Archive | november 2013

Det här med mäns och kvinnors medellängd.

solsidanEfter att ha sett Solsidan i söndags, plus det jag skrev om näsor några dagar senare, slog det mig att det här med att svenska män i genomsnitt är 13-14 cm längre än kvinnor har en praktisk funktion när det gäller att föröka sig.

Vid heterosexuellt sex, det enda som på naturlig väg kan leda till avkommor, sker mannens penetration underifrån kvinnan och om man delar skillnaden på medellängden med två är det så gott som den längd som gör att ett älskande par har sina munnar och ögon i nivå med varandra, om man bara nu utgår från könens medellängd. Nu är det ju inte utifrån detta som vi väljer våra partners utan det kan vara i alla möjliga kombinationer, inklusive där kvinnan är den som är längre.

Något att ha i åtanke med tanke på de omdiskuterade ”vetenskapliga” fakta som presenterades i Vetenskapens värld på SVT tidigare i höstas om varför kvinnor är kortare än män.

Nyttiga idioter i krig med Norge

När man läser Arnstads artikel får man på det hela taget känslan av att Norge befinner sig i ett slags halvfascistiskt mörker.

Den svenska rasistnojan fortsätter. Just nu pågår ett slags kulturkrig mellan Norge och Sverige. Jag är inte tillräckligt insatt i Norge så jag kan inte heller uttala mig så värst mycket om det landet. Jag tror inte att något annat lands kulturvänster attackerar sina grannländer så mycket som den svenska gör.

Det finns milt sagt en del att bena ut.

Øyvind Strømmen, författare och nyhetsredaktör for Hate Speech International, skrev förra veckan om att bara SD tjänar på sprickan mellan Norge och Sverige angående den svenska journalisten och författaren Henrik Arnstads attack mot Norge i artikeln Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism. Pål Veiden, Högskolan i Oslo och Tankesmedjan Civita, har redan bemött Henrik Arnstad i Absurda påståenden om min inställning till romer. Jag tänkte plocka en del citat från Øyvind Strømmens artikel men det skulle bli för mycket så jag tar bara med några meningar.

Det är en berättelse om intellektuell slapphet i mötet med ett grannland.

Norrmän är själviska. Svenskar är – å andra sidan – självgoda. Egentligen har vi mycket gemensamt.

Den viktigaste poängen i Øyvind Strømmens text är slutklämmen.

Men detta är inte det värsta. För vem tjänar på att svensk debatt uppfattas – med rätta eller ej – som stängd, som tabupräglad? Vem tjänar på att även ett relativt moderat högerpopulistiskt parti som Frp möts av rop om att ”vargen kommer”? Jag tror jag vet. Det är det Jimmie Åkesson som gör.

Om Arnstads kandidatexamen är en intressant läsning.

Näsans storlek påverkar människans längd?

Enligt en studie gjord på University of Iowa är mäns näsor c:a 10 % större än kvinnors, mer än vad skillnaden är i kroppslängd (Sverige 8,2 % ålder 20-29). Mäns näsor är större för att ge kroppen mer syre till musklerna. Muskelstorlek borde naturligtvis också påverka människors längd eftersom muskler inte enbart växer på bredden utan även på längden. Skillnaden i näs- och muskelstorlek brukar visa sig under puberteten då pojkar brukar växa förbi flickor, som har sin längdtillväxt mestadels alldeles innan puberteten. Tidigare studier har visat att 95 % av vikten som pojkar ökar i puberteten är muskelmassa medan bland flickor är det 85 % av vikten. Studien av näsor var gjord på kaukasier.

Det här kan vara bra att veta med tanke på de omdiskuterade ”vetenskapliga” fakta som presenterades i Vetenskapens värld på SVT tidigare i höstas om varför kvinnor är kortare än män.

397px-Zlatan_Ibrahimović_Euro_2012_vs_England

Sluta knuffas!

Erik Helmerson skrev förra helgen i ledaren En knuff är en knuff även ur underläge i Dagens Nyheter om Anna Odells film Återträffen, en film som jag jättegärna skulle vilja se.

Anna Odell lyfter åskådaren i kragen och släpper ner honom eller henne i en högstadiekorridor var som helst i Sverige. Scenerna är så universella att de kanske kan sägas ingå i urberättelsen om skolan, i skolhusens själva dna.

Efter att filmen hade visats i riksdagen sa vänsterpartisten Uje Brandelius någonting om att det är skillnad på knuff och knuff, beroende från var den kommer. Vänsterns syn på hierarkier, strukturer och normer hit och dit medför att de t.o.m. blundar för viss brottslighet. Tänk bara vad deras postmodernistiska teorier om intersektionalitet ställer till det.

Variablerna är för många och det kan bli krångligt att, för att använda några vanliga parametrar, hierarkiplacera en vit katolsk enarmad kvinna som gett en något mörkare men även rikare muslimsk man på nöten.

Lösningen är inte att lära ut hierarkikunskaper. Lösningen är sluta med den kollektiva synen på människan och börja se individ för individ för var de eventuellt gör sig skyldiga till och därmed också har ett personligt ansvar för. Man kan inte lära barn att en viss typ mobbning eller våldsyttring är fel och en annan typ är rätt. Det är snarare kontraproduktivt och kan slå riktigt ordentligt fel. Jag tycker att postmodernismen rent ut sagt är farlig.

Nästan ett Hallelujah moment!

chucky800_909992bHallelujah moment brukar man kalla ögonblick som uppfyller en med positiva känslor. Igår kände jag nästan ett sådant när jag läste Per Gudmundsons ledare Varför skäms kommunisterna för att de är antidemokrater? på SvD. Bara rubriken gav mig smårysningar.

Förre partiledaren Lars Ohly fick till exempel möta stora svårigheter på grund av sin antidemokratiska bakgrund.

Visst hade Lars Ohly trovärdighetsproblem hela tiden som partiledare. Det var som att stå och lyssna på en docka prata om hur god hans partis politik var, samtidigt som man hela tiden visste att dockan var ond. Lars Ohly twittrade en gång efter att Per Gudmundson hade återvänt från en föräldraledighet om besvikelsen över att han skrev ledare i Svenska Dagbladet igen. Så talar bara en sann antidemokrat som Lars Ohly.

Men väldigt få vänsteraktivister i dag erkänner att de är antidemokrater.

Vänstern tycker att de har mutat in den goda sidan vilket för en del av dem betyder att alla som inte tycker som dem måste vara på den onda sidan. Ingen gråskala här inte utan enbart svart eller vitt. Per Gudmundson kommer sedan in på medarbetare på Aftonbladet Kultur. Ni vet den där så gott som olästa delen i en av våra största kvällstidningar. Tidningens upplaga låg i februari detta år på 181500 ex., men inte har dess kultursidor mer än några procent läsare oavsett vad kulturchefen tillika kommunisten Åsa Linderborg tror. Aftonbladets kunder läser tidningen för de snabba nyheterna. Samma gäller förstås för Expressen.

Cantwell, däremot, menar att Revolutionära Fronten är antidemokrater eftersom de avser att störta rådande samhällsordning med revolution.

Det är starkt av Oisín Cantwell att stå upp mot tidningens vänsteragenda. Jag antar att det är lättare för honom som ”bara” är nyhetsreporter att göra det. Han träffar kanske inte på tidningens ideologichef lika ofta som de andra som jobbar på kultursidorna.

Neeeej!!! Varför???

Efter att observerat och passivt sett på i så många år väljer jag att tro på vår demokrati och göra något åt saken.

Jag hyllade för en tid sen samhällsdebattören Nima Gholam Ali Pour som mycket vettig. Vad gör nu karln? Han väljer att gå med i Sverigedemokraterna! Min reaktion kan bara bli ett ett enda långt neeeej! Varför? Sverige blir inte bättre på integration med deras politik. Det enda vettiga för människor som vill göra något åt saken är att gå med i något av de andra partierna och påverka inom dem. Visst kan det här vara ett sätt att försöka rena Sverigedemokraterna men deras historia kan man aldrig tvätta bort. Att vänstern eventuellt skriker om normaliseringar är inget att bry sig om. Det gör de om allt som de inte håller med om.

Jag ska ändå ta med några meningar som Nima Gholam Ali Pour skriver i sin gästkrönika i SD-kuriren.

I Förenta Staterna kunde jag bevittna hur nyanlända invandrare förespråkade en restriktiv invandringspolitik eftersom de värnade om sitt nya hem och de var medvetna om att sociala oroligheter följer i spåren av en oansvarig invandringspolitik.

Tack vare mina erfarenheter har jag kunnat se de sociala problemen i invandrartäta områden både som medborgare och politiker. Jag har sett hur man i andra länder diskuterar dessa problem med passion medan vi i Sverige sopar de under mattan och väntar på att de ska försvinna.