Tag Archive | Sverigedemokraterna

De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.

Lika uselt!

Lurtz_2Under, men även fortsatt efter, söndagens avsnitt av Kalla Fakta känner jag mig riktigt förbannad igen (se bild). Programmet avslöjade att en del av landets kommuner försöker kringgå Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade genom att anlita privata konsulter. Allt för att försöka tjäna pengar. Har vi i Sverige antagit den här lagen så gäller den också, utan juridiska krumbukter.

Den som vill misstolka mig nu får väl göra det men det skiter jag i. Det här sveket mot funktionshindrade är lika uselt som Sverigedemokraternas inställning till invandrare. LIKA USELT! På tv såg jag hur kommun efter kommun listades men jag har inte tiden att ta reda på vilka partier det är som styr i dessa kommuner. Jag skulle dock inte bli förvånad om en majoritet är moderatstyrda.

Malte tippar riksdagsvalet 2014.

Det är c:a 11 månader kvar till riksdagsvalet 2014, ett val som kanske kommer att rita om den politiska kartan i Sverige. Så här tippar jag att valresultatet blir:

S – 35 %
V – 7 %
MP – 8 %
M – 30 %
C – 3 %
FP – 3 %
KD – 4 %
SD – 9 %
Övriga partier – 1 %

Så går valet – var med och tippa.

Jag kysser Eder hand, Madame!

”Hur kön kan underordnas någonting är för mig en gåta. Alla jag känner föds med ett kön. Men ingen är född religiös.” 

Annika Wadsö, arbetsledare Trollhättan kommun, har råkat i blåsväder för att ha brutit mot kommunens mångfalds- och jämställdhetsplan när hon för en blivande praktikant påpekade att man som medlem i personalgruppen behöver kunna ta emot en utsträckt hand. Som Helena Edlund skriver i sitt blogginlägg #78. Friheter, rättigheter och kränktheter:

”Hon ”borde ha haft bättre kunskap”, säger någon i Debatt-publiken. Men hur skulle Annika Wadsö kunnat veta att mannen var strikt troende muslim? Skulle hon ha frågat om religionstillhörigheten hade det kunnat uppfattas som kränkande, även det.”

Man vet inte om man ska skratta eller gråta över att det nu krävs att man ska kunna läsa andra människors hjärnor. En sak till som är skrattretande är att policyn som Annika Wadsö bröt mot heter ”mångfalds- och jämställdhetsplan”. Båda orden, mångfald och jämställdhet, måste väga lika tungt? Eller står mångfalden över jämställdheten?

”I en demokratisk stat borde jämställdhet vara grundbulten.”

En helt självklar åsikt i Sverige, sen kan tolkningen skilja vilket vi ser prov på dagligen.

”Grundlagens avsnitt om religionsfrihet innebär ”rätten att utöva, rätten att byta, rätten att avsäga sig och rätten att slippa” religion. Men det gäller alltså inte mig som har avsagt mig religion – däremot har en man rätt att utöva sin religion ”på mig” eller ”med mig”.”

Även om man ska kunna respektera andra människors religiösa övertygelser får religioner inte styra i samhället. Saxat från Wikipedias artikel om religionsfrihet:

”Enligt artikel 9 av Europakonventionen har alla rätt att utöva sin trosuppfatting (religiös eller icke-religiös) både privat och offentligt. Naturligtvis har alla rätt att slippa delta i utövningen av andra människors trosuppfattingar, det vill säga utövandet får vara synligt men får inte bli påtvingande för andra.” 

Religion är i Sverige en privat angelägenhet och får naturligtvis praktiseras offentligt men man får inte tvinga på någon sin religiösa övertygelse. Som en imam sa i gårdagens Debatt i SVT: ”Då studiegrupper kommer på besök så brukar jag inte själv räcka fram handen men om jag märker att en kvinna räcker fram sin hand så vore det ännu mer oartigt om jag inte sträcker fram handen …” Tack! Det var precis det jag ville höra. Men jag reserverar mig bestämt mot hans fortsättning: ”… för då leder det till att hon ökar sitt hat mot islam och hon får missförstånd om min religion. För att ett hat ska kunna öka måste det finnas ett grundläggande hat från början.

Och var finns de normkritiska postmodernisterna i det här ärendet? Eller är det här det som är den postmoderna normkritiken? Och vad hände med uttrycket ta seden dit man kommer? Gäller inte den för alla? DO har blivit en statlig megafon för kränkthetskulturen skrev Sara Skyttedal, nybliven förbundsordförande för KDU, på SVT Debatt för några veckor sen:

”Ett problem med DO är att man främst tycks ta hänsyn till de som är i minoritet på en specifik plats i ett visst sammanhang. Detta kombineras med andra spektakulära fall som handläggarna tycker verkar spännande.”

I kommentatorsfältet under Sara Skyttedals artikel hävdas det att SD föreslog det för tre år sen (2010) men enligt denna text på Sveriges Radios hemsida skrev Göran Hägglund och flera kristdemokrater detta i ett debattinlägg i DN redan 2004. Borhan Bajati är ung kristdemokrat med muslimsk bakgrund som är intresserad av integrationsfrågor och rättspolitik. Han var också var med i gårdagens Debatt i SVT och skrev för drygt en vecka sen artikeln Okunskap leder till splittringar i samhället på Newsmill:

”Ska vi uppmuntra beteenden som går hand i hand med ett splittrat samhälle eller ska vi istället hjälpa människor med utländskt bakgrund att så snabbt som möjligt anpassa sig till det nya samhället för att i sin tur kunna skaffa sig ett bra liv? Istället för att betala skadestånd i en fråga som i grund och botten handlar om en bakåtsträvande person, så måste vi istället våga ställa krav på dem nyanlända och inte acceptera något så bisarrt.”

Jag tycker att DO på sätt och vis har blivit en myndighet för opportunism och fungerar nästan som en bankomat. Vi är på helt fel väg när vi låter de lättkränkta styra debatten eftersom det på sikt gynnar SD. Borhan Bajati igen:

”Det mest bisarra här är att hela ritualen med tvätten inte tar mer än fem minuter och den här mannen valde att diskriminera sin chef för att spara sig dessa fem minuter och utöver det så får han 30 000kr som uppmuntran.”

Jag måste poängtera att detta inte är invandrarnas fel utan svenska politikers. Jag vet att en del av det här gränsar till SD och deras politik men jag vill, och delvis känner jag tyvärr att jag måste, förtydliga att bara för det att man till viss del håller med SD och deras politik, de är ju inte 100 % ruttna, är partiet ingen lösning för Sverige och därmed är deras röstsedel heller inget alternativ när det är val till kommuner, landsting och riksdag.

KD eller C till Kvalserien 2014?

Det är inte ofta som jag skriver om politik, förutom då om Sinistromanualistiskt Initiativ (S!). Riksdagsvalet 2014 ligger fortfarande över ett år i framtiden men positioneringen tycks redan ha börjat.

”I nuläget ser det illa ut för både Kristdemokraterna och Centern. Båda partierna har länge legat under fyraprocentsspärren: i senaste mätningen från Sifo (maj 2013) fick Kristdemokraterna 2,7 procents stöd och Centern 4,1 procent.”

Annika Fredén, doktorand på Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, skriver i dag på DN att dåliga opinionssiffror kan rädda KD kvar i riksdagen. Hon menar att det nödvändigtvis inte måste bli KD som lämnar riksdagen efter valet nästa höst bara för att det är det partiet som ligger sämst till i opinionsundersökningarna.

”I dag byter en tredjedel av svenskarna parti från val till val. Dessutom är allt färre väljare trogna det parti de tycker bäst om. Data från svenska valundersökningen 2010 som genomförs av Göteborgs universitet och SCB visar att nästan 20 procent röstade på ett annat parti än det eller de partier de inför valet sade sig gilla bäst.”

KD klarade sig säkert kvar i riksdagen p.g.a. taktiska stödröster redan 2010. Alla visste att det skulle bli svårt att bilda en borgerlig regering utan partiet och en del var då beredd att kanske offra något riksdagsmandat för att få behålla regeringsmakten.

”Inför valet 2014 är spelplanen mer öppen än tidigare. Frågan hur opinionslägen och koalitionssignaler påverkar väljare är således högaktuell och har undersökts mycket lite i tidigare forskning.”

Det händer mycket nu i den svenska politiken. C försöker framställa sig som de riktigt liberala. SD-politiker hamnar i den ena skandalen efter den andra men det verkar inte skada partiet kortsiktigt och de kommer inte att åka ur riksdagen vid nästa val. De rödgröna vill inte ha ett rödgrönt samarbete. Allt fler M-politiker börjar uttala sig negativt om invandringen.

”Resultatet visar att när opinionsmätningarna visar att KD skulle hamna under spärren – då klarar partiet riksdagsgränsen med god marginal.”

Jag vill göra en jämförelse med sportens värld och speciellt Elitserien i ishockey 2011/2012. Då hamnade Djurgården i Kvalserien p.g.a. att de hade tre måls sämre målskillnad än Linköping. Timrå, som också hamnade i Kvalserien, var avhängt tidigt under säsongen och fick 20 p. mindre än Linköping och Djurgården. Djurgården, som är det lag som vunnit SM-guld flest gånger, trodde de flesta skulle klara av att kvala sig tillbaka till Elitserien medan Timrå kanske skulle få det svårt.

När Kvalserien till Elitserien i ishockey 2011/2012 var färdigspelad fick Timrå behålla sin elitserieplats medan Djurgården degraderades till Hockeyallsvenskan, där laget inte heller under den senaste vintern lyckades med att kvala sig tillbaka till Elitserien. Den senaste säsongen hamnade Timrå i Kvalserien igen och den här gången klarade sig inte laget utan degraderades till Hockeyallsvenskan.

Det måste alltså inte vara det sämsta laget som åker ut. Samlar man ihop sig, både mentalt och fysiskt, kan man frammana en kraft som man tidigare inte haft. Timrå kunde i slutet av elitseriesäsongen 2011/2012 ställa in sig på att man tidigt var i Kvalserien medan Djurgården fortfarande hade en slutspelschans. Paniken spred sig säkert bland djurgårdsspelarna när det i stället visade sig att de skulle spela kvalseriehockey. Paniken börjar säkert redan sprida sig i KD men jag tror samtidigt att partiet kan ta sig tillbaka till riksdagen i valet 2018. Partiets lovande ungdomspolitiker kommer troligtvis att rädda partiet på lång sikt. Om KD lyckas samla sig mentalt och fysiskt, med det menas partiets aktiva medlemmar, samtidigt som man får stödröster från borgerligt håll kan det bli C och inte KD som åker ut riksdagen nästa höst. Framtiden ser desto mörkare ut för C. Den typen av liberal politik som partiet försöker sig på passar inte in på många svenskar. Partiet borde snarare återvända till landsbygden och värna mer om den. I sin historia har C också sin framtid.

”I dagens Sverige finns en stor grupp potentiella taktikröstare som kan påverka valresultatet i endera riktningen. Det kan till och med avgöra om ett parti kommer in i riksdagen eller inte.”