Arkiv | juli 2018

Den sverigedemokratiske invandraren

Jag minns när jag först hörde talas om Nima Gholam Ali Pour, lärare och som har en magisterexamen i internationell migration och etniska relationer. Det var när han 2013 lämnade Socialdemokraterna och gick med i Sverigedemokraterna (SD) i samband med Omar Mustafa-gate. Ett omöjligt beslut enligt många svenskfödda som inte röstar på SD men förståeligt om man lyssnar på vad han berättar, som t.ex. i gårdagens GP-artikel SD-politiker: De etablerade röstar på oss.

Gholam Ali Pour understryker i stället att många invandrare har kämpat för att etablera sig i Sverige, skaffat sig jobb och att de betalar skatt. Men de bor ofta i områden med stor tillströmning av nyanlända, känner otrygghet på grund av sociala problem, en brist på poliser och annat samhällsstöd och att de blivit negativt inställda till dagens invandringspolitik.

Ett stort feltänk som många automatiskt gör är att tro att just invandrare ska tycka om en generös invandringspolitik. Det märks ofta i kommentarsfält på sociala medier där man t.ex. kan läsa något i stil med att ”varför skulle vi ta hand om just dig och inte någon annan flykting”, ett rasistiskt uttalande eftersom man då anser att en invandrare ska tiga still och vara tacksam för allt den har ”fått”.

Något att fundera på för landets makthavare, vilket de inte kommer att göra. Höstens val kommer som sagt troligtvis få ett obehagligt resultat.

.

Annonser

Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni har återuppstått i Juno Blom

Med Juno Blom har Liberalerna fått en ny kraft i stil med Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni, som partiet tvingade bort i beröringsskräckens storhetstid för några år sen. Juno Blom skrev följande i går i en debattreplik i Norrköpings Tidningar:

Det uppstår ofta skyttegravar mellan de olika meningsmotståndarna och de stora förlorarna blir än en gång dem som debatten handlar om. Jag gav mig in i politiken för att bidra med den verklighet jag mött genom möten med utsatta likväl som yrkesverksamma och inte minst de aktivister som kämpar dag och natt i olika frivilligorganisationer.

Varför vi kommer att få dras med SD under en lång tid

På TV4 går det en reklamfilm nu som handlar om det kommande riksdagsvalet. Där är det en kvinna som sitter i en buss eller på ett slags tåg och på någon sydsvensk dialekt säger att den viktigaste valfrågan är att rasisterna ska ut ur riksdagen. Fin tanke men verklighetsfrånvänt eftersom SD kanske blir största parti i höst. Det låter liknande den slogan som Fi hade inför riksdagsvalet 2014.

Ut med rasisterna och in med feministerna!

Saken är den att varje gång någon i Fi uttalar sig får de kanske en röst samtidigt som SD får fem röster. Fi är alltså lika verklighetsfrånvänd som kvinnan i reklamfilmen. Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning och föreståndare för SOM-institutet vid Göteborgs universitet, säger följande i Nya Wermlands-Tidningen:

Jag tror redan att det finns en etablerad vaneröstning på SD. En grupp väljare som aldrig kan tänka sig att rösta på ett annat parti. De väljare man precis vunnit är också de som är lättast att förlora. Nu får ju SD konkurrens i migrationsfrågan, men inte i de andra dimensionerna. På den nationella nivån finns det inget annat populistiskt parti. Det är mycket vi och dem och det är folkviljan som ska representeras.

SD är alltså ett stålbad som vi måste ta oss igenom under en längre tid. Partiet kommer kanske att gå ner på en nivå på 10 %, men vi kommer inte att bli av med dem helt och hållet. Det är klart större risk för att äldre riksdagspartier kommer att försvinna.

Allt prat om patriarkat i dagens svenska samhälle är extremt

Allt prat om patriarkat i dagens svenska samhälle är extremt. Undantag gäller förstås för de muslimska moralpoliser som finns i en del av våra storstadsförorter, men de är inte representanter för det svenska samhället eller den svenska kulturen.

En kvinna i en vanlig något illasittande klänning, lite lönnfet med glasögon, som står ensam på scen med ett enormt självförtroende, en drös helt okej poplåtar och spelar gitarr för utsålda arenor världen över.

Gårdagens extremist är Fanny Wijk på Göteborgs-Postens kultursidor. Hon skrev att Ed Sheeran är en symbol för patriarkatet eftersom han, som är medioker, ser ut som en liten hobbit. En kvinnlig version av honom skulle aldrig få finnas men jag vill minnas en viss Janis Joplin som direkt pulveriserar Wijks påstående eftersom hennes utseende alltid kom efter hennes fantastiska sångröst. En liten gissning är att Wijk knappt har hört talats om Joplin.

Ed Sheeran säljer eftersom man gillar hans musik och inget annat. Min rödgröna väninna, som jag ofta har olika diskussioner och vi är långt ifrån alltid överens, sa efter att jag hade läst upp texten för henne att den bara var patetisk.

Ett kort och osammanhängande inlägg om att identitets- och genuspolitik är nymarxism

Ian Fernheden på Oberoende förnuft skriver det jag har känt länge nu, att identitets- och genuspolitiken bara är en slags nymarxism, som är ett begrepp för att beteckna ett flertal marxistisk åskådningar men utan att acceptera Marx och Engels grundsyn.

Jesper Ahlin skriver på sin blogg att nymarxism betecknar den vänsterorienterade politiska delen av postmodernismen, som bl.a. dominerar sociologin och har genom sitt nära släktskap med poststrukturalismen ett starkt fäste i språkteoretiska akademiska discipliner. Nymarxismen är ett hot mot liberalismen eftersom dess politik ger världen makt över människan i stället för tvärtom. Feministiskt initiativ och till viss del också Miljöpartiet grundar sin politiska världsbild på en av postmodernismens grenar, nämligen det intersektionella perspektivet.

Problemet med landets (social)liberaler är att de verkar aningslösa om det hot som nymarxismen utgör. Liberalernas Maria Arnholm var som jämställdhetsminister 2012-2014 en drivande radikalfeminist, precis som hennes partikollega Birgitta Ohlsson.

Den moderna människan och neandertalare samt judar och muslimer

Kunde den moderna människan och neandertalare leva sida vid sida i det ungefärliga området för dagens Israel kan väl judar och muslimer leva sida vid sida i samma område, eller? Feministiskt Initiativs iranskfödda riksdagskandidat Oldoz Javidi uttalade sig nyligen solklart antisemitiskt i tidningen Feministiskt Perspektiv:

Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?!

En tvåstatslösning är det enda hållbara alternativet i Israel–Palestina-konflikten. Israel är också det enda demokratiska mellanösternlandet och där arabiska HBTQ-personer kan leva utan förföljelse. Israels högerpolitiker är dock inga änglar.

MED värnar om den akademiska friheten till skillnad mot vänstern (och säkert även SD)

En av anledningarna till att Medborgerlig Samling är ett självklart alternativ i hästens riksdagsval är att de enligt Academic Rights Watch, som värnar om och bevakar den akademiska friheten, anser att partiet är det som bäst värnar om den akademiska friheten.

Medan andra partier går i invanda spår och förordar, direkt eller indirekt, fortsatt politisk och ideologisk kontroll av svensk forskning och utbildning sticker Medborgerlig Samling ut med ett program som radikalt bryter med den ohållbara politik som gjort att Sverige nu ligger på europeisk bottennivå vad gäller akademisk frihet.

Som motpol finns den akademiska vänstern, vars mål Lars Anders Johansson redogör för på ett bra sätt, som bl.a. tvingat på den från politisk ideologi inte befriade genusvetenskapen på t.ex. ingenjörsutbildningarna på KTH. Jämställdhet är ju som alla vet en sak och genusteorier något annat, oavsett vad dessa forskare påstår Genusvetenskapen ska naturligtvis få existera och också omfattas av den akademiska friheten men problemet där är att just genusvetenskapen är den akademiska disciplin som är sämst på att tåla kritik vilket krockar med Karl Poppers vetenskapsteori att vetenskap ska vara falsifierbar. Sen är jag lite tveksam till ”vetenskaper” som skapar sin vetenskap. Kan bero att jag kommer från en naturvetenskaplig bakgrund.