Tag Archive | DN

De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.

KD eller C till Kvalserien 2014?

Det är inte ofta som jag skriver om politik, förutom då om Sinistromanualistiskt Initiativ (S!). Riksdagsvalet 2014 ligger fortfarande över ett år i framtiden men positioneringen tycks redan ha börjat.

”I nuläget ser det illa ut för både Kristdemokraterna och Centern. Båda partierna har länge legat under fyraprocentsspärren: i senaste mätningen från Sifo (maj 2013) fick Kristdemokraterna 2,7 procents stöd och Centern 4,1 procent.”

Annika Fredén, doktorand på Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, skriver i dag på DN att dåliga opinionssiffror kan rädda KD kvar i riksdagen. Hon menar att det nödvändigtvis inte måste bli KD som lämnar riksdagen efter valet nästa höst bara för att det är det partiet som ligger sämst till i opinionsundersökningarna.

”I dag byter en tredjedel av svenskarna parti från val till val. Dessutom är allt färre väljare trogna det parti de tycker bäst om. Data från svenska valundersökningen 2010 som genomförs av Göteborgs universitet och SCB visar att nästan 20 procent röstade på ett annat parti än det eller de partier de inför valet sade sig gilla bäst.”

KD klarade sig säkert kvar i riksdagen p.g.a. taktiska stödröster redan 2010. Alla visste att det skulle bli svårt att bilda en borgerlig regering utan partiet och en del var då beredd att kanske offra något riksdagsmandat för att få behålla regeringsmakten.

”Inför valet 2014 är spelplanen mer öppen än tidigare. Frågan hur opinionslägen och koalitionssignaler påverkar väljare är således högaktuell och har undersökts mycket lite i tidigare forskning.”

Det händer mycket nu i den svenska politiken. C försöker framställa sig som de riktigt liberala. SD-politiker hamnar i den ena skandalen efter den andra men det verkar inte skada partiet kortsiktigt och de kommer inte att åka ur riksdagen vid nästa val. De rödgröna vill inte ha ett rödgrönt samarbete. Allt fler M-politiker börjar uttala sig negativt om invandringen.

”Resultatet visar att när opinionsmätningarna visar att KD skulle hamna under spärren – då klarar partiet riksdagsgränsen med god marginal.”

Jag vill göra en jämförelse med sportens värld och speciellt Elitserien i ishockey 2011/2012. Då hamnade Djurgården i Kvalserien p.g.a. att de hade tre måls sämre målskillnad än Linköping. Timrå, som också hamnade i Kvalserien, var avhängt tidigt under säsongen och fick 20 p. mindre än Linköping och Djurgården. Djurgården, som är det lag som vunnit SM-guld flest gånger, trodde de flesta skulle klara av att kvala sig tillbaka till Elitserien medan Timrå kanske skulle få det svårt.

När Kvalserien till Elitserien i ishockey 2011/2012 var färdigspelad fick Timrå behålla sin elitserieplats medan Djurgården degraderades till Hockeyallsvenskan, där laget inte heller under den senaste vintern lyckades med att kvala sig tillbaka till Elitserien. Den senaste säsongen hamnade Timrå i Kvalserien igen och den här gången klarade sig inte laget utan degraderades till Hockeyallsvenskan.

Det måste alltså inte vara det sämsta laget som åker ut. Samlar man ihop sig, både mentalt och fysiskt, kan man frammana en kraft som man tidigare inte haft. Timrå kunde i slutet av elitseriesäsongen 2011/2012 ställa in sig på att man tidigt var i Kvalserien medan Djurgården fortfarande hade en slutspelschans. Paniken spred sig säkert bland djurgårdsspelarna när det i stället visade sig att de skulle spela kvalseriehockey. Paniken börjar säkert redan sprida sig i KD men jag tror samtidigt att partiet kan ta sig tillbaka till riksdagen i valet 2018. Partiets lovande ungdomspolitiker kommer troligtvis att rädda partiet på lång sikt. Om KD lyckas samla sig mentalt och fysiskt, med det menas partiets aktiva medlemmar, samtidigt som man får stödröster från borgerligt håll kan det bli C och inte KD som åker ut riksdagen nästa höst. Framtiden ser desto mörkare ut för C. Den typen av liberal politik som partiet försöker sig på passar inte in på många svenskar. Partiet borde snarare återvända till landsbygden och värna mer om den. I sin historia har C också sin framtid.

”I dagens Sverige finns en stor grupp potentiella taktikröstare som kan påverka valresultatet i endera riktningen. Det kan till och med avgöra om ett parti kommer in i riksdagen eller inte.”

Normkritik är den nya normen.

”Det är just så den tydligaste strukturen i kulturen ser ut i dag. Normen är ironiskt nog att det som många kallar för norm – det nordiska, vita, manliga – inte kan stå för sig självt utan så ofta måste problematiseras, bearbetas, ifrågasättas.”

Erik Helmersson skriver i DN i en konstdebatt angående konstarrangemanget Malmö Nordic 2013 att normkritik är normen i Norden. Det första jag ska erkänna med det här inlägget är att mina konstkunskaper är så gott som obefintliga. Konst är inte konstigt men det är ett mycket komplext område att diskutera om man inte är invigd. Den enda åsikt som jag egentligen har är att det som är olagligt inte är och aldrig kan vara konst. Det är inte heller konst om man utan tillstånd belastar olika samhällsfunktioner, som i t.ex. Anna Odells s.k. examensarbete från Konstfack där hon spelade psykotisk och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm. Det Odell gjorde var ett försök till samhällsdebatt men definitivt inte konst. Visst kan olika typer av konst och olika samhällsdebatter gå hand i hand men inte på det sättet som Odell gjorde för då kan vilken olaglig verksamhet i samhället försvaras med att det är konst. Anna Odell dömdes också i Stockholms tingsrätt den 31 augusti 2009 för oredligt förfarande. Erik Helmersson igen:

”Det kan säkert uppröra människor som flyttat hit söderifrån, jag kan själv knappt föreställa mig min vrede om jag skulle fly till Nya Zeeland och råka förirra mig in på ett evenemang med inskränkt fokus på Oceanien.”

Jag håller med Erik Helmersson att normkritik är normen på våra breddgrader. Att ifrågasätta allt och alla i sann postmodern anda är egentligen inte problemet utan det är samma ideologis problemlösningar som är det. I många fall är problemlösningarna troligtvis inte bättre än den norm som kritiseras. Det blir mest en massa skott i luften och man skjuter ofta över målet. Postmodernismen skapar inte heller automatiskt ett bättre samhälle utan troligtvis ett mer instabilt. Ett samhälle utan normer kan omöjligt fungera bättre än ett samhälle med. Det är inget fel på normer och stereotyper så länge som det är tillåtet att bryta mot dem men det betyder inte att hela samhällen ska göra det. Vi håller nog på att normkritisera ihjäl oss själva. Till vilken nytta? Vad är det för fel med det som är traditionellt nordiskt? De nordiska länderna har ju ganska länge nu ansetts vara de bästa länderna att leva i tillsammans med bl.a. Schweiz, Kanada och Australien. Ska vi då ändra på allt det som vi och tidigare generationer har skapat? Måttlig normkritik tillsammans med måttligt förändringsarbete, d.v.s. med väl genomtänkta problemlösningar, borde vara den bästa medicinen. Om man ifrågasätter den nordiska normkritiken är man kontroversiell.

Behöver vi en normkritisk myndighet, som Miljöpartiets Yvonne Ruwaida skrev redan 2009? Kanske! Jag ifrågasätter ju inte själva ifrågasättandet och om denna myndighet kan styra upp dagens skenande normkritik och slå an en mer genomtänkt hastighet på mer samhällsnyttiga vägar så kanske det inte är en dum idé. Aktivarum skrev denna liknelse i samband med Ruwaidas newsmillartikel:

”Ta istället exempelvis uppfinnaren av hur elden fungerar. Denne skulle idag inte få en lugn stund för vad än denne gjorde skulle någon kräva denne bevisade sin upptäckt ur nya normkritiska perspektiv. Det krävs betydligt mer för att bevisa hur elden funkar än för att förkasta sådana påståenden så uppfinnaren av elden skulle spendera all tid med att söka bevis för att dennes teori om elden var rätt medan kritikern av eldteori inte behövde söka någonting utan bara hitta på nya sätt att kritisera det befintliga utifrån sin egen teoretiska grund.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att kritiker ofta utan att komma med några som helst egna alternativ till vad man uttalar sig negativt om fått så stark ställning och empiriska forskare sådan svag ställning. Det logiska borde rent funktionellt vara det omvända. Att det konkret bevisade anses bevisat tills åtminstone lika konkreta orsaker att ifrågasätta det (exempelvis bättre alternativ) läggs fram.”

Det som är norm i samhället är oftast det som majoriteten gör. Det måste automatiskt inte betyda att det är någonting ont, precis som att en polis inte automatiskt är rasist för att den ger sig på invandrare, men samtidigt får inte minoriteters synliggörande förminskas. Hur är det då med kritik mot normkritiken? Är det tillåtet? Självklart är det det men få verkar våga. Avslutningsvis, läs detta tragikomiska inlägg från i höstas angående den mest normkritiske av årets melodifestivaldeltagarna.

Kontroversiell?

Bloggaren Ninni skickade ett mail till Erik Helmersson angående hans ledarartikel i går om Pär Ström. Erik Helmersson svarade och svaret finns nu publicerat på Ninnis blogg. Erik Helmersson anser att Pär Ströms och andra jämställdisters åsikter är kontroversiella. Kontroversiell betyder bl.a. ”som potentiellt strider mot politiska, samhälliga, religiösa eller kulturella normer”. Betyder detta att feminismen och 50/50-mentaliteten är normen i samhället? Jag undrar då bara var alla normkritiska finns nu då? Eller är dessa jämställdister de som är de verkligt normkritiska i dagens samhälle?