Tag Archive | postmodernism

De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.

Annonser

Ännu en postmodern epidemimyt.

När postmoderna epidemimyter avslöjas som just myter växer det tydligen upp nya som svampar i jorden. Den senast noterbara är faktoiden våldtäktskultur, visserligen skrev debattören Johan Ehrenberg redan 2003 att alla män ansvarar för våldtäkterna, men faktoiden verkar blomma som bäst just nu. Johan Ehrenbergs påstående är så horribelt eftersom våldtäkter verkligen inte är något som en majoritet av männen hyllar eller sysslar med, om man nu inte förstås arbetar för Män för Jämställdhet. Våldtäktsmän står inte högt i status i landets fängelser, bara pedofiler har nog en lägre status, vilket ger en klar signal om vad de flesta män anser om våldtäkter. Bloggaren Certatio har en klar poäng:

”Om män är ansvariga just för att de är män, oavsett hur de agerar som individer – gäller det då att även de män som tar sitt ansvar hemma, inte kallar någon hora/bög, behandlar kollegor lika oavsett kön, och inte skrattar åt misogyna skämt, fortfarande är delansvariga för våldtäkter? De är ju fortfarande män, eller hur?

Antingen svarar Ehrenborg JA, och då spelar det ingen roll hur vi män agerar. Då är vi enligt honom genetiskt defekta, och dömda att alltid vara ”det skyldiga könet”. I så fall är han i mina ögon en misandrisk sexist av rang. Eller så svarar han NEJ, och då medger han att skulden i slutänden är individuell och inte kollektiv. I så fall är hans artikel att se som föga mer än en yttring av substanslös, lismande populism.

Oavsett vilket, är han (i det här fallet) ute och cyklar. Jag som individ har ett ansvar för mitt eget agerande, inte för någon annans.”

Förutom Män för Jämställdhet finns det fler som devalverar våldtäktsbegreppet. Enligt bloggen Birth Rape | Coercion. Lies. Abuse. Scare Tactics är det våldtäkt även när en kvinna som precis har fött barn blir undersökt av en barnmorska, om hon är emot undersökningen.

”No means “NO”, even in the hospital. Sadly, it is often ignored.”

Problemet som kvinnor uppfattar under och efter en graviditet ska inte ignoreras men kalla det för vad det är och inte våldtäkt, som betyder ”att mot en persons vilja, tvinga på denna samlag eller annan jämförbar sexuell handling”. Gynekologer och barnmorskor är inte våldtäktsförövare.

Det är inte heller våldtäkt om en fyraårig pojke försöker pussa en jämnårig flicka som det berättas om i artikeln A Father-Son Talk About Rape and Rehtaeh Parsons på The Good Men Project. Den artikelförfattaren är som pappa snarare en psykisk barnmisshandlare och även han devalverar våldtäktsbegreppet.

Postmoderna journalister visar att postmodernismen inte fungerar,

Sanningen enligt en postmodern uttolkning finns varken i bestämd form eller singular. I stället talas det om partiella, subjektiva och individuella sanningar.”

Sanna Rayman skriver angående Uppdrag Gransknings avsnitt Den goda viljan, som jag skrev om i inlägget Vänskapskorruption, om den postmoderna journalistiken i Det postmoderna tillståndet i journalistiken i SvD. Det är bra att problemen för denna i praktiken inte fungerande ideologi lyfts upp till ytan. Teoretiskt kan ju vilken ideologi som helst fungera. Rayman skriver vidare om hur man svarar, när man ställs till svars för att ha förvanskat, felciterat och misskrediterat folk:

”Jo, man svarar postmodernt.” 

Det här är ju den ifrågasättande postmodernismen i ett nötskal. Man ifrågasätter t.o.m. tveklösa sanningar för det kan ju finnas andra tolkningar eller så vill man plantera tillrättalagda ideologiska sanningar.

”Att den förhärskande bilden var korrekt verkar inte bekymra någon av de inblandade.”

”Dygden här är alltså att utmana sanningar med, eh, mindre sanna ”sanningar”?”

Det här får mig att minnas debaclet vid förra årets Pride-festival då Kenth Ekeroth, riksdagsledamot för SD, fick scoopet ”Vi ska inte återspegla någon form av verklighet”. Snälla postmodernister, ge inte SD såna här straffsparkar!

Bloggaren Kimhza Bremer fyller på med:

”Allt fler svenska journalister utmärker sig på detta sätt, som en skam för yrket och bortom all anständighet. De är den offentliga lögnens budbärare och att de ens får kalla sig journalister är obegripligt.”

Den fråga som vi alla måste ställa oss är: Vilket samhälle vill vi ha och till vilket pris? Det är nog bara socialkonservativa som vill hålla sig kvar vid 1900-talssamhället men samtidigt är det postmoderna samhället en riskkultur. Efter postmodernismen kommer post-postmodernismen. Hur kommer den post-postmoderna journalistiken se ut? Vad kommer efter det, post-post-postmodernismen? ”Nailing a herring to a wall and punching it with a racquetball from 4-5 feet away while reciting Dostoyevsky quotes.” Orkar någon ens skämtsamt att tänka tanken på post-post-post-postmodernism? Är det inte så att ordet post, som betyder efter, i praktiken betyder något som inte har en grund för att fungera? Själva ordet antyder ogenomtänkta problemlösningar i mina öron. Det postmoderna ifrågasättandet i all ära men det postmoderna samhället, med x antal ”post-” som prefix, är nog en utopi men samtidigt till viss del omöjligt att undvika. Om ett samhälle ska fungera måste det finnas ett visst antal orubbliga grundpelare. Jag avslutar med ett citat från en klok man med underbar formuleringsförmåga som skrev detta för någon dag sedan:

”Den fas som kommer efter postmodernism har jag egenmäktigt döpt till instrumentalism

Vi lever i ett land där ingen kan säga vad som är rätt eller fel utan allting bedöms efter hur snabbt man når sitt syfte även om det kosta all sanningshalt. Då kan man förfalska verklighet och förvränga fakta för att framkalla den önskade effekten som annars kanske hade krävt omständlig argumentation för att få allmän acceptans. Inom instrumentalismen är även människor ett verktyg, dvs underkastade effektivitetens krav och det personliga ansvaret har genomgått en grav inflation.

Och efter instrumentalismen kommer postinstrumentalism där man skiftar fokus från exploaterande effektivitet till konsoliderande värdebeständighet…kanske…!? Det är en fas där man reparerar allt det som gått förlorat tiden innan. Människors ansvarsfullhet kommer man att se som hennes viktigaste resurs och det personliga ansvaret kommer att genomgå en deflation.” 

Normkritik är den nya normen.

”Det är just så den tydligaste strukturen i kulturen ser ut i dag. Normen är ironiskt nog att det som många kallar för norm – det nordiska, vita, manliga – inte kan stå för sig självt utan så ofta måste problematiseras, bearbetas, ifrågasättas.”

Erik Helmersson skriver i DN i en konstdebatt angående konstarrangemanget Malmö Nordic 2013 att normkritik är normen i Norden. Det första jag ska erkänna med det här inlägget är att mina konstkunskaper är så gott som obefintliga. Konst är inte konstigt men det är ett mycket komplext område att diskutera om man inte är invigd. Den enda åsikt som jag egentligen har är att det som är olagligt inte är och aldrig kan vara konst. Det är inte heller konst om man utan tillstånd belastar olika samhällsfunktioner, som i t.ex. Anna Odells s.k. examensarbete från Konstfack där hon spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm. Det Odell gjorde var ett försök till samhällsdebatt men definitivt inte konst. Visst kan olika typer av konst och olika samhällsdebatter gå hand i hand men inte på det sättet som Odell gjorde för då kan vilken olaglig verksamhet i samhället försvaras med att det är konst. Anna Odell dömdes också i Stockholms tingsrätt den 31 augusti 2009 för oredligt förfarande. Erik Helmersson igen:

”Det kan säkert uppröra människor som flyttat hit söderifrån, jag kan själv knappt föreställa mig min vrede om jag skulle fly till Nya Zeeland och råka förirra mig in på ett evenemang med inskränkt fokus på Oceanien.”

Jag håller med Erik Helmersson att normkritik är normen på våra breddgrader. Att ifrågasätta allt och alla i sann postmodern anda är egentligen inte problemet utan det är samma ideologis problemlösningar som är det. I många fall är problemlösningarna troligtvis inte bättre än den norm som kritiseras. Det blir mest en massa skott i luften och man skjuter ofta över målet. Postmodernismen skapar inte heller automatiskt ett bättre samhälle utan troligtvis ett mer instabilt. Ett samhälle utan normer kan omöjligt fungera bättre än ett samhälle med. Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem men det betyder inte att hela samhällen ska göra det. Vi håller nog på att normkritisera ihjäl oss själva. Till vilken nytta? Vad är det för fel med det som är traditionellt nordiskt? De nordiska länderna har ju ganska länge nu ansetts vara de bästa länderna att leva i tillsammans med bl.a. Schweiz, Kanada och Australien. Ska vi då ändra på allt det som vi och tidigare generationer har skapat? Måttlig normkritik tillsammans med måttligt förändringsarbete, d.v.s. med väl genomtänkta problemlösningar, borde vara den bästa medicinen. Om man ifrågasätter den nordiska normkritiken är man kontroversiell.

Behöver vi en normkritisk myndighet, som Miljöpartiets Yvonne Ruwaida skrev redan 2009? Kanske! Jag ifrågasätter ju inte själva ifrågasättandet och om denna myndighet kan styra upp dagens skenande normkritik och slå an en mer genomtänkt hastighet på mer samhällsnyttiga vägar så kanske det inte är en dum idé. Aktivarum skrev denna liknelse i samband med Ruwaidas newsmillartikel:

”Ta istället exempelvis uppfinnaren av hur elden fungerar. Denne skulle idag inte få en lugn stund för vad än denne gjorde skulle någon kräva denne bevisade sin upptäckt ur nya normkritiska perspektiv. Det krävs betydligt mer för att bevisa hur elden funkar än för att förkasta sådana påståenden så uppfinnaren av elden skulle spendera all tid med att söka bevis för att dennes teori om elden var rätt medan kritikern av eldteori inte behövde söka någonting utan bara hitta på nya sätt att kritisera det befintliga utifrån sin egen teoretiska grund.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att kritiker ofta utan att komma med några som helst egna alternativ till vad man uttalar sig negativt om fått så stark ställning och empiriska forskare sådan svag ställning. Det logiska borde rent funktionellt vara det omvända. Att det konkret bevisade anses bevisat tills åtminstone lika konkreta orsaker att ifrågasätta det (exempelvis bättre alternativ) läggs fram.”

Det som är norm i samhället är oftast det som majoriteten gör. Det måste automatiskt inte betyda att det är någonting ont, precis som att en polis inte automatiskt är rasist för att den ger sig på invandrare, men samtidigt får inte minoriteters synliggörande förminskas. Hur är det då med kritik mot normkritiken? Är det tillåtet? Självklart är det det men få verkar våga. Avslutningsvis, läs detta tragikomiska inlägg från i höstas angående den mest normkritiske av årets melodifestivaldeltagarna.

Mia och Maria på Grötö.

”Det här skulle man behöva säga lite oftare.”

Mia Skäringer och Maria Lundqvist sitter i programmet Mia på Grötö på TV4 och pratar om kvinnors självupplevda skuld, om olika offerroller som en del kvinnor iklär sig och att simultanförmåga inte alltid är något positivt. Självfallet kommer de då in på feminism. För de som har sett en textad version kan notera att de två citat som jag har lagt in i det här inlägget inte textades, fast just de citaten var de två definitiva nyckelcitaten.

”Jag har letat efter en sån…” 

Fler offentliga kvinnor borde ställa sig upp och säga ifrån oftare mot dagens människoaggressiva postmodernism. Mia och Maria ser individer och inte bara kön. Man får dock känslan av att de nästan inte vill att andra ska höra vad de säger, Mia har t.ex. då och då händerna för mun, fast det senare kommer att sändas på TV4 inför hela svenska folket. Det där med händerna kan liknas med andra kvinnor som berättar om att de inte köper dagens feminism. En del av de kvinnor som jag har pratat med genom åren viskar nästan och sneglar åt sidan i rädsla för att inte någon feministkritiksintolerant eller genus-gestapo ska höra dem. För Mia Skäringers och Maria Lundqvists del hörde säkert många genus-gestapon vad de sade. En genus-gestapo som kallar sig för något vulgärt uttalar sig på Aftonbladet. Som vanligt med genusfolk måste de tydligen vara vulgära och använda underlivsord, som jag själv aldrig använder, om de vill tas som ”seriösa” av andra postmodernister.

mia1

mia2

mia3

Ny postmodern epidemimyt.

Så var det då äntligen dags att lansera en ny postmodern epidemimyt: ”Mäns näthat mot kvinnor”. Vänstern (läs under Fem krav mot mäns näthat), i nära allians med företrädare för postmodernismen, köper naturligtvis allt med denna myt och vill kalla det för ett samhällsproblem vad ett fåtal människor gör. Men det finns även debattörer med en nyktrare syn.

Hanna Fridén, journalist, illustratör, bloggare och programledare, Nyheter24 2013-02-07: Mina kvinnliga kollegor ger näthatarna uppmärksamhet.

”Varenda kvinna som skrivit krönikor av det här slaget de senaste dagarna är smarta, proffsiga kvinnor med en lyckad och imponerande karriär. Varenda en har ett forum att uttrycka sig i och människor som lyssnar på dem. Det har inte de här hatarna, de har din mejladress och en desperat önskan att du ska bry dig om vad de skriver till dig. Glöm inte bort det.”

Oscar Swartz. skribent, nätaktivist och internetentreprenör, SVT Debatt 2013-02-07: Det medieeliten kallar näthat är egentligen ett vrål av maktlöshet.

”Ett allt större glapp håller på att uppstå mellan Sveriges medieelit och (oftast) mannen på gatan. Speciellt på två områden är glappet rejält: i synen på en viss typ av feminism samt synen på invandring från vissa kulturer.”

Jonathan Persson, tidigare CUF-ordförande i Skåne, Newsmill 2013-02-09: Näthatet drabbar alla och är en del av vuxenlivet.

”Reportaget var så uppenbart vinklad för att passa in i den feministiska vanföreställningen. Jag tror inte på någon konspirationsteori att män vill trycka ner alla kvinnor. Att män vill ta över världen och att kvinnor ska vara andra hands människor.” 

Ann Helena Rudberg, journalist och författare, Newsmill 2013-02-09: Näthat är inte könsbundet.

”Vi som samhälle har lagstiftat mot männen för vi anser att de är de stora skurkarna. Det är inte min erfarenhet. Kvinnor kan hata väl så mycket som män. Eller vara avundsjuka, som David Lagercrantz uttryckte det när detta debatterades hos Fredagspanelen i TV4. Han sade att männen är vettlöst avundsjuka på dessa kvinnor som är ”orädda, begåvade och framgångsrika”.”

Linda Åkesson, bloggare, Newsmill 2013-02-09: Det största hotet är den inbördes rivaliteten mellan kvinnorna!

”Det största hotet mot de starka kvinnorna är inte männen. Det är faktiskt – andra kvinnor! Men det kan vara svårare att identifiera det, eftersom kvinnorna använder en annan strategi. Medan mannen hugger med stora yxan sticker kvinnan flera hål – med liten nål – på strategiskt utvalda ställen.” 

Lars Bern,  företagsledare, författare och samhällsdebattör, Newsmill 2013-02-10: Ansvaret för debattklimatet ligger i Rosenbad.

”De som vågar ifrågasätta den etablerade maktens prioriteringar av hur skattebetalarnas pengar används kan räkna med ett allt annat än varmt mottagande. Journalismen som skulle vara den tredje granskade statsmakten har förvandlats till den politiska korrekthetens kolportörer. Den politiska valfriheten har minskat, demokratin har blivit innehållslös och maktlösheten sprids bland gräsrötterna. Inom EU motarbetas allt folkligt inflytande frenetiskt.”

Sanna Rayman, journalist, ledare SvD 2013-02-11: Hat som inte gills.

”Anklagelsen är, kort sagt, att Neudings exempel är futtiga. Alexander Bards påhopp på Skyttedal var inget hot och räknas inte av den anledningen. Varför mordhot mot Alice Teodorescu inte gills får vi inte veta. Johanne Hildebrandt har fått höra både mord- och våldtäktshot, men Hadley-Kamptz finner inte den passagen tillräckligt broderad varför inte heller detta exempel kvalar in som giltigt. Mordhotet mot Per Gudmundson var bara satir och de långt värre hatiska kommentarer som sattes i rullning därav är incidenter så irrelevanta att det tydligen är relativiserande att ens ta upp dem.”

En del av de hotutsatta kvinnorna som var med i Uppdrag Granskning har själv hatet som levebröd men då ska det konstigt nog okritiskt kallas för normkritik. Men vad har t.ex. Jenny Alversjö sagt eller gjort som får sjuka idioter att uttrycka sig hotfullt mot henne? Hon är mig veterligen ingen debattör utan programledare och nyhetsuppläsare.