Tag Archive | normkritik

Angående aggressiv normkritik.

”Heteronormen är ett samhälls­problem som måste bekämpas.” 

Patrik Lundberg är en journalist som tycker att heteronormen måste sänkas. Hur hade han tänkt att det skulle gå till? Genom att alla människor tvingas till att bli queer? Heternormen existerar p.g.a. att heterosexualiteten är den överlägset vanligaste normen när det gäller sexuell läggning. Den kommer inte att försvinna hur mycket än dessa s.k. normkritiker tjatar. Det är inget fel på heternormen. Jag citerar mig själv, samt ett antal personer till som har sagt samma sak:

”Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem.” 

I stället för att sänka heternormen, bryt mot den så mycket man vill. Man behöver dock inte vara aggressiv i sitt normbrytande, det fungerar alldeles utmärkt ändå. Anna Ekelund skrev redan 2009 följande, som Patrik Lundeberg inte ens har ägnat en tanke åt:

”Jag förstår inte varför en del homos vill axla gamla unkna normer med kärnfamilj och kyrkbröllop. Heteronormen stinker, utropar man inför årets Pride. Varför tycks den då så åtråvärd?” 

Pride-festivalernas tid är just nu och även om man ser några fåniga inslag här och där är dess existens ett sundhetstecken. Internationellt finns det dock en hel del mer att önska. I Ryssland och några länder till är situationen riktigt skrämmande. HBT-personers situation i Sverige kan alltid förbättras men det går att göra det förbättringsarbetet ickeaggressivt.

”Det är så den funkar, heteronormen. Den oskrivna regel som får oss att förutsätta att alla är heterosexuella. Den struktur som exkluderar alla som inte är det. Den ondska som ­delar upp kärlek i normalt och onormalt.” 

Patrik Lundberg anser att heternormen är ondska. Han ansluter sig alltså till den sekt som är aggressiva mot bl.a. kärnfamiljer. I Sverige bor 74 % av alla barn tillsammans med båda sina föräldrar. Kärnfamiljen är fortfarande och förblir vanligast. Alternativen till kärnfamiljen är många och ska så också vara så länge man håller sig inom lagens ramar. Vad är vitsen med att försöka utplåna den mest naturliga konstellationen? ”Enligt Tiina Rosenberg är äktenskapet ett antifeministiskt projekt utan förändringspotential”, skrev en debattör på SVT Debatt för några år sen. Det här är inte normkritik utan normhat.

”Vi kan åtminstone tänka efter två gånger innan vi talar.” 

JA! Det gör intelligenta människor, oftast i alla fall.

”Sluta utgå från att ­alla är heterosexuella.”

Själv utgår jag från att nästan alla är heterosexuella eftersom det är så verkligheten ser ut. Men jag lägger ingen energi på att fundera på vilken sexuell läggning som folk har och jag ogillar att sexuell läggning fungerar som etiketter på ickeheterosexuella.

Normkritik är den nya normen.

”Det är just så den tydligaste strukturen i kulturen ser ut i dag. Normen är ironiskt nog att det som många kallar för norm – det nordiska, vita, manliga – inte kan stå för sig självt utan så ofta måste problematiseras, bearbetas, ifrågasättas.”

Erik Helmersson skriver i DN i en konstdebatt angående konstarrangemanget Malmö Nordic 2013 att normkritik är normen i Norden. Det första jag ska erkänna med det här inlägget är att mina konstkunskaper är så gott som obefintliga. Konst är inte konstigt men det är ett mycket komplext område att diskutera om man inte är invigd. Den enda åsikt som jag egentligen har är att det som är olagligt inte är och aldrig kan vara konst. Det är inte heller konst om man utan tillstånd belastar olika samhällsfunktioner, som i t.ex. Anna Odells s.k. examensarbete från Konstfack där hon spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm. Det Odell gjorde var ett försök till samhällsdebatt men definitivt inte konst. Visst kan olika typer av konst och olika samhällsdebatter gå hand i hand men inte på det sättet som Odell gjorde för då kan vilken olaglig verksamhet i samhället försvaras med att det är konst. Anna Odell dömdes också i Stockholms tingsrätt den 31 augusti 2009 för oredligt förfarande. Erik Helmersson igen:

”Det kan säkert uppröra människor som flyttat hit söderifrån, jag kan själv knappt föreställa mig min vrede om jag skulle fly till Nya Zeeland och råka förirra mig in på ett evenemang med inskränkt fokus på Oceanien.”

Jag håller med Erik Helmersson att normkritik är normen på våra breddgrader. Att ifrågasätta allt och alla i sann postmodern anda är egentligen inte problemet utan det är samma ideologis problemlösningar som är det. I många fall är problemlösningarna troligtvis inte bättre än den norm som kritiseras. Det blir mest en massa skott i luften och man skjuter ofta över målet. Postmodernismen skapar inte heller automatiskt ett bättre samhälle utan troligtvis ett mer instabilt. Ett samhälle utan normer kan omöjligt fungera bättre än ett samhälle med. Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem men det betyder inte att hela samhällen ska göra det. Vi håller nog på att normkritisera ihjäl oss själva. Till vilken nytta? Vad är det för fel med det som är traditionellt nordiskt? De nordiska länderna har ju ganska länge nu ansetts vara de bästa länderna att leva i tillsammans med bl.a. Schweiz, Kanada och Australien. Ska vi då ändra på allt det som vi och tidigare generationer har skapat? Måttlig normkritik tillsammans med måttligt förändringsarbete, d.v.s. med väl genomtänkta problemlösningar, borde vara den bästa medicinen. Om man ifrågasätter den nordiska normkritiken är man kontroversiell.

Behöver vi en normkritisk myndighet, som Miljöpartiets Yvonne Ruwaida skrev redan 2009? Kanske! Jag ifrågasätter ju inte själva ifrågasättandet och om denna myndighet kan styra upp dagens skenande normkritik och slå an en mer genomtänkt hastighet på mer samhällsnyttiga vägar så kanske det inte är en dum idé. Aktivarum skrev denna liknelse i samband med Ruwaidas newsmillartikel:

”Ta istället exempelvis uppfinnaren av hur elden fungerar. Denne skulle idag inte få en lugn stund för vad än denne gjorde skulle någon kräva denne bevisade sin upptäckt ur nya normkritiska perspektiv. Det krävs betydligt mer för att bevisa hur elden funkar än för att förkasta sådana påståenden så uppfinnaren av elden skulle spendera all tid med att söka bevis för att dennes teori om elden var rätt medan kritikern av eldteori inte behövde söka någonting utan bara hitta på nya sätt att kritisera det befintliga utifrån sin egen teoretiska grund.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att kritiker ofta utan att komma med några som helst egna alternativ till vad man uttalar sig negativt om fått så stark ställning och empiriska forskare sådan svag ställning. Det logiska borde rent funktionellt vara det omvända. Att det konkret bevisade anses bevisat tills åtminstone lika konkreta orsaker att ifrågasätta det (exempelvis bättre alternativ) läggs fram.”

Det som är norm i samhället är oftast det som majoriteten gör. Det måste automatiskt inte betyda att det är någonting ont, precis som att en polis inte automatiskt är rasist för att den ger sig på invandrare, men samtidigt får inte minoriteters synliggörande förminskas. Hur är det då med kritik mot normkritiken? Är det tillåtet? Självklart är det det men få verkar våga. Avslutningsvis, läs detta tragikomiska inlägg från i höstas angående den mest normkritiske av årets melodifestivaldeltagarna.

Kontroversiell?

Bloggaren Ninni skickade ett mail till Erik Helmersson angående hans ledarartikel i går om Pär Ström. Erik Helmersson svarade och svaret finns nu publicerat på Ninnis blogg. Erik Helmersson anser att Pär Ströms och andra jämställdisters åsikter är kontroversiella. Kontroversiell betyder bl.a. ”som potentiellt strider mot politiska, samhälliga, religiösa eller kulturella normer”. Betyder detta att feminismen och 50/50-mentaliteten är normen i samhället? Jag undrar då bara var alla normkritiska finns nu då? Eller är dessa jämställdister de som är de verkligt normkritiska i dagens samhälle?