Tag Archive | Norden

Genusanalys av Norden.

I min populärvetenskapliga serie genusanalyser har nu turen kommit till Norden. På Nationella sekretariatet för genusforskning parapsykologi kan man läsa att genusforskare analyserar 1980-talets ubåtskris. En gästforskare vid Samtidshistoriska institutet, har bjudit in ett flertal forskare för att analysera ubåtskrisen.

”Jag är nyfiken på andra vinklar.”

Jag hjälper gärna till, även om min forskningsspecialitet är inom manusvetenskapen. Moder Ryssland är en kvinna precis som Moder Svea. Ubåtskränkningen med U137 i Karlskrona skärgård skedde alltså inte mot vita kränkta män utan var i stället en lesbisk älskog med dildo. Den enda krackelerad maskulinitet som går att finna är från homofobiska män, som inte är mycket till män. Själva penetrationen med dildon U137 skedde långt ner på kroppen, troligtvis vid fötterna. Kinky eller bara kittligt förspel mellan tårna?

nordenOm man fortsätter och analyserar de nordiska vattnen ser man direkt att Östersjön och Bottniska Viken är en ful man med puckelrygg som står på knä. Finska viken är mannens erigerade penis, Rigabukten dess pung, som han sedan tusentals år våldtar Moder Ryssland med. De svenska vikingar som for i österled, men sedan även de svenska krigsarméer, som vällt in över Ryssland är denna vattenmans säd. Ett barn har fötts ur denna eviga våldtäkt, Gammölsvänskbi, som numera är adopterad av mormor Ukraina.

”För Ryssland är Ukraina dess moder och födelseort på jorden…”

Normkritik är den nya normen.

”Det är just så den tydligaste strukturen i kulturen ser ut i dag. Normen är ironiskt nog att det som många kallar för norm – det nordiska, vita, manliga – inte kan stå för sig självt utan så ofta måste problematiseras, bearbetas, ifrågasättas.”

Erik Helmersson skriver i DN i en konstdebatt angående konstarrangemanget Malmö Nordic 2013 att normkritik är normen i Norden. Det första jag ska erkänna med det här inlägget är att mina konstkunskaper är så gott som obefintliga. Konst är inte konstigt men det är ett mycket komplext område att diskutera om man inte är invigd. Den enda åsikt som jag egentligen har är att det som är olagligt inte är och aldrig kan vara konst. Det är inte heller konst om man utan tillstånd belastar olika samhällsfunktioner, som i t.ex. Anna Odells s.k. examensarbete från Konstfack där hon spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm. Det Odell gjorde var ett försök till samhällsdebatt men definitivt inte konst. Visst kan olika typer av konst och olika samhällsdebatter gå hand i hand men inte på det sättet som Odell gjorde för då kan vilken olaglig verksamhet i samhället försvaras med att det är konst. Anna Odell dömdes också i Stockholms tingsrätt den 31 augusti 2009 för oredligt förfarande. Erik Helmersson igen:

”Det kan säkert uppröra människor som flyttat hit söderifrån, jag kan själv knappt föreställa mig min vrede om jag skulle fly till Nya Zeeland och råka förirra mig in på ett evenemang med inskränkt fokus på Oceanien.”

Jag håller med Erik Helmersson att normkritik är normen på våra breddgrader. Att ifrågasätta allt och alla i sann postmodern anda är egentligen inte problemet utan det är samma ideologis problemlösningar som är det. I många fall är problemlösningarna troligtvis inte bättre än den norm som kritiseras. Det blir mest en massa skott i luften och man skjuter ofta över målet. Postmodernismen skapar inte heller automatiskt ett bättre samhälle utan troligtvis ett mer instabilt. Ett samhälle utan normer kan omöjligt fungera bättre än ett samhälle med. Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem men det betyder inte att hela samhällen ska göra det. Vi håller nog på att normkritisera ihjäl oss själva. Till vilken nytta? Vad är det för fel med det som är traditionellt nordiskt? De nordiska länderna har ju ganska länge nu ansetts vara de bästa länderna att leva i tillsammans med bl.a. Schweiz, Kanada och Australien. Ska vi då ändra på allt det som vi och tidigare generationer har skapat? Måttlig normkritik tillsammans med måttligt förändringsarbete, d.v.s. med väl genomtänkta problemlösningar, borde vara den bästa medicinen. Om man ifrågasätter den nordiska normkritiken är man kontroversiell.

Behöver vi en normkritisk myndighet, som Miljöpartiets Yvonne Ruwaida skrev redan 2009? Kanske! Jag ifrågasätter ju inte själva ifrågasättandet och om denna myndighet kan styra upp dagens skenande normkritik och slå an en mer genomtänkt hastighet på mer samhällsnyttiga vägar så kanske det inte är en dum idé. Aktivarum skrev denna liknelse i samband med Ruwaidas newsmillartikel:

”Ta istället exempelvis uppfinnaren av hur elden fungerar. Denne skulle idag inte få en lugn stund för vad än denne gjorde skulle någon kräva denne bevisade sin upptäckt ur nya normkritiska perspektiv. Det krävs betydligt mer för att bevisa hur elden funkar än för att förkasta sådana påståenden så uppfinnaren av elden skulle spendera all tid med att söka bevis för att dennes teori om elden var rätt medan kritikern av eldteori inte behövde söka någonting utan bara hitta på nya sätt att kritisera det befintliga utifrån sin egen teoretiska grund.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att kritiker ofta utan att komma med några som helst egna alternativ till vad man uttalar sig negativt om fått så stark ställning och empiriska forskare sådan svag ställning. Det logiska borde rent funktionellt vara det omvända. Att det konkret bevisade anses bevisat tills åtminstone lika konkreta orsaker att ifrågasätta det (exempelvis bättre alternativ) läggs fram.”

Det som är norm i samhället är oftast det som majoriteten gör. Det måste automatiskt inte betyda att det är någonting ont, precis som att en polis inte automatiskt är rasist för att den ger sig på invandrare, men samtidigt får inte minoriteters synliggörande förminskas. Hur är det då med kritik mot normkritiken? Är det tillåtet? Självklart är det det men få verkar våga. Avslutningsvis, läs detta tragikomiska inlägg från i höstas angående den mest normkritiske av årets melodifestivaldeltagarna.

Biofobi – rädslan för biologiska förklaringar.

Sverige och andra nordiska länder lider av en stark biofobi. Den genomslagskraft som den starka postmoderna rörelsen har haft under de senaste decennierna är förstås anledningen. Rörelsen är så stark att man i Sverige har bestämt sig för att den biologiska egenskapen kön är en social konstruktion, det finns t.o.m. med i officiella regeringsdokument, sid. 55: ”Den nordiska synen är dock att kön är en konstruktion …”. Så stark att man på t.ex. Linköpings universitet påstår att ”det finns inga fasta biologiska kön”. Utanför Norden skrattar man gott åt Sverige och de övriga nordiska länderna.

Biofobi betyder ”rädslan för biologiska förklaringar” och kan delas in i två underkategorier: ”rädslan för naturen” men även det för nordiska sammanhang intressanta ”rädslan för de biologiska skillnaderna hos människan”.