Nästan hela Sverige tar just nu upp kampen ska det vara. Den rasistiska retoriken är inte så allmänt accepterad som du vill tro. Det finns recept mot missnöjesyttringar men tror man på myten att svensken är rasistisk och främlingsfientlig så är det kanske inte mycket man kan bidra med. Eller så är alla rasister utom de som kallar alla andra för rasister. Elisabet Höglund skrev i Aftonbladet tidigare i våras.

Det politiker och medier inte låtsas om, det växer som en varböld som till slut spricker.

Avslutningsvis förutsätter artikelförfattaren att alla som har läst artikeln tror att mannen var muslim. Maken till fördomsfull dumhet får man leta efter. Det enda som jag trodde när jag läste vad han gjorde var att han var egypter. Islam är den överlägset största religionen i Egypten men mannen hade lika gärna kunnat vara kopter eller tillhörande något annan kristet samfund. Tror man att man bekämpar islamofobi på det här sättet är man inget annat än en nyttig idiot. Jag tänkte avsluta med några citat från artikelns kommentarsfält men det verkade vara stängt nu efter att ha varit öppet bara någon timme innan jag skrev mitt inlägg. Jag avslutar istället med detta äldre citat från artikelförfattaren.

Med tiden blev jag bra på att mörka hur lite jag egentligen förstod.