Archive | februari 2013

Kristen ateism

Dagens föränderliga samhällen är sköra i och med att de kulturella faktorer, ”ett land, ett folk, en religion”, som en gång byggde dessa samhällen mer och mer förtvinar. Religionen var en stor tung faktor som fick folk att gå ihop och försvara sig mot utomstående genom att bygga samhällen. Små stater och senare större stater grundades ofta på en och samma kultur. Även om ateismen är världens äldsta livsåskådning har den inte byggt så värst många samhällen. Ett antal totalitära ideologiska stater såg visserligen sitt ljus på 1900-talet men de är fortfarande inte många till antalet. En del stater skapades som kulturella stater av folk med gemensam kultur och har senare förvandlats till ateistiska stater. Albanien är ett exempel på en sån stat som under Enver Hoxha 1967 startade en kampanj för att utrota religionen i landet.

Jag är själv inte troende och anser mig vara mer ateistisk än agnosticistisk även om jag inte vill kalla mig för något. Jag föddes som ingenting och har försökt leva mitt liv som ingenting när det gäller religion och tro. Jag kan även tycka att mina moraliska värderingar är de enda korrekta men jag anser ändå att det behövs en överliggande moralisk syn när flera människor lever tillsammans i dagens stora städer. Till det har vi skapat lagar men jag känner att dagens postmodernism håller på att slita samhället i stycken. Att det inte bara är naturkatastrofer som kan ödelägga samhällen har vi många historiska bevis för. Men är dagens moderna samhälle värt det till varje pris? Kan ett postmodernistiskt samhälle verkligen fungera?

Ett idealiskt postmodernt samhälle karaktäriseras av att tilltron till objektiva sanningar raserats, inga ideologier eller religioner anses längre tillförlitliga och tilltron till vetenskapen har gått förlorad. Postmodernismen är en tid då gränser suddas ut, och där ingenting är på förhand givet. Den postmoderna människan är både rot- och rastlös -och livet ses som en serie tillfälliga förflyttningar och rollbyten.

Det där stycket, taget från ovanstående länk till Wikipedia, skrämmer skiten ur mig. Det står senare att ”engagemanget i kollektiva rörelser raseras” och det där är det som det här inlägget handlar om. Det postmoderna samhället skulle säkert fungera för vissa, t.ex. libertianer, men det är få människor som är libertianer. Nej, vi måste helt enkelt stanna upp och fundera på vad det är som vi håller på med. Jag tror att det alltid behövs någon slags gemensam värdegrund för att ett samhälle ska fungera. Med det inte sagt att olika kulturer inte skulle kunna blanda sig. Globaliseringen är här för att stanna. Den jämställda synen på män och kvinnor, som inte är många religioners starka sida, är också här för att stanna.

Jag anser att all postmodernistisk inblandning i vetenskapen är pseudovetenskap och en stor fara för våra samhällen. Jag tror inte att man kan planera ett postmodernistiskt samhälle modernt. Jag tror däremot att vi hela tiden kan planera för ett modernt samhälle med värdegrunder, även med olika typer av värdegrunder, men de får inte bli för många vilket är risken med det postmodernistiska samhället.

Kristen ateism är en livsåskådning där tron på kristendomens Gud förnekas men där Jesus från Nasarets lära följs. De flesta kristna ateister anser att Jesus var en vis och god man och accepterar hans morallära samtidigt som man avvisar hans gudomlighet. Kristna ateister ser Jesus som ett exempel på hur en kristen människa bör vara och leva, men de betraktar honom inte som Gud. Man kan säga att en kristen ateist accepterar den andra av Moses budstavlor (förpliktelser mot andra människor) med betoning på den judiska traditionen eftersom den nämner ”Förbud mot äktenskapsbrott” och inte även ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom” som enligt katolsk och luthersk tradition. Den första budstavlan (förpliktelser mot Gud) förkastas av en kristen ateist. Jag tror för övrigt även att av de tre olika abrahamitiska världsreligionerna är judendomen den att föredra eftersom det är en livsåskådning där religionen är underställd samhället. I Sverige anses dock Israel, och då även judendomen, vara något av en paria.

jesusMissförstå mig inte. Ingen kvinna vill ha tillbaka gamla patriarkala religiösa strukturer. I och med gudsförnekandet i den kristna ateismen är detta en livsåskådning för alla människor. Hela idén med den kristna ateismen är att förena kristendomen med det sekulariserade samhället. I ett alltmer postmodernt samhälle tror jag att kristendomen blir meningsfull för människor i det moderna samhället. Jesus, även om han inte ses som gudomlig, är fortfarande en centralfigur inom den kristna ateismen.

Jag kallar mig för ingenting men jag tror på den kristna ateismen. Den enda guden som finns är den godhet som förhoppningsvis finns i varje människas hjärta.

images

Ordenssällskapet Vita kränkta män.

vkmEftersom FB-gruppen Vita kränkta män äntligen är nedlagd offentliggör jag härmed att begreppet har blivit kapat i och med skapandet av det hemliga ordenssällskapet Vita kränkta män. Vi är så hemliga att vi troligtvis inte ens existerar.

Medlemskapet är indelat i grader, där varje grad är kopplad till en invigningsceremoni där gradens patriarkala hemligheter avslöjas för den sökande. Genom stegvis vandring upp i graderna får medlemmen mer kännedom om sällskapet.

Vita kränkta mäns olika graderingar:

  1. Man av den vita graden.
  2. Vit av den manliga graden.
  3. Kränkt man av den vita graden.
  4. Vit man av den kränkta graden.
  5. Vit kränkt av den manliga graden.
  6. Kränkt heterosexuell man av den vita graden.
  7. Vit heterosexuella man av den kränkta graden.
  8. Vit kränkt man av den heterosexuella graden.
  9. Vit kränkt heterosexuell av den manliga graden.
  10. Medelålders kränkt heterosexuell man av den vita graden.
  11. Vit medelålders heterosexuell man av den kränkta graden.
  12. Vit kränkt heterosexuell man av den medelålders graden.
  13. Vit medelålders kränkt man av den heterosexuella graden.
  14. Vit medelålders kränkt heterosexuell av den manliga graden.
  15. Vit kränkt man.
  16. Vit kränkt heterosexuell man.
  17. Vit kränkt medelålders man.
  18. Vit kränkt medelålders heterosexuell man.

Mia och Maria på Grötö.

”Det här skulle man behöva säga lite oftare.”

Mia Skäringer och Maria Lundqvist sitter i programmet Mia på Grötö på TV4 och pratar om kvinnors självupplevda skuld, om olika offerroller som en del kvinnor iklär sig och att simultanförmåga inte alltid är något positivt. Självfallet kommer de då in på feminism. För de som har sett en textad version kan notera att de två citat som jag har lagt in i det här inlägget inte textades, fast just de citaten var de två definitiva nyckelcitaten.

”Jag har letat efter en sån…” 

Fler offentliga kvinnor borde ställa sig upp och säga ifrån oftare mot dagens människoaggressiva postmodernism. Mia och Maria ser individer och inte bara kön. Man får dock känslan av att de nästan inte vill att andra ska höra vad de säger, Mia har t.ex. då och då händerna för mun, fast det senare kommer att sändas på TV4 inför hela svenska folket. Det där med händerna kan liknas med andra kvinnor som berättar om att de inte köper dagens feminism. En del av de kvinnor som jag har pratat med genom åren viskar nästan och sneglar åt sidan i rädsla för att inte någon feministkritiksintolerant eller genus-gestapo ska höra dem. För Mia Skäringers och Maria Lundqvists del hörde säkert många genus-gestapon vad de sade. En genus-gestapo som kallar sig för något vulgärt uttalar sig på Aftonbladet. Som vanligt med genusfolk måste de tydligen vara vulgära och använda underlivsord, som jag själv aldrig använder, om de vill tas som ”seriösa” av andra postmodernister.

mia1

mia2

mia3

Svenskt debattklimat

Ett problem som vi har i Sverige är debattklimatet efter terroristattentatet i Oslo och Utøya. Jens Stoltenberg sa bara några dagar efter attentatet följande:

Mitt i all tragiken är jag stolt över att bo i ett land som har klarat att stå upprätt i en kritisk tid. Jag är imponerad av hur mycket värdighet, omsorg och styrka jag har mött. Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk. Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet.

Orkar Norge leva upp till Stoltenbergs ord om ett ”mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet”? Det är för tidigt att uttala sig om det eftersom de måste först ta sig ut ur sin sorg som nation. Vad blir då Sveriges svar? Ja inte verkar det vara mer demokrati och större öppenhet i alla fall. I Sverige har paniken efter den 22 juli 2011 snarare lett till att folk nu pratar om mindre demokrati och mindre öppenhet. Det är i alla så jag tolkar personalen på Aftonbladet Kultur och Dagens Seglora. De båda redaktionerna blev nämligen mycket upprörda av att sverigedemokraten Mats Dagerlind skulle få vara med på Publicistklubbens möte i veckan. Men med mer demokrati, mer öppenhet måste det menas att alla typer av åsikter ska få komma till tals i en debatt, eller? Det enda sättet att mota Sverigedemokraterna är att debattera mot dem. Inte stänga ute eller förbjuda eftersom det gynnar bara Sverigedemokraternas stigmatisering. Mer om den Publicistklubbens debatt längre ner i texten.

Man går så långt att man nu på Aftonbladet Kultur t.o.m. ger sig på det nyligen terroristutsatta Norge, som dock inte vara sena med att försvara sig. Ska vi svenskar verkligen tala om för hur finnar, norrmän och danskar ska leva och verka? Är vi helt enkelt lite större, lite bättre, lite snyggare, lite smartare än våra grannar? Är vi inte helt enkelt störst, bäst och vackrast i hela världen? Hur många av Breiviks kaliber finns det där ute? Är eventuella terrorhandlingar från högerextremister det enda som vi ska oroa oss för?

Denna besatthet av Sverigedemokraterna och högerextremismen har satt en beröringsskräck kring hela det svenska debattklimatet. Ord som rasism, främlingsfientlighet och ofta även islamofobi dominerar och i vissa fall med rätta eftersom Sverigedemokraternas under hösten visade sitt fula tryne. Soran Ismail blev i mina ögon den stora hjälten. När det gäller Sverigedemokraterna har jag genom åren verkligen varit naiv. Tur att jag aldrig har röstat på det partiet. Då hade jag skämts nu. Jag trodde att de bara var ett vanligt parti som de andra partierna bara spydde galla mot p.g.a. konkurrensen om riksdagsplatserna men nu vet jag bättre. Ingenting kommer någonsin att bli bättre med Sverigedemokraterna. De är ett missnöjesparti och kommer alltid att vara ett missnöjesparti. Men utav något ont får man hoppas att det kommer något gott och det är att de mer etablerade partierna ska vakna och föra en politik för alla svenskar.

sd_nej_tack_2

Jag känner att de missbrukade orden främlingsfientlighet och islamofobi ofta gäller själva debatten och inte främlingarna, d.v.s. nysvenskarna. Vilket hemskt ord främlingar egentligen är men i Sverige är vi ju vana med att få främmande människor på besök. Förutom Sverigedemokraterna finns det många andra som vill diskutera invandringen men då är beröringsskräckarna omedelbart där och skriker främlingsfientlighet och islamofobi. Men det är ju inte i första hand för att försöka skydda nysvenskarna, för de skiter nog de flesta debattörer från etablissemanget ärligt talat i, utan egentligen för att skydda beröringsskräckarnas ibland mycket svaga argument. Beröringsskräckarna är ibland inget annat än nyttiga idioter för Sverigedemokraterna. Läs bara den här ledaren i Trelleborgs Allehanda, av Jonas Duveborn:

Gustav Fridolin säger inte att det vi säger är fel, utan han säger att vi inte får säga det”, slog Jan Björklund fast i radion. Och fortsatte till denna debatts kärna: ”Alla dessa självutnämna åsiktspoliser i svensk debatt som ska tala om för andra vad man får säga och inte säga, de gör integrationen en stor otjänst.

Andreas Johansson Heinö skriver ofta mycket vettigt. För en tid sen sen skrev han om att Invandrardebatten var bättre förr:

Läser man debattinlägg och intervjusvar märker man efter en stund att det är något som fattas. Det är raka svar, reflekterande, faktatunga. Men dagens irriterande retoriska figurer dyker aldrig upp. Det är ingen som säger att ”vi måste våga prata om det här”. Det är inte heller någon som anklagar den som pratar om problem för att ”fiska i grumliga vatten”.

För någon vecka sen kom Stefan Fölster ut med nyheten att Sociala problem vanligast i orter med få invandrare. Han är inte dum den där Fölster men ibland får man kaffet i vrångstrupen när han uttalar sig. Om han har rätt eller fel återstår att se men det var i alla fall ett oväntat och säkert nyttigt inslag i en snedvriden debatt. Låt oss få debattera invandringen utan att debattera invandrarna. Låt oss debattera Sverigedemokraternas politik istället för deras klantiga företrädare.

På tal om att debattera så var det alltså i veckan en mycket intressant debatt på Publicistklubben. Hela debatten finns att se här:

Det hade varit mycket debatt om den kommande debatten, bl.a. vägrade Åsa Linderborg ställa upp eftersom Mats Dagerling från Avpixlat skulle vara med. Mattias Irving på Dagens Seglora har inte heller tyckt om Dagerlinds närvaro. Jag hörde även något rykte om att Maria Sveland avstått att delta eftersom Sakine Madon skulle det men det vet jag inte om det stämmer. Så talar i alla fall sanna beröringsskräckare men man måste ändå ta detta tecken på avskärmning från vänsteredaktionernas sida på allvar. Blir Sverigedemokraternas mer rumsrena av att fler vänstermänniskor allt mer avskärmar sig från det övriga samhället? Både vänstern och Sverigedemokraterna behöver vara med i debatten, gärna mot varandra.

Linda Hjertén från Aftonbladet måste ha varit ersättare för Åsa Linderborg. Det var tufft av henne att stå där och berätta hur ont det till slut gör när man har läst det hundrade hot- eller hatmailet. Varför ska hon som bara förmedlar nyheter, precis som Jenny Alversjö som Malte nämner,  behöva utstå detta? Men vänta nu, det stämmer ju faktiskt inte. Linda Hjertén är kolumnist också så hon framför visst åsikter i media. Det rättfärdigar dock aldrig ett enda hot mot henne. Det syntes i alla fall att hon svettades lite och hon tyckte nog att det var lite jobbigt.

Mats Dagerlind med sin öga för öga, tand för tand-mentalitet ser ju ut som en sjörövare med sina ringar i öronen. Jag vet inte riktigt var jag har honom men han gav ändå ett stabilt och någorlunda hederligt intryck. När kamerorna stängs av låter det kanske annorlunda. Dagerlind fick även kritik för att Avpixlat tar bort kommentarer som inte passar men det har ju även gällt för facebookgruppen Vita kränkta män som nyligen försvann från debatten. Han hyllade även Avpixlats Stefan Torsell vilket jag bara kan instämma i. Tänk om fler debattörer hade haft samma milda ton som han har. Som Stefan Torsell själv uttrycker det i en krönika på just Avpixlat för några dagar sen:

Att jag använder mjuka ord beror på att jag har förstått att hårda ord skadar, men det måste finnas plats för sälta och friska vindar. Man måste rätt bedöma. Jag kan fila på en rad i timmar för att hitta den rätta tonen. Det är min skyldighet. De som läser kommenterar däremot spontant. Det är om de texterna som kulturchefer tar upp sin kamp.

Det är som om landets stjärnkockar skulle gå till storms mot vad folk smäller ihop till middag åt ungarna efter jobbet och ropa på förbud, istället för att vara just – stjärnkockar som inspiration för andra.

Sakine Madon växer allt mer. Hon vågar kritisera den svenska journalistkulturen och den debatten behövs verkligen. Jag behöver inte hylla henne mer här. Det sköter andra så mycket bättre.

Katarina Mazetti gör dock inte det, växer i mina ögon alltså, men hon har ändå en självironisk ådra som räddade henne denna gång. När hon svävade ut i ett ifrågasättande huruvida den danske islamkritikern Lars Hedegaard verkligen hade utsatts för ett mordförsök eller inte vänder sig Sakine Madon mot henne med något som måste vara tidernas mest frågande blick. Mazetti har naturligtvis rätt att framföra sin konspirationsteori men hon trampar så tydligt genom golvet eftersom hon troligtvis inte hade framfört något om det hade gällt ett mordförsök mot någon som inte är islamkritisk. Man kan ju också fundera vidare om det verkligen är någon skillnad på Lars Hedegaard och Christer Sturmark. Är det någon skillnad på att kritisera islam och kristendomen? Ja blir svaret från de som går efter teorin att det bara är vita kränkta män som står på samhällets topp att det endast är dem som man tydligen kan spotta och sparka på.

Det var i alla fall en ganska bra debatt där man fick se människor med helt skiljda åsikter stå och verkligen prata med varandra. Att enbart följa det skrivna ordet som det så lätt blir med internet är en nackdel. Det är lätt att missa ögonglimtar och kroppsspråk och det är även lättare att tolka in något mellan raderna när man inte direkt kan ställa en motfråga till den som uttrycker sig. Måtte internet få bli en arena där fler livedebatter sänds istället för enbart debattartiklar.

Ny postmodern epidemimyt.

Så var det då äntligen dags att lansera en ny postmodern epidemimyt: ”Mäns näthat mot kvinnor”. Vänstern (läs under Fem krav mot mäns näthat), i nära allians med företrädare för postmodernismen, köper naturligtvis allt med denna myt och vill kalla det för ett samhällsproblem vad ett fåtal människor gör. Men det finns även debattörer med en nyktrare syn.

Hanna Fridén, journalist, illustratör, bloggare och programledare, Nyheter24 2013-02-07: Mina kvinnliga kollegor ger näthatarna uppmärksamhet.

”Varenda kvinna som skrivit krönikor av det här slaget de senaste dagarna är smarta, proffsiga kvinnor med en lyckad och imponerande karriär. Varenda en har ett forum att uttrycka sig i och människor som lyssnar på dem. Det har inte de här hatarna, de har din mejladress och en desperat önskan att du ska bry dig om vad de skriver till dig. Glöm inte bort det.”

Oscar Swartz. skribent, nätaktivist och internetentreprenör, SVT Debatt 2013-02-07: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet.

”Ett allt större glapp håller på att uppstå mellan Sveriges medieelit och (oftast) mannen på gatan. Speciellt på två områden är glappet rejält: i synen på en viss typ av feminism samt synen på invandring från vissa kulturer.”

Jonathan Persson, tidigare CUF-ordförande i Skåne, Newsmill 2013-02-09: Näthatet drabbar alla och är en del av vuxenlivet.

”Reportaget var så uppenbart vinklad för att passa in i den feministiska vanföreställningen. Jag tror inte på någon konspirationsteori att män vill trycka ner alla kvinnor. Att män vill ta över världen och att kvinnor ska vara andra hands människor.” 

Ann Helena Rudberg, journalist och författare, Newsmill 2013-02-09: Näthat är inte könsbundet.

”Vi som samhälle har lagstiftat mot männen för vi anser att de är de stora skurkarna. Det är inte min erfarenhet. Kvinnor kan hata väl så mycket som män. Eller vara avundsjuka, som David Lagercrantz uttryckte det när detta debatterades hos Fredagspanelen i TV4. Han sade att männen är vettlöst avundsjuka på dessa kvinnor som är ”orädda, begåvade och framgångsrika”.”

Linda Åkesson, bloggare, Newsmill 2013-02-09: Det största hotet är den inbördes rivaliteten mellan kvinnorna!

”Det största hotet mot de starka kvinnorna är inte männen. Det är faktiskt – andra kvinnor! Men det kan vara svårare att identifiera det, eftersom kvinnorna använder en annan strategi. Medan mannen hugger med stora yxan sticker kvinnan flera hål – med liten nål – på strategiskt utvalda ställen.” 

Lars Bern,  företagsledare, författare och samhällsdebattör, Newsmill 2013-02-10: Ansvaret för debattklimatet ligger i Rosenbad.

”De som vågar ifrågasätta den etablerade maktens prioriteringar av hur skattebetalarnas pengar används kan räkna med ett allt annat än varmt mottagande. Journalismen som skulle vara den tredje granskade statsmakten har förvandlats till den politiska korrekthetens kolportörer. Den politiska valfriheten har minskat, demokratin har blivit innehållslös och maktlösheten sprids bland gräsrötterna. Inom EU motarbetas allt folkligt inflytande frenetiskt.”

Sanna Rayman, journalist, ledare SvD 2013-02-11: Hat som inte gills.

”Anklagelsen är, kort sagt, att Neudings exempel är futtiga. Alexander Bards påhopp på Skyttedal var inget hot och räknas inte av den anledningen. Varför mordhot mot Alice Teodorescu inte gills får vi inte veta. Johanne Hildebrandt har fått höra både mord- och våldtäktshot, men Hadley-Kamptz finner inte den passagen tillräckligt broderad varför inte heller detta exempel kvalar in som giltigt. Mordhotet mot Per Gudmundson var bara satir och de långt värre hatiska kommentarer som sattes i rullning därav är incidenter så irrelevanta att det tydligen är relativiserande att ens ta upp dem.”

En del av de hotutsatta kvinnorna som var med i Uppdrag Granskning har själv hatet som levebröd men då ska det konstigt nog okritiskt kallas för normkritik. Men vad har t.ex. Jenny Alversjö sagt eller gjort som får sjuka idioter att uttrycka sig hotfullt mot henne? Hon är mig veterligen ingen debattör utan programledare och nyhetsuppläsare.