Tag Archive | postmodernist

Vänskapskorruption.

”Rasism är det värsta man kan bli anklagad för. Om man försöker resonera kring integrationsfrågor är det lätt att man blir inskuffad i det facket.”

Björn Häger, författare och journalist, om det svenska debattklimatet. I går sändes Uppdrag Gransknings reportage Den goda viljan där man granskade några svenska journalister. Martin Aagård var en av de som granskades, vilket föranledde att han några dagar tidigare i panik skrev en smått paranoid text.

” Jag tackade nej och förklarade att för deras egen trovärdighets skull borde de fixa ett annat case.”

Så där skriver bara någon som inte vill bli granskad. Aagård har under vinterhalvåret gjort sig känd för karaktärsmordet på Per Brinkenmo, som gårdagens reportage tog upp, samt attacken på Norge, som utan några problem kunde försvara sig men som även fick hjälp från den svenska sidan. Aagård tycker i stället att UG ska ”skriva en debattartikel”. Han anklagade medarbetarna på UG för vänskapskorruption men vad ska man då kalla Aagårds kollegors försvar, Anders Lindbergs och Åsa Linderborgs, av honom? Vänskapskorruption kanske?

Reportaget inleddes klart och tydligt med hur granskningen har gått till och vilka som har jobbat med vilka. Man kan nog inte heller anklaga Uppdrag Granskning-redaktion för vänskapskorruption eftersom det ofta berättas om stämningen där. Taket verkar vara högt eftersom diskussionerna haglar på redaktionen. Sunt!

Inslaget om Stefan Gunnarsson var ett exempel på hur journalister ibland slänger sig på människor som hungriga vargar i ivern att svartmåla dem. Många svenskar känner att de inte får ha någon som helst egen åsikt om t.ex. invandringen. Samtidigt som vi nog sätter världsrekord i flyktingmottagning har diskussionen kring vårt engagemang för människor som lever i krigshärjade områden blivit stigmatiserat av sverigedemokrater och postmodernister. Åsiktsskalan är inte och kan aldrig vara enbart svart eller vit i en demokrati. Det finns en hel gråskala däremellan. I Jasenko Selimovic vs. Jonas Hassen Khemiri-debatten från i våras skrev Erik Helmersson klokt om Intolerans från de toleranta. Är man också en offentlig person som Stefan Gunnarsson så får man enligt journalister tåla lite extra. Det Gunnarsson skulle ha gjort var att inte säga ett ord till den journalist som ringde upp honom.

mogadishuDet mest talande inslaget var ändå det om den svensksomaliska journalisten Amun Abdullahi, pristagare till Anna Politkovskajas minnespris 2010. Britta Svensson skriver i Expressen:

”Tänk tanken att det var en svenskfödd journalist på, säg, Aftonbladets kultursida, som fått sin tillvaro och yrkeskarriär sönderslagen på det här sättet. Då hade vi alla vetat alla detaljer för länge sedan.”

Nästa träffsäkra citat är hämtat från bloggaren Toklandet:

”Kan vi inte göra ett byte med Somalia? De får alla skräpjournalister ovan och vi får henne tillbaka? Problemet är att jag tror att somalierna är så smarta att de inser att de byter ner sig kraftigt…”

På knappt en timme hinner man egentligen inte med något men tack Uppdrag Granskning för ansatsen. Låt nu debatten få fortsätta utan för stor inblandning av sverigedemokrater och postmodernister. Dessa två sidor har lamslagit Sverige allt för länge nu där speciellt postmodernister som kroniskt kallar personer som inte tycker som dem för sverigedemokrater. Och visst, sverigedemokrater missbrukar ordet kulturmarxist om postmodernister men det gör inte mig till sverigedemokrat för att jag också gör det, mest för att visa hur less jag är på en del vänsteranhängare som missbrukar ordet sverigedemokrat. Det bästa vore tyvärr, eftersom jag hatar tanken att försöka tysta någon, om de kunde dra sig tillbaka för ett sundare debattklimat i landet. Sanna Raymans kloka ord i SvD:s ledarblogg  får avsluta det hela:

”Något har hänt med SVT:s skjutjärn, tror Aagård. Tja, kanske. Eller så har inget särskilt hänt, mer än att Aagård nu råkat ut för det som många andra redan varit med om, nämligen granskning. Och när det händer, då ropar Aagård genast om demokratiproblem. Ja jösses.” 

Mia och Maria på Grötö.

”Det här skulle man behöva säga lite oftare.”

Mia Skäringer och Maria Lundqvist sitter i programmet Mia på Grötö på TV4 och pratar om kvinnors självupplevda skuld, om olika offerroller som en del kvinnor iklär sig och att simultanförmåga inte alltid är något positivt. Självfallet kommer de då in på feminism. För de som har sett en textad version kan notera att de två citat som jag har lagt in i det här inlägget inte textades, fast just de citaten var de två definitiva nyckelcitaten.

”Jag har letat efter en sån…” 

Fler offentliga kvinnor borde ställa sig upp och säga ifrån oftare mot dagens människoaggressiva postmodernism. Mia och Maria ser individer och inte bara kön. Man får dock känslan av att de nästan inte vill att andra ska höra vad de säger, Mia har t.ex. då och då händerna för mun, fast det senare kommer att sändas på TV4 inför hela svenska folket. Det där med händerna kan liknas med andra kvinnor som berättar om att de inte köper dagens feminism. En del av de kvinnor som jag har pratat med genom åren viskar nästan och sneglar åt sidan i rädsla för att inte någon feministkritiksintolerant eller genus-gestapo ska höra dem. För Mia Skäringers och Maria Lundqvists del hörde säkert många genus-gestapon vad de sade. En genus-gestapo som kallar sig för något vulgärt uttalar sig på Aftonbladet. Som vanligt med genusfolk måste de tydligen vara vulgära och använda underlivsord, som jag själv aldrig använder, om de vill tas som ”seriösa” av andra postmodernister.

mia1

mia2

mia3

Finsk tolerans.

Mark Levengood, från samma Efter Tio-program som ett tidigare inlägg, om finnarnas förståelse av åsiktsflora:

”Jag tycker om att vara på middagar, där folk tycker väldigt olika. Om det är någon grej som man kan tycka med både Finland och Sverige är att det kan bli lite tråkigt att man alltid ska omge sig med folk som tycker precis samma sak som en själv. Att folk som tycker annorlunda på något vis ska vara onda av naturen.”

”Det finns en slags tolerans i Finland om att vi vet hur det borde vara men sen vet vi också att folk är nu som folk i vardagen.”

I Sverige är debattklimatet bara obehagligt, från både sverigedemokrater och postmodernister, för att jag ska känna att jag helt fritt vill fortsätta att skriva om vissa ämnen. Andra står på sig och sköter det bättre.