Arkiv | december 2013

Oskuldens tid.

416px-Angelico,_madonna_col_bambino,_pinacoteca_sabaudaI BMJ:s julutgåva för 2013 kan man läsa att enligt en studie, med namnet Like a virgin (mother), bland 7870 kvinnor i USA om hur vanligt det är att gravida hävdar att de är oskulder, s.k. jungfrufödsel, visade det sig att 0,8 % uppgav att de var oskulder trots att det inte genomgått provrörsbefruktning. Bland de kvinnor som avlagt kyskhetslöfte eller där kvinnas föräldrar i någon utsträckning pratat om sex och preventivmedel var sannolikheten större. Ungefär två miljoner amerikaner, dock lite osäkert vilka, borde ta sig ett snack med sina mammor angående vem som egentligen är deras pappor. I en tidigare studie från 1995 fann man även pappor som uppgav att de var oskulder.

På tal om sex. Aftonbladet Kultur kan numera kalla sig för Aftonbladet Knulltur.

Gradient.

Klockrent om hudfärg:

”Det är också viktigt att påpeka att det inte finns vita eller svarta människor, bara människor vars hudfärg representerar någon del av den kontinuerliga skalan mellan ljust beige och mörkade brunt.”

beige_brun

Jag tror att det ska vara ”mörkare brunt”.

Lycka är att alltid ha rätt?

En studie gjord av tre forskare vid University of Auckland i Nya Zeeland visar att fruar blir lite mer lyckliga av att få det sista ordet medan män blir olyckliga av att hela tiden hålla med sina fruar. Studien gick ut på att männen hela tiden skulle hålla med sina fruar utan att beklaga sig. Efter tolv dagar hade männens upplevda livskvalitet sjunkit från 7/10 till 3/10 medan fruarnas upplevda livskvalitet steg från 8/10 till 8,5/10.

”It seems that being right is a cause of happiness, and agreeing with what one disagrees with is a cause of unhappiness.”

Efter de första tolv dagarna stoppades studien eftersom en av männen blev djupt deprimerad. Mannen upplevde att hans fru var alldeles för kritisk mot honom.

”Many people in the world live as couples, and we believe that it could be harmful for one partner to always have to agree with the other. 

However, more research is needed to see whether our results hold if it is the male who is always right.”

Studien presenterades i BMJ:s julutgåva tillsammans med en studie om James Bonds alkoholvanor. För tre år sen kunde man i julutgåvan läsa om stulna IKEA-pennor, att rödhåriga är populära bland vampyrer samt att man inte blir berusad av att fotbada i vodka.

Att vara mot rasism och att vara s.k. antirasist.

Ivar Arpi på ledarplats i SvD förra veckan:

”Det pågår en kamp mellan två läger av antirasister. Å ena sidan de som vill att vi går bortom hudfärg, bakgrund och härkomst och ser människan. Där man ser en gemensam mänsklighet bortom skillnaderna. Sedan finns de som vill att vi förstorar våra skillnader, och gör politik av att lyfta fram dem. De vill göra oss underordnade vår hudfärg trots att avsikten sägs vara den motsatta. Den enskilda människan fängslas i sin grupptillhörighet. Det är de senare som nu fått regeringens godkännande och skänkts legitimitet.”

Själv tillhör jag den förstnämnda kategorin.

Martin Niemöllers dikt.

En dikt av den tyske protestantiska pastorn Martin Niemöller:

”När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade judarna,
lät jag bli att protestera;
jag var ju ingen jude.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.”

Niemöller redux Expressen 2013 och De­bat­tens gyl­le­ne re­gel.

Sånt som jag läst om den senaste tiden

MSNBC host says newborn infants don’t count as ‘alive’ unless parents decide they do; infanticide is the new abortion är något av det bisarraste som jag någonsin har läst. Om jag hade haft tid hade jag grävt ner mig mer för det här kan bara inte vara sant. Något som verkligen är sant är Jenny Madestams text om att amning inte passar alla kvinnor.

Det som verkligen gör att idiotidéer får fäste i Sverige är om de kan förgyllas med vetenskap.

Johan Hakelius är underhållande att läsa. Uppläxad av de lärde rekommenderas. Jag vet att det finns någon som säkert kan göra kopplingen till en viss rektor på en viss högskola i stockholmsområdet som tycker att läromedelsförfattare uttalar sig förringande om regnbågen. Jag viskar bara ordet postmodernism så får vi se om någon tänder till.

När jag ändå är inne på det. Ekonomifakta skriver om det svenska skolraset i PISA-undersökningen och den sista meningen fick mig att nicka medhållande.

Läxan för Sverige är tyvärr jobbigare och mer komplicerad än så.

Jag har min teori klar om vad en del av det svenska skolraset beror på. Jag viskar bara ordet postmodernism så får vi se om någon tänder till. Till sist, har det hänt något den senaste veckan där sverigedemokrater är inblandade igen? Ja, tydligen!

Jag känner mig kluven.

Expressen har bestämt sig för att avpixla användarna på Avpixlat, Fria Tider och Exponerat. Till sin hjälp har de haft Researchgruppen. Jag känner mig mycket kluven inför detta.

Å ena sidan är det ett grovt övergrepp att åsiktsregistrera privatpersoner, offentliga politiker är en annan sak, tillsammans med en organisation som samarbetar med vänsterextremistiska AFA.

Å andra sidan är detta precis det som Avpixlat, Fria Tider och Exponerat själva har sysslat med i flera år. Att röja identiteter på misstänkta förövare, speciellt med invandrarbakgrund. Öga för öga, tand för tand som Mats Dagerlind, krönikor på Avpixlat, själv har uttryckt det.

Jag misstänker att det här inte kommer att hjälpa i ”kampen” mot Sverigedemokraterna. De kan faktiskt öka efter den här skandalen också. Piratpartiets partiledare Anna Troberg uttrycker på SvD Opinion:

”Människor röstar inte på politiker som behandlar dem som idioter och för dem bakom ljuset. Däremot röstar de på politiker som de upplever vara offer för ett system som tummar på grundläggande rättigheter för att de har åsikter som inte accepteras av resten av samhället. Det finns en viss logik i det. Människor är inte så dumma som politiker och media tycks tro.”

Jag tipsar även om Film: Fredrik Reinfeldt postar kommentar på Avpixlat.se.

De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.