Arkiv

Komplicerat parlamentariskt läge

V släpper inte fram Löfven och de båda liberala partierna släpper inte fram Kristersson. Hoppas folk börjar förstå nu hur komplicerat det parlamentariska läget är. Jag har sedan valresultatet blev klart hela tiden trott på en S+C+M-regering med Annie Lööf som statsminister.

Annonser

Valkyria

Oj, jag hittade det här bortglömda inlägget i Utkast, som borde ha publicerats i början av augusti.

Jag såg filmen Valkyria på TV4 i somras och varje gång jag ser något om Nazityskland kommer jag att fundera på om vi i Europa kommer att få uppleva något liknande igen.

Det nationalkonservativa Sverigedemokraterna är det parti som anses vara det närmaste Hitlers nationalsocialistiska ideologi. Nu tror jag inte att SD kommer att upprepa något av det som Hitler stod för men däremot är det fullt tänkbart att de vill skapa något liknande Victor Orbans Ungern.

Malcolm Kyeyune, kommunistisk debattör och bloggare, förklarade i början av augusti valrörelsens stora snackis så här långt på ett mycket bra sätt på Facebook (hela inlägget är inklistrat här) genom att plocka isär den s.k. postkoloniala skulden.

Den här videon om socialdemokraternas historia som SD släppte nyligen är intressant. Den säger väldigt mycket om det politiska läget idag, och är i sig ett exempel på s.k. ”blowback”, där saker man gör i ett led kommer tillbaka för att hemsöka en i tredje eller fjärde led.

Många kommentatorer har i dagarna försökt angripa filmens seriositet, historiska gedigenhet, osv. Jag tror inte detta är något annat än att skjuta bredvid målet. Ja, filmen är ett hopkok av fultolkningar, halvsanningar, lösryckta citat och implicita samband. Två saker gör dock detta ganska oviktigt. Den vanligaste invändningen här har ju varit att behandlingen av SD följt ungefär samma mönster, och att alla partier gör så här. Ingen annan skyr för att fultolka eller använda sig av halvsanningar och lösryckta citat, så varför ska SD göra det?

Det finns dock ett viktigare skäl till varför filmen nog kommer visa sig ha varit effektiv. Och det är till stor del socialdemokraternas fel, eller snarare allas fel, att det blivit så. ”Rasism” idag har fördummats och tillåtits reduceras till en transhistorisk kraft. Rasism är inte längre något specifikt för tid och plats och etniska och politiska klyvningar. Rasismen bara existerar, utanför historien, likt en sorts ond demon som bara väntar på att ta över folk utan anledning. Varför åkte spanjorerna till den nya världen? Jo, för att de var rasistiska och hatade alla som inte såg ut som de själva. De historiska, religiösa och ekonomiska bevekelsegrunderna på drottning Isabellas tid har inget med saken att göra. Byggandet av silvergruvorna, eller den enorma globala ekonomiska effekt som det spanska imperiets stora produktion av ädelmetaller fick på ekonomin (effekter som kunde kännas ända till Kina) har filats bort. Det finns inte längre en historia, det finns bara en moral, och moralen säger att världen består av goda människor mot dåliga människor. De som älskar, mot de som hatar.

I flykten från historia till moral har det aldrig varit enklare än nu att verkligen döma ut andra människor och partier fullständigt. Om ”rasism” är en sorts mark of cain, en leverfläck på själen som inte går att tvätta bort, då finns det liksom inget att diskutera. De är onda, vi är goda.

Men det finns en baksida som ingen verkar ha tänkt på. Det argument som socialdemokraterna skulle kunna ha använt här är att socialdemokratin, likt alla andra, verkade i en radikalt annorlunda tid med radikalt annorlunda etniska, politiska och kulturella bevekelsegrunder än dagens Sverige. Men när man kokar ner ”rasist!” till att betyda ”jag hatar dig” och ”du är dum”, då spelar dessa invändningar längre någon roll. De enda frågorna som är relevanta är ”går det att hata sossarna?” och ”går det att tycka att sossarna är dumma?”. Det är frågor med mycket enkla svar idag.

Även innan Youtube bjöd SD på en alldeles gratis Streisandeffekt så var den här filmen en intressant studie i politisk judo. Efter åratal av medveten devalvering av begrepp, efter decennier av ihåliga referenser till ”30-talet!!!” har de flesta orden vi använder förlorat mycket av sin rena semantiska mening. ”Rasist” betyder på en och samma gång allting och ingenting; du kan kasta det i ansiktet på vem som helst för nästan vad som helst, och den enda otvetydiga innebörden är att du är en dålig människa som vi andra hatar. Men det går att använda samma verktyg åt andra hållet; det går att göra en två timmar lång film om att vår tids styrande socialdemokrater är dåliga människor som är hatade och dessutom borde hatas. Ingen behöver bry sig om semantiken, eller de historiska sambanden, eller något i den stilen. Bilderna finns där för att inpränta det som de flesta tittarna redan tror eller är beredda att tro: sossarna är dåliga människor, de är inte ett dugg bättre, de bär på precis samma själsliga leverfläck.

De andra partierna valde denna arena, och de fick hjälp från i princip all media och hela civilsamhället. Nu, en månad innan valet, är det nog lite för sent att inse att detta är en arena där alla kan ge sina fiender stryk. Att välja bort historia och materiell politik och istället föra en moralisk kamp har lockat många de senaste åren. Men så fort du själv snubblar, så fort dina egna politiker beter sig omoraliskt och inte lever upp till förväntningar, då kommer hela din historia tillbaka som en enda stor bumerang. Inte för att historien spelar någon roll, utan för att du just nu håller på att förlora kampen om moralen.

Therese Verduns rant om den socialistiska offerhierarkin på Twitter

Åh, vad jag älskar sånt här.

Här följer en rant jag skrivit om den socialistiska offerhierarkin och hur den opererar.
#svpol

Vänstern har alltid haft såna intrikata problem med sin offerhierarki. Vem är det största offret och därmed förtjänt av mest stöd?
Några exempel nedan:

Värda stöd: svenska kvinnor som rapporterar trakasserier begångna av svenska män. Att svenska män är närvarande som förövare i den politiska diskussionen är nämligen en förutsättning för att kunna förminska förekomsten av övergrepp begångna av utländska män.

Ej värda stöd: svenska kvinnor som faller offer för utländska våldtäktsmän. Där är nämligen den utländske mannen det större offret i ett globalt, socioekonomiskt perspektiv och han hamnar därmed över den svenska, globalt priviligerade kvinnan i offerhierarkin.

Värd stöd: muslimsk, invandrad kvinna som vill vara hemma med barn i femton år innan hon tar ett första jobb med att städa en trappuppgång. Offer enligt samma globala socioekonomiska maktperspektiv som ovan.

Ej värd stöd: svensk kvinna som vill vara hemma med barn. Visserligen ett uppenbart offer för patriarkatet men hon sviker samtidigt den feministiska kampen och går patriarkatets ärenden. Anses självmant skjuta ut sig från offerhierarkin och hennes självbestämmande förringas.

Värd stöd: muslimsk kvinna som bedriver valkampanj på ett språk som gör den omöjlig för övrigt samhälle att bedöma innehålls- och kvalitetsmässigt, och som blir inkryssad i riksdagen med hjälp av ett stort antal kryss av etniska landsmän. Offer enligt samma perspektiv som ovan.

Ej värd stöd: svensk högerkvinna som efter hårt arbete under många år utnämns till kommunfullmäktigeordförande. Eftersom hon tillhör fel politisk flank bedöms hon vara en förrädare mot den feministiska kampen och anses förkasta det globala, socioekonomiska maktperspektivet. Hennes individuella prestationer förringas därför, varpå hon degraderas till att enbart vara en partner till sin sambo och avidentifieras även genom att fråntas sitt namn i mediarapportering.

Slutsats:
Om du bejakar ett socialistiskt, globalistiskt, socioekonomiskt maktperspektiv har du rätt att ikläda dig en feministisk offerroll som krona på verket, och förtjänar därmed underförstått vänsterns stöd.

Men du kan även förkasta traditionell jämställdhet med vänsterns goda minne eftersom du accepterat det första villkoret. Om du däremot förkastar det socialistiska maktperspektivet försitter du helt din rätt att ta plats i offerhierarkin.

Dina politiska framgångar förminskas ironiskt till att du är en produkt av och ett bihang till din partner. Och om du har svensk etnicitet och utsätts för sexuellt våld förväntas du inse att din sexuella integritet är försumbar i ett globalt sammanhang. ”Take one for the team”.

Och där ser vi i blixtbelysning vänsterns kollektivistiska natur. Du tillåts bara ta plats i offerhierarkin om din person kan tjäna ett syfte i ett större maktpolitiskt sammanhang.

Befinner du dig däremot på upplevt fel sida i maktbalansen spelar det nästan ingen som helst roll vad du som individ utsätts för eller vad du presterar. Offerhierarkin är nämligen inte narrativt utarbetad eller tillgänglig för dig.

Socialism är ondska. Den måste bort.

Till detta kan även fogas att judar är värda stöd om trakasserier mot dem kommer från höger. Kommer däremot trakasserierna från MENA-håll förlorar juden till stor del sin plats i offerhierarkin på grund av Israels internationella position, oavsett om juden någonsin varit där.

Det globalistiska, socioekonomiska maktperspektivet är därmed även svaret på varför vi tolererar att palestinier fängslar, torterar och hedersmördar sina egna. Eftersom de är offer enligt det större perspektivet är deras individuella och rent praktiska förbrytelser oviktiga.

End rant.

Släpp inte fram Sverigedemokraternas extremister i maktposition

Patrik Oksanen har uppmärksammat att Hörby kommun nu har sverigedemokraten Stefan Borg som kommunalråd. Sverigedemokraterna är långt ifrån mogna för att släppa fram såna här personer i de kommuner där de har blivit största parti.

Sverigedemokraternas första kommunstyrelseordförande Stefan Borg i Hörby kan tillträda tack vare ett samarbete med de lokala moderaterna. Här begår moderaterna ett stort misstag, för den som släpps fram hyllar Ryssland, förnekar Assads kemvapenattacker, hänger i ett pro-ryskt propagandaforum, delar Stalins tal och tycker att Sovjetunionens seger i andra världskriget är värt att fira.

Det känns lite vanskligt att extremisttagga namnet Stefan Borg eftersom det också är namnet på en duktig utrikesreporter, utrikespolitisk kommentator och programledare på TV4.

Ann Charlott Altstadt överger vänstern

Ann Charlott Altstadt, journalist med vänstersympatier, skrev för några dagar sen artikeln Farväl till vänstern i Fokus. Artikeln är låst och därför publicerade Altstadt texten på Facebook, vilket jag tycker medför att jag också kan publicera texten här.

14 SEPTEMBER 2018 TEXT: ANN CHARLOTT ALTSTADT

Ödesvalet 2018 borde ha handlat om Sveriges ökande befolkning.

I söndags kryssade jag Amineh. En proteströst för Kakabaveh som kalasjnikov i arslet på Vänsterpartiets alla kulturrelativistiska islamistkramare. Och det var också ett långt farväl till vänstern. Mina värderingar och åsikter kvarstår, men som en exaktivist textade mig: »Väns­tern is a lost cause, våga ge upp!«

Valet visade dock att V:s jakt på postsocialistiska projekt till slut träffat rätt: asylaktivism i kamp mot fascism-nazism. De lyckades utplåna Fi och vinna över den principiellt världsfrånvända urbana me­delklassvänstern. Lockade av karisman kring partiets viktigaste engagemang och största seger i mannaminne – att 9 000 mestadels vuxna män, som ljugit om sin ålder och av flera instanser bedömts sakna asylskäl, ändå beviljades amnesti om de, trots avsaknad av identitetsbevis, har intentionen att gå gymnasiet.

Hur kan asylaktivism ens kallas väns­terpolitik? Jag kan bara konstatera det absurda med att den sociala statusen – outbildad, vit, marginaliserad man – dumförklarar SD:s väljare. Men när välutbildade kvinnor, som inte ens kan skylla på socioekonomiska faktorer, vänsterchansar med vägledning av värdegrundsflum i stället för att skaffa sig relevant kunskap, undkommer de offentlig sociologisk diagnosticering.

Ja, jag antar att den marginaliserade medelklassens okunnighet möjliggjorde partiledarnas patetiska pajaseri under valkvällen. En charad som symboliseras av de välsituerade som på V:s valvaka skanderade: »Inga rasister på våra gator!« och faktiskt trodde – uppbackade av medier och politiker – att de på skarpen tog itu med det största av samhällsproblem.

Så oavsett regering förlorade vi alla valet då partiledarna slapp kampanja kring den demografi som verkligen skulle belyst begreppet ödesvalet 2018.

Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är »en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet«.

Samhället är redan sönderslitet medan vänstern lyfter kampen för asyl- och amnestirätt som mobiliserande strategi, mot en fiende som utgörs av sitt eget väljarunderlag. De vann några procentenheter urban medelklass och vi får en raserad välfärdsstat på köpet.

Då vänstern lägger stor vikt vid SD:s och M:s förflutna, vill jag påminna om partiets egen historia. Som Stalinstyrd kominterncell stödde de förvisso Hitler och Nazitysklands ockupation av våra grannländer. Men jag tänker närmast på när DDR fyllde 40 år, då Vänsterpartiets representant stod bland potentaterna på tribunen, med hyllningsbrevet till Honecker och hans arbetar- och bondestat i fickan. Och folkmassorna plötsligt börjar ropa »Gorbi, Gorbi!«. Strax därefter föll muren. Vid ett möte med Honecker sägs Gorbatjov yttrat de bevingade orden: Historien straffar dem som kommer för sent.