Archive | maj 2013

Jag kysser Eder hand, Madame!

”Hur kön kan underordnas någonting är för mig en gåta. Alla jag känner föds med ett kön. Men ingen är född religiös.” 

Annika Wadsö, arbetsledare Trollhättan kommun, har råkat i blåsväder för att ha brutit mot kommunens mångfalds- och jämställdhetsplan när hon för en blivande praktikant påpekade att man som medlem i personalgruppen behöver kunna ta emot en utsträckt hand. Som Helena Edlund skriver i sitt blogginlägg #78. Friheter, rättigheter och kränktheter:

”Hon ”borde ha haft bättre kunskap”, säger någon i Debatt-publiken. Men hur skulle Annika Wadsö kunnat veta att mannen var strikt troende muslim? Skulle hon ha frågat om religionstillhörigheten hade det kunnat uppfattas som kränkande, även det.”

Man vet inte om man ska skratta eller gråta över att det nu krävs att man ska kunna läsa andra människors hjärnor. En sak till som är skrattretande är att policyn som Annika Wadsö bröt mot heter ”mångfalds- och jämställdhetsplan”. Båda orden, mångfald och jämställdhet, måste väga lika tungt? Eller står mångfalden över jämställdheten?

”I en demokratisk stat borde jämställdhet vara grundbulten.”

En helt självklar åsikt i Sverige, sen kan tolkningen skilja vilket vi ser prov på dagligen.

”Grundlagens avsnitt om religionsfrihet innebär ”rätten att utöva, rätten att byta, rätten att avsäga sig och rätten att slippa” religion. Men det gäller alltså inte mig som har avsagt mig religion – däremot har en man rätt att utöva sin religion ”på mig” eller ”med mig”.”

Även om man ska kunna respektera andra människors religiösa övertygelser får religioner inte styra i samhället. Saxat från Wikipedias artikel om religionsfrihet:

”Enligt artikel 9 av Europakonventionen har alla rätt att utöva sin trosuppfatting (religiös eller icke-religiös) både privat och offentligt. Naturligtvis har alla rätt att slippa delta i utövningen av andra människors trosuppfattingar, det vill säga utövandet får vara synligt men får inte bli påtvingande för andra.” 

Religion är i Sverige en privat angelägenhet och får naturligtvis praktiseras offentligt men man får inte tvinga på någon sin religiösa övertygelse. Som en imam sa i gårdagens Debatt i SVT: ”Då studiegrupper kommer på besök så brukar jag inte själv räcka fram handen men om jag märker att en kvinna räcker fram sin hand så vore det ännu mer oartigt om jag inte sträcker fram handen …” Tack! Det var precis det jag ville höra. Men jag reserverar mig bestämt mot hans fortsättning: ”… för då leder det till att hon ökar sitt hat mot islam och hon får missförstånd om min religion. För att ett hat ska kunna öka måste det finnas ett grundläggande hat från början.

Och var finns de normkritiska postmodernisterna i det här ärendet? Eller är det här det som är den postmoderna normkritiken? Och vad hände med uttrycket ta seden dit man kommer? Gäller inte den för alla? DO har blivit en statlig megafon för kränkthetskulturen skrev Sara Skyttedal, nybliven förbundsordförande för KDU, på SVT Debatt för några veckor sen:

”Ett problem med DO är att man främst tycks ta hänsyn till de som är i minoritet på en specifik plats i ett visst sammanhang. Detta kombineras med andra spektakulära fall som handläggarna tycker verkar spännande.”

I kommentatorsfältet under Sara Skyttedals artikel hävdas det att SD föreslog det för tre år sen (2010) men enligt denna text på Sveriges Radios hemsida skrev Göran Hägglund och flera kristdemokrater detta i ett debattinlägg i DN redan 2004. Borhan Bajati är ung kristdemokrat med muslimsk bakgrund som är intresserad av integrationsfrågor och rättspolitik. Han var också var med i gårdagens Debatt i SVT och skrev för drygt en vecka sen artikeln Okunskap leder till splittringar i samhället på Newsmill:

”Ska vi uppmuntra beteenden som går hand i hand med ett splittrat samhälle eller ska vi istället hjälpa människor med utländskt bakgrund att så snabbt som möjligt anpassa sig till det nya samhället för att i sin tur kunna skaffa sig ett bra liv? Istället för att betala skadestånd i en fråga som i grund och botten handlar om en bakåtsträvande person, så måste vi istället våga ställa krav på dem nyanlända och inte acceptera något så bisarrt.”

Jag tycker att DO på sätt och vis har blivit en myndighet för opportunism och fungerar nästan som en bankomat. Vi är på helt fel väg när vi låter de lättkränkta styra debatten eftersom det på sikt gynnar SD. Borhan Bajati igen:

”Det mest bisarra här är att hela ritualen med tvätten inte tar mer än fem minuter och den här mannen valde att diskriminera sin chef för att spara sig dessa fem minuter och utöver det så får han 30 000kr som uppmuntran.”

Jag måste poängtera att detta inte är invandrarnas fel utan svenska politikers. Jag vet att en del av det här gränsar till SD och deras politik men jag vill, och delvis känner jag tyvärr att jag måste, förtydliga att bara för det att man till viss del håller med SD och deras politik, de är ju inte 100 % ruttna, är partiet ingen lösning för Sverige och därmed är deras röstsedel heller inget alternativ när det är val till kommuner, landsting och riksdag.

Annonser

KD eller C till Kvalserien 2014?

Det är inte ofta som jag skriver om politik, förutom då om Sinistromanualistiskt Initiativ (S!). Riksdagsvalet 2014 ligger fortfarande över ett år i framtiden men positioneringen tycks redan ha börjat.

”I nuläget ser det illa ut för både Kristdemokraterna och Centern. Båda partierna har länge legat under fyraprocentsspärren: i senaste mätningen från Sifo (maj 2013) fick Kristdemokraterna 2,7 procents stöd och Centern 4,1 procent.”

Annika Fredén, doktorand på Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, skriver i dag på DN att dåliga opinionssiffror kan rädda KD kvar i riksdagen. Hon menar att det nödvändigtvis inte måste bli KD som lämnar riksdagen efter valet nästa höst bara för att det är det partiet som ligger sämst till i opinionsundersökningarna.

”I dag byter en tredjedel av svenskarna parti från val till val. Dessutom är allt färre väljare trogna det parti de tycker bäst om. Data från svenska valundersökningen 2010 som genomförs av Göteborgs universitet och SCB visar att nästan 20 procent röstade på ett annat parti än det eller de partier de inför valet sade sig gilla bäst.”

KD klarade sig säkert kvar i riksdagen p.g.a. taktiska stödröster redan 2010. Alla visste att det skulle bli svårt att bilda en borgerlig regering utan partiet och en del var då beredd att kanske offra något riksdagsmandat för att få behålla regeringsmakten.

”Inför valet 2014 är spelplanen mer öppen än tidigare. Frågan hur opinionslägen och koalitionssignaler påverkar väljare är således högaktuell och har undersökts mycket lite i tidigare forskning.”

Det händer mycket nu i den svenska politiken. C försöker framställa sig som de riktigt liberala. SD-politiker hamnar i den ena skandalen efter den andra men det verkar inte skada partiet kortsiktigt och de kommer inte att åka ur riksdagen vid nästa val. De rödgröna vill inte ha ett rödgrönt samarbete. Allt fler M-politiker börjar uttala sig negativt om invandringen.

”Resultatet visar att när opinionsmätningarna visar att KD skulle hamna under spärren – då klarar partiet riksdagsgränsen med god marginal.”

Jag vill göra en jämförelse med sportens värld och speciellt Elitserien i ishockey 2011/2012. Då hamnade Djurgården i Kvalserien p.g.a. att de hade tre måls sämre målskillnad än Linköping. Timrå, som också hamnade i Kvalserien, var avhängt tidigt under säsongen och fick 20 p. mindre än Linköping och Djurgården. Djurgården, som är det lag som vunnit SM-guld flest gånger, trodde de flesta skulle klara av att kvala sig tillbaka till Elitserien medan Timrå kanske skulle få det svårt.

När Kvalserien till Elitserien i ishockey 2011/2012 var färdigspelad fick Timrå behålla sin elitserieplats medan Djurgården degraderades till Hockeyallsvenskan, där laget inte heller under den senaste vintern lyckades med att kvala sig tillbaka till Elitserien. Den senaste säsongen hamnade Timrå i Kvalserien igen och den här gången klarade sig inte laget utan degraderades till Hockeyallsvenskan.

Det måste alltså inte vara det sämsta laget som åker ut. Samlar man ihop sig, både mentalt och fysiskt, kan man frammana en kraft som man tidigare inte haft. Timrå kunde i slutet av elitseriesäsongen 2011/2012 ställa in sig på att man tidigt var i Kvalserien medan Djurgården fortfarande hade en slutspelschans. Paniken spred sig säkert bland djurgårdsspelarna när det i stället visade sig att de skulle spela kvalseriehockey. Paniken börjar säkert redan sprida sig i KD men jag tror samtidigt att partiet kan ta sig tillbaka till riksdagen i valet 2018. Partiets lovande ungdomspolitiker kommer troligtvis att rädda partiet på lång sikt. Om KD lyckas samla sig mentalt och fysiskt, med det menas partiets aktiva medlemmar, samtidigt som man får stödröster från borgerligt håll kan det bli C och inte KD som åker ut riksdagen nästa höst. Framtiden ser desto mörkare ut för C. Den typen av liberal politik som partiet försöker sig på passar inte in på många svenskar. Partiet borde snarare återvända till landsbygden och värna mer om den. I sin historia har C också sin framtid.

”I dagens Sverige finns en stor grupp potentiella taktikröstare som kan påverka valresultatet i endera riktningen. Det kan till och med avgöra om ett parti kommer in i riksdagen eller inte.”

Hur mår Sverige?

Bara några dagar efter att världens fokus var riktad mot Malmö flyttades det snabbt till stockholmsstadsdelen Husby. Spaltmeter har redan skrivits om kravallerna som också spred sig till andra områden i stockholmsområdet men även till andra städer. Jag som inte är någon vänsteranhängare kan bara konstatera att vänsterdebattörernas förklaringsmodeller, som t.ex. artikeln Man måste försöka förstå ”våldsverkarna”! på Newsmill, inte håller. Det som hände under kravallerna är korkad brottslighet, ingenting annat. Den tragiska händelse som utlöste kravallerna kan också ha varit brottslig. Marcus Birro skriver i Expressen:

Om du riktar din ilska mot din egen klan, din hemadress, dina vänner, din familj, dina syskon, har du i grunden bara riktat den mot sig själv. Då är du fast i underklassens förbannelse. Att vara så förtvivlat idiotisk att du pissar på dig själv i motvind när du faktiskt borde inse att du lever i ett av världens friaste länder och att du är värd den där drömmen ut.

Det jag tänker mest på är alla dessa stackars oskyldiga människor som bor i t.ex. Husby och som har fått sina egendomar  förstörda och som nu får det än värre. Siri Steijer skriver på ledarplats i Svenska Dagbladet:

Människor som inte har råd med heltäckande försäkring möttes av utbrända plåtskelett. Butiksägare i Husby centrum vaknade till ett liv i spillror.

För Sverigedemokraterna är det här tyvärr gratisreklam. Om partiet inte ökar i kommande opinionsundersökningar blir jag förvånad. Merit Wager skriver på Newsmill i artikeln Mauricio Rojas, kom tillbaka!:

Hade man lyssnat på Mauricio Rojas och hade man haft en kraftfull, rak och tydlig integrationsminister i Sverige under de gångna drygt nio åren så hade mycket kunnat vara annorlunda.

Strutsmentaliteten har varit förhärskande alldeles för länge. Man struntade i vad Mauricio Rojas sa för snart tio år sedan. Det borde man inte ha gjort.

Problemet i Sverige är att om man har en åsikt om invandringen som är på gråskalan mellan vänsterns ”goda”/vita åsikter och sverigedemokraternas ”onda”/svarta åsikter så är man automatiskt sverigedemokrat. Denna inställning från allt för många svenskar är som manna från himlen för Sverigedemokraterna eftersom en del människor till slut bara ger upp och eventuellt ansluter sig till partiet, som de inledningsvis inte har några sympatier för. Blir man kallad för t.ex. rasist, främlingsfientlig och islamofob tillräckligt många gånger så ansluter man sig inte till den ”goda”/vita sidan. En gång bespottad, alltid bespottad. Jag tror att de som har de mest konstruktiva åsikterna är just de som befinner sig på gråskalan.

En sak som jag har funderat på ett tag är varför svenskarna ska bekosta att vara hela världens flyktingmottagning? Vi gör ju faktiskt en oerhörd stor insats för världssamfundet. Varför kan inte t.ex. FN, EU eller G8-länderna hjälpa till ekonomiskt? Bill Gates skulle själv kunna hjälpa till med mycket med sina c:a 73 miljarder dollar.

Nu idag kommer LO med en rapport där de vill hejda jobbinvandring:

LO vill kraftigt begränsa den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen till många LO-yrken. Det gäller till exempel städare, byggjobbare och restauranganställda, där konkurrensen om de lediga jobben redan är stor. Alla 14 LO-förbund står bakom kravet som publiceras i dag.

Skillnaden mellan en stor organisation som LO och enstaka samhällsdebattörer är att LO inte kan stämplas som att vara främlingsfientlig. Detta utspel från LO är en sund reaktion på hur Sverige mår. Debatten lär fortsätta.

Evolutionspsykologi vs. genusvetenskap

Men evolutionspsykologin är även intimt förknippad med det högertänkande som råder i samhället, och så skulle det inte behöva vara.

Jag är ganska trött på att läsa texter om angrepp på det ena eller andra könet men det är oundvikligt att läsa dem och därmed också oundvikligt att man börjar fundera. Jag har hört några gånger att genusvetenskapens motpol är evolutionspsykologin? I den nu tre år gamla artikeln Evolutionspsykologi är inte tillräckligt vänster i Arbetet, skriven av John Swedenmark, besvarar nästan den fråga som jag har funderat på ett tag nu: Är den postmodernistiska genusvetenskapen en vänsterideologi?

Den egennyttiga, ständigt kalkylerande Människa som reser sig likt en jättestaty ur de evolutionspsykologiska resonemangen är som en bild av vår tids härskarklass: den vite medelklassmannen som lever på bondfångeri (utan att nånsin behöva träffa dem han lurar).

Försvarar evolutionspsykologin vänsterfeminismens hatobjekt nummer 1, den vite (heterosexuella) medelklassmannen? Om man med den vite medelklassmannen menar de normer och stereotyper som finns i samhället så kan jag till viss del hålla med men är de enbart av ondo? Annika Borg, teologie doktor i tros- och livsåskådningsvetenskap med genusinriktning och samhällsdebattör, skrev i helgen i artikeln Kvinnan – våra dagars frälsare?:

Och ska man tro författaren och forskaren John Gerzema och Pulitzerprisvinnaren Michael D’Antonio är uppgörelsen med den traditionella manligheten inte enbart eftersträvansvärd utan rent av nödvändig för mänsklighetens fortlevnad.

Från Peru till Indien och Kina är människor övertygade om att de kvinnliga normerna som transparens, sårbarhet, empati, tålamod och konsensus är räddningen för världen.

Man kan tro att Borgs hela artikel är ett tröttsamt angrepp på männen men på slutet ifrågasätter hon om världen skulle bli bättre med kvinnor vid makten.

Även kvinnor utövar makt och ägnar sig åt härskartekniker, har behov av kontroll och kan bli förbannade som en hel karl. Uppfattningarna om den omsorgsfulla kvinnan har också en förmåga att skapa sociala och mentala fängelser för kvinnor och samhällen.

Man får väl bara hoppas att de kommer ihåg att Athena har två sidor: hon är både kunskapens gudinna och krigets.

Jag tror inte att världen skulle bli så mycket bättre med mer kvinnor vid makten. De kvinnliga normerna som Borg räknar upp framträder knappast vid kvinnlig maktutövning eftersom makt är något mycket svårt för människor oavsett kön att hantera. Jag är säker på att framtiden kan bevisa att det inte är någon större skillnad mellan könen vad det gäller makthantering. Men tveklöst tror jag att det skulle kännas bättre för alla med en jämnare könsfördelningen på olika maktpositioner.

I kommentarsfältet till Swedenmarks artikel skriver signaturen Magnus Nilsson:

Ett av problemen med debatten är att så många samhällsengagerade och -intresserade människor på vänsterkanten har mer koll på samhällsvetenskap (och i viss utsträckning humaniora) än på naturvetenskapen. (Dessutom är det många som håller sig med en ytterst nedvärderande syn på naturvetenskaperna…) Här måste vänstern skärpa sig!

Jag ska erkänna att det visserligen är lite väl för enkelt att påstå att evolutionspsykologi är en högerideologi och genusvetenskapen en vänsterideologi. Men man kan ändå inte undgå dessa förenklade funderingar när man läser Swedenmarks artikel men även Uje Brandelius drygt halvår gamla artikel Omöjligt att vara höger och feminist i Aftonbladet.

Anledningen till att det inte går att vara höger och feminist hittar man bland annat i det lilla ordet jämlikhet.

Men vad betyder egentligen jämlikhet? Inte är det som Uje Brandelius menar eftersom han skriver om vänsterns syn på jämställdhet, inte jämlikhet. Jämlikhet och jämställdhet skiljer sig på så sätt att jämställdhet är jämlikhet mellan könen medan jämlikhet kan syfta på vilka grupper eller individer som helst. Helt enkelt alla individers lika värde. Men jag förstår vad Uje Brandelius ideologiskt sett är ute efter eftersom vänsterns syn på feminism numera också inberäknar klass och etnicitet. Feminismen försöker kidnappa begreppet humanism, uppfattningen att en människa har ett värde som inte får kränkas. Tillbaka till Swedenmarks artikel. Han avslutar med:

Och naturvetenskapen behöver gå åt vänster i sina grundantaganden, i riktning mot en tro på att (åtminstone den mänskliga) tillvaron är ytterst formbar – och att alla försäkringar om motsatsen, hur uppriktigt sanningssökande de än är, gynnar kortsiktiga maktintressen.

Varför ska naturvetenskapen politiseras? Då blir den ju också ideologisk precis som man kan anklaga genusvetenskapen för och Swedenmark anklagar evolutionspsykolgin för. Låt i stället de båda akademiska disciplinerna få agera fritt utan ideologisk påverkan. Först då kan de tas som seriösa.

Jag har tidigare skrivit att jag inte lägger mig i genusvetenskapens vara eller inte vara men med det menar jag alltså att den ska vara ren från ideologisk påverkan, inklusive feminismens. Samma gäller naturligtvis för evolutionspsykologin. Det skulle också vara bra om man hör talas om evolutionspsykologin lika ofta som man hör talas om genusvetenskapen. Frågan om vad som är biologiskt eller kulturellt betingat är faktiskt mycket intressant. Något slutgiltigt svar är mycket svårt att komma fram till. Det kan t.o.m. vara som så att det faktiskt är omöjligt för människan att helt förstå.

Postmoderna journalister visar att postmodernismen inte fungerar,

Sanningen enligt en postmodern uttolkning finns varken i bestämd form eller singular. I stället talas det om partiella, subjektiva och individuella sanningar.”

Sanna Rayman skriver angående Uppdrag Gransknings avsnitt Den goda viljan, som jag skrev om i inlägget Vänskapskorruption, om den postmoderna journalistiken i Det postmoderna tillståndet i journalistiken i SvD. Det är bra att problemen för denna i praktiken inte fungerande ideologi lyfts upp till ytan. Teoretiskt kan ju vilken ideologi som helst fungera. Rayman skriver vidare om hur man svarar, när man ställs till svars för att ha förvanskat, felciterat och misskrediterat folk:

”Jo, man svarar postmodernt.” 

Det här är ju den ifrågasättande postmodernismen i ett nötskal. Man ifrågasätter t.o.m. tveklösa sanningar för det kan ju finnas andra tolkningar eller så vill man plantera tillrättalagda ideologiska sanningar.

”Att den förhärskande bilden var korrekt verkar inte bekymra någon av de inblandade.”

”Dygden här är alltså att utmana sanningar med, eh, mindre sanna ”sanningar”?”

Det här får mig att minnas debaclet vid förra årets Pride-festival då Kenth Ekeroth, riksdagsledamot för SD, fick scoopet ”Vi ska inte återspegla någon form av verklighet”. Snälla postmodernister, ge inte SD såna här straffsparkar!

Bloggaren Kimhza Bremer fyller på med:

”Allt fler svenska journalister utmärker sig på detta sätt, som en skam för yrket och bortom all anständighet. De är den offentliga lögnens budbärare och att de ens får kalla sig journalister är obegripligt.”

Den fråga som vi alla måste ställa oss är: Vilket samhälle vill vi ha och till vilket pris? Det är nog bara socialkonservativa som vill hålla sig kvar vid 1900-talssamhället men samtidigt är det postmoderna samhället en riskkultur. Efter postmodernismen kommer post-postmodernismen. Hur kommer den post-postmoderna journalistiken se ut? Vad kommer efter det, post-post-postmodernismen? ”Nailing a herring to a wall and punching it with a racquetball from 4-5 feet away while reciting Dostoyevsky quotes.” Orkar någon ens skämtsamt att tänka tanken på post-post-post-postmodernism? Är det inte så att ordet post, som betyder efter, i praktiken betyder något som inte har en grund för att fungera? Själva ordet antyder ogenomtänkta problemlösningar i mina öron. Det postmoderna ifrågasättandet i all ära men det postmoderna samhället, med x antal ”post-” som prefix, är nog en utopi men samtidigt till viss del omöjligt att undvika. Om ett samhälle ska fungera måste det finnas ett visst antal orubbliga grundpelare. Jag avslutar med ett citat från en klok man med underbar formuleringsförmåga som skrev detta för någon dag sedan:

”Den fas som kommer efter postmodernism har jag egenmäktigt döpt till instrumentalism

Vi lever i ett land där ingen kan säga vad som är rätt eller fel utan allting bedöms efter hur snabbt man når sitt syfte även om det kosta all sanningshalt. Då kan man förfalska verklighet och förvränga fakta för att framkalla den önskade effekten som annars kanske hade krävt omständlig argumentation för att få allmän acceptans. Inom instrumentalismen är även människor ett verktyg, dvs underkastade effektivitetens krav och det personliga ansvaret har genomgått en grav inflation.

Och efter instrumentalismen kommer postinstrumentalism där man skiftar fokus från exploaterande effektivitet till konsoliderande värdebeständighet…kanske…!? Det är en fas där man reparerar allt det som gått förlorat tiden innan. Människors ansvarsfullhet kommer man att se som hennes viktigaste resurs och det personliga ansvaret kommer att genomgå en deflation.” 

Vänskapskorruption.

”Rasism är det värsta man kan bli anklagad för. Om man försöker resonera kring integrationsfrågor är det lätt att man blir inskuffad i det facket.”

Björn Häger, författare och journalist, om det svenska debattklimatet. I går sändes Uppdrag Gransknings reportage Den goda viljan där man granskade några svenska journalister. Martin Aagård var en av de som granskades, vilket föranledde att han några dagar tidigare i panik skrev en smått paranoid text.

” Jag tackade nej och förklarade att för deras egen trovärdighets skull borde de fixa ett annat case.”

Så där skriver bara någon som inte vill bli granskad. Aagård har under vinterhalvåret gjort sig känd för karaktärsmordet på Per Brinkenmo, som gårdagens reportage tog upp, samt attacken på Norge, som utan några problem kunde försvara sig men som även fick hjälp från den svenska sidan. Aagård tycker i stället att UG ska ”skriva en debattartikel”. Han anklagade medarbetarna på UG för vänskapskorruption men vad ska man då kalla Aagårds kollegors försvar, Anders Lindbergs och Åsa Linderborgs, av honom? Vänskapskorruption kanske?

Reportaget inleddes klart och tydligt med hur granskningen har gått till och vilka som har jobbat med vilka. Man kan nog inte heller anklaga Uppdrag Granskning-redaktion för vänskapskorruption eftersom det ofta berättas om stämningen där. Taket verkar vara högt eftersom diskussionerna haglar på redaktionen. Sunt!

Inslaget om Stefan Gunnarsson var ett exempel på hur journalister ibland slänger sig på människor som hungriga vargar i ivern att svartmåla dem. Många svenskar känner att de inte får ha någon som helst egen åsikt om t.ex. invandringen. Samtidigt som vi nog sätter världsrekord i flyktingmottagning har diskussionen kring vårt engagemang för människor som lever i krigshärjade områden blivit stigmatiserat av sverigedemokrater och postmodernister. Åsiktsskalan är inte och kan aldrig vara enbart svart eller vit i en demokrati. Det finns en hel gråskala däremellan. I Jasenko Selimovic vs. Jonas Hassen Khemiri-debatten från i våras skrev Erik Helmersson klokt om Intolerans från de toleranta. Är man också en offentlig person som Stefan Gunnarsson så får man enligt journalister tåla lite extra. Det Gunnarsson skulle ha gjort var att inte säga ett ord till den journalist som ringde upp honom.

mogadishuDet mest talande inslaget var ändå det om den svensksomaliska journalisten Amun Abdullahi, pristagare till Anna Politkovskajas minnespris 2010. Britta Svensson skriver i Expressen:

”Tänk tanken att det var en svenskfödd journalist på, säg, Aftonbladets kultursida, som fått sin tillvaro och yrkeskarriär sönderslagen på det här sättet. Då hade vi alla vetat alla detaljer för länge sedan.”

Nästa träffsäkra citat är hämtat från bloggaren Toklandet:

”Kan vi inte göra ett byte med Somalia? De får alla skräpjournalister ovan och vi får henne tillbaka? Problemet är att jag tror att somalierna är så smarta att de inser att de byter ner sig kraftigt…”

På knappt en timme hinner man egentligen inte med något men tack Uppdrag Granskning för ansatsen. Låt nu debatten få fortsätta utan för stor inblandning av sverigedemokrater och postmodernister. Dessa två sidor har lamslagit Sverige allt för länge nu där speciellt postmodernister som kroniskt kallar personer som inte tycker som dem för sverigedemokrater. Och visst, sverigedemokrater missbrukar ordet kulturmarxist om postmodernister men det gör inte mig till sverigedemokrat för att jag också gör det, mest för att visa hur less jag är på en del vänsteranhängare som missbrukar ordet sverigedemokrat. Det bästa vore tyvärr, eftersom jag hatar tanken att försöka tysta någon, om de kunde dra sig tillbaka för ett sundare debattklimat i landet. Sanna Raymans kloka ord i SvD:s ledarblogg  får avsluta det hela:

”Något har hänt med SVT:s skjutjärn, tror Aagård. Tja, kanske. Eller så har inget särskilt hänt, mer än att Aagård nu råkat ut för det som många andra redan varit med om, nämligen granskning. Och när det händer, då ropar Aagård genast om demokratiproblem. Ja jösses.” 

Håll tummarna för Malmö!

Så har Eurovision Song Contest 2013-veckan startat i Malmö. En vecka som är tänkt att gå i glädjens och musikens tecken samt vara en chans att visa upp det mångkulturella Malmö. En helt underbar tanke med tanke på att andra svenska städer förutom Stockholm också ska kunna visa upp sig internationellt. Om det inte vore för det ständiga problemet i Malmö, antisemitismen, som stadens starke man Ilmar Reepalu är delvis ansvarig för. Socialdemokraterna för solidaritet och tro försöker lura i svenskarna att antisemitismen och islamofobin i landet kommer enbart från etniskt svenska kristna vilket självklart är fel. Nästan alla som trakasserar judar antisemitiskt i Malmö har invandrarursprung, enligt malmöbon Bengt Held. Som jag har skrivit i ett tidigare inlägg är det personer från Israels muslimska grannländer som har tagit med sig denna mellanösternkonflikt hit till Sverige. USA:s regering ansåg förra året att läget var så allvarlig att president Barack Obama skickade sitt särskilda sändebud Hannah Rosenthal till Malmö. Självklart finns det etniskt svenskar och judar som trakasserar muslimer också.

Israel har varit med i den europeiska radio- och tv-unionen EBU sedan 1957 och brukar även delta i europeiska idrottstävlingar. Landet räknas därför nästan som ett europeiskt land och vissa anser att det är USA:s 51:a delstat. Sveriges syn på Israel är dock bedrövligt enögt och ligger som grund för antisemitismen i landet. Vad ska man göra med alla judar undrar jag då? Slänga ut dem i Medelhavet? Då är det bättre att inte ta något partis ställning och försöka lösa Israel–Palestina-konflikten på ett sätt som kan gagna båda folken. Inte en lätt uppgift eftersom konflikten är urgammal.

Precis som folket i Azerbaijan såg igenom hyckleriet och förtrycket från Irans antisemitiska påtryckningar under Eurovision Song Contest 2012 i Baku kan det här vara chansen för Malmö att börja göra upp med antisemitismen. Men då krävs det att malmöborna står upp för judarna, även om det innebär ett personligt risktagande. Kanske blir det så att det största initiativet till civilkurage är det från den unge malmöbon Siavosh Derakhti som bildat föreningen Unga muslimer mot antisemitism, för att ”det är så så fel att skylla på judar här i Malmö för saker som Israel gör”.

Finalveckan har dock inletts tråkigt eftersom israeliska journalister redan förra veckan utsattes för hot. Jag är rädd för att det inte kommer att vara den enda tråkiga nyheten under veckan. Håll tummarna för att Malmö klarar av detta stora evenemang!