Tag Archive | debattklimat

De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.

Annonser

Motargument.

”Ibland hör man folk säga att det inte är någon idé att “ta debatten” eller att lägga fram sina motargument mot rasismen. För rasism kan aldrig bekämpas med rationella argument, heter det, utan är en fråga om människovärde. Dessutom hörs det ofta att vi bör förbjuda rasismen. Använda mer lagar och polis mot rasister.”

Jag läser inlägget Motargument mot motargumenten mot motargument! på Motargument.se med stor behållning. Det svenska debattklimatet har verkligen kört fast i ett skyttegravskrig mellan två sidor som verkligen verkar hata varandra. På båda sidor finns det ibland åsikter som man mer eller mindre kan hålla med om men gör man det får man automatiskt den andra sidan på sig som beskyller en för både det ena och det andra.

1) ”Då och då hörs starka röster om att ”våga ta debatten”, vilket riskerar att innebära att ställa upp på SD:s problemformulering. Detta är en livsfarlig väg.”

Den ena sidan tycker att man ska våga vägra vissa debatter eftersom man normaliserar åsikter om man tar dessa debatter. Den andra sidan använder sig av myter och fördomar och säger att det är sanningen. Att en del av befolkningen går på dessa påståenden beror kanske på att de som röstar på detta parti har en lägre utbildningsnivå än de som de klagar på.

När det gäller att normalisera åsikter har jag ett litet enkelt exempel. Låt oss säga att person A tycker att person B är dum i huvudet. Person C tycker då att så får man inte säga och vill förbjuda att person A tycker så om person B. Person D tycker att person A visst får tycka så men inte utan att åsikten också diskuteras grundligt. Åsikten finns ju där och kommer inte att försvinna automatiskt. Person C anser då att person D normaliserar person A:s åsikt och att det är en risk att hela samhället kan tänka sig att tycka som person A. Person D anser däremot att det är det enda sättet för att person A en dag kanske ska ändra sin åsikt. Om person C får sin vilja fram, kommer person B tro att person A automatiskt har slutat att tycka som person A gjorde inledningsvis? Kan man med förbud och ignorans få andra att ändra åsikt eller gör man det bäst genom utbildning och debatt?

2) ”Fakta kommer aldrig hindra någon från att bli rasist. Vi som vill propagera mot rasism måste börja prata om värderingar.”

Helt rätt, se ovanstående stycke. Genom att införa värdegrunder och att ständigt diskutera värderingar kan man faktiskt få folk att ändra uppfattning. Den gamla unkna människosynen där människor bedömdes p.g.a. kön, klass och etnicitet håller sakta men säkert på att tvättas bort i vår del av världen, även om det tar tid. Kollektivt skuldbeläggande intersektionalitetsteorier hjälper dock inte den processen på vägen, det stoppar snarare upp den eftersom det skapar motsättningar. Enligt Vetenskap och Folkbildning kan följande faktorer fördröja att man ändrar uppfattning:

  1. Prägling under barn- och ungdomsperioden på religiösa, politiska eller andra ideologirelaterade uppfattningar: att överge en uppfattning man haft med sig från sin uppväxtmiljö kan innebära en personlig konflikt.
  2. Att omvärdera kan också innebära att bryta relationer till andra människor, till det kollektiv man tillhör (familj och äktenskap, släkten, politisk, religiös tillhörighet etc.). En viss idé eller åskådning är ofta kittet i en social gemenskap.
  3. Ny kunskap uppstår inom olika vetenskapliga områden, var och en med sin ämnesspecifika terminologi. I det viktiga tvärvetenskapliga mötet försvåras kommunikationen av att olika ämnesområden har sina sätt att redovisa fakta, och sina fackspecifika termer. Det gör det också svårt att som lekman kunna bedöma värdet av forskningsresultat inom olika områden, och att kunna ta till sig dem.
  4. Det finns ett antal exempel på risker med att utmana en etablerad uppfattning. Ny kunskap kan vara politiskt obekväm för den makthavande som byggt upp sin makt just på vissa idéer och trossatser. Det klassiska exemplet är Galileos avbön om jordens rörelse kring solen.
  5. Att tillgodogöra sig en ny teori även om inte allt kan förklaras. Accepterandet av det ännu oförklarade men kanske inte oförklarliga ingår i omvärderingens dilemma.

Att bara kasta intersektionalitetsteorierna i ansiktet på folk leder alltså ingenvart. Dock inte sagt att de inte kan finnas med som teoretiskt diskussionsunderlag men att ha en övertro på dess praktiska funktion är bara kontraproduktivt. Motargument skriver också t.ex. att ”rasism inte är svart eller vitt”. Sant! Det är i gråskalan som smygrasismen frodas men det går inte heller att döma allt som rasism, inte ens smygrasism. Då uppstår snarare en risk för devalvering av begreppet samtidigt som upplevd rasism ändå alltid måste vara något som uppfattas av betraktarens ögon/åhörarens öron. Vem har sagt att vi inte lever i ett komplext samhälle?

3) “Rasism och antirasism är en svart och vit fråga, gott mot ont, inga gråskalor finns.” 

Definitivt inte! På de s.k. antirasistiska sidan finns det även en del rasister men dessa kommer oftast undan eftersom de kallar sig just för antirasister. Ovan nämnda intersektionalitetsteorier fungerar även som ett skydd för dessa omvända rasister.

”För att inte tala om personer som ursäktar rasistiskt beteende. Det finns flera framstående antirasister som har fallit i den fällan.” 

”En del av dem är antirasister som är väldigt framstående och vanligt förekommande i media.”

Jag kommer direkt att tänka på en person som under de senaste åren har skapat sig en karriär på just det och som nu arbetar som pressekreterare åt ett fackförbund. Hade jag varit medlem i det facket hade jag lämnat det omedelbart.

”De hårdföra, övertygade, ideologiska rasisterna är få.” 

Utan att förringa den mildare varianten, kallad smyg- eller vardagsrasismen, måste ändå den hårdföra, övertygade, ideologiska hardcorerasismen motarbetas mest men man kan inte använda samma metoder mot båda grupperna.

”Ändå är användningen av begreppet CP ungefär lika grovt som om nån skulle skrivit judesvin eller nigger.” 

Det var det som ovan icke till namn nämnda person gjorde sig känd på. Att använda CP som skällsord är nästan lika uselt som det som avslöjades i Kalla Fakta i söndags. Jag har efter en halv vecka fortfarande inte kommit över det sveket från en del svenska kommuner. De funktionshindrade som lever tillsammans med oss i samhället har redan en tuffare uppgift här i livet, låt de då också kunna få den hjälp som samhället kan ge dem. Allt kan inte räknas i kronor och ören. Efter örenas försvinnande för några år sen, säger man bara ”allt kan inte räknas i kronor” då?

”Ett bra sätt är att utgå från den gamla klyschiga tanken att “gör ej mot andra som du själv inte skulle vilja bli behandlad”. Jag har märkt att det alltid fungerar jättebra.”

Det har jag också märkt, även om man ibland bara är en människa. Det är visserligen en dålig ursäkt men det stämmer ändå bra in på oss människor. Vi gör alla misstag ibland men vid upprepade tillfällen är det inte misstag, då är det avsikt. Något man kan fundera på är vad har ett postmodernt samhälle för förhållningssätt till etik och moral.

4) “Rasism kan bara stoppas med lag och hårda tag. Grupper som är mot demokrati och är rasistiska bör förbjudas.”

Om man ser allt i svart och vitt är det inte konstigt att man föreslår en sån åtgärd. Men mer förslag på förbud skulle komma automatiskt och vad har vi kvar till slut då? Då måste ett än mer öppnare samhälle, som Jens Stoltenberg sa efter terrorattentaten på Utöya och i Oslo, vara den bättre lösningen och att det samhället gör vad det kan för att argumentera mot de antidemokratiska krafterna, som inte enbart finns på den högerextremistiska kanten. Ledarskribent Johanna Sturesson om chansen till ett öppnare samhälle i Smålandsposten några dagar efter Breiviks terroristdåd:

”Vi kan engagera oss på många olika sätt för demokratin, det finns ingen av oss som inte har något att tillföra, och det finns inga områden vi inte kan agera på. Det behöver inte vara i ett politiskt parti, vi kan alla verka för ett samhälle som är öppnare. Ett samhälle som inte tillåter hat och slutenhet, utan gynnar en god och öppen debatt som skapar utveckling i brytningspunkten mellan olika åsikter och idéer. Och som är raka motsatsen till vad antidemokratiska extremister vill ha.” 

Intersektionalitetsteorier kväver en god och öppen debatt. Det fungerar inte att ständigt och förutsägbart skrika att vita, heterosexuella män ska hålla klaffen. En del av dessa vita, heterosexuella män kommer att besvara detta antidemokratiska sätt genom att med förtvivlan vända sig till den andra sidans antidemokratiska krafter.

”Så om du anser att rasism är en svart och vit fråga, bör du kika på dig själv först. Den som är utan synd, kastar första stenen!”

Vänskapskorruption.

”Rasism är det värsta man kan bli anklagad för. Om man försöker resonera kring integrationsfrågor är det lätt att man blir inskuffad i det facket.”

Björn Häger, författare och journalist, om det svenska debattklimatet. I går sändes Uppdrag Gransknings reportage Den goda viljan där man granskade några svenska journalister. Martin Aagård var en av de som granskades, vilket föranledde att han några dagar tidigare i panik skrev en smått paranoid text.

” Jag tackade nej och förklarade att för deras egen trovärdighets skull borde de fixa ett annat case.”

Så där skriver bara någon som inte vill bli granskad. Aagård har under vinterhalvåret gjort sig känd för karaktärsmordet på Per Brinkenmo, som gårdagens reportage tog upp, samt attacken på Norge, som utan några problem kunde försvara sig men som även fick hjälp från den svenska sidan. Aagård tycker i stället att UG ska ”skriva en debattartikel”. Han anklagade medarbetarna på UG för vänskapskorruption men vad ska man då kalla Aagårds kollegors försvar, Anders Lindbergs och Åsa Linderborgs, av honom? Vänskapskorruption kanske?

Reportaget inleddes klart och tydligt med hur granskningen har gått till och vilka som har jobbat med vilka. Man kan nog inte heller anklaga Uppdrag Granskning-redaktion för vänskapskorruption eftersom det ofta berättas om stämningen där. Taket verkar vara högt eftersom diskussionerna haglar på redaktionen. Sunt!

Inslaget om Stefan Gunnarsson var ett exempel på hur journalister ibland slänger sig på människor som hungriga vargar i ivern att svartmåla dem. Många svenskar känner att de inte får ha någon som helst egen åsikt om t.ex. invandringen. Samtidigt som vi nog sätter världsrekord i flyktingmottagning har diskussionen kring vårt engagemang för människor som lever i krigshärjade områden blivit stigmatiserat av sverigedemokrater och postmodernister. Åsiktsskalan är inte och kan aldrig vara enbart svart eller vit i en demokrati. Det finns en hel gråskala däremellan. I Jasenko Selimovic vs. Jonas Hassen Khemiri-debatten från i våras skrev Erik Helmersson klokt om Intolerans från de toleranta. Är man också en offentlig person som Stefan Gunnarsson så får man enligt journalister tåla lite extra. Det Gunnarsson skulle ha gjort var att inte säga ett ord till den journalist som ringde upp honom.

mogadishuDet mest talande inslaget var ändå det om den svensksomaliska journalisten Amun Abdullahi, pristagare till Anna Politkovskajas minnespris 2010. Britta Svensson skriver i Expressen:

”Tänk tanken att det var en svenskfödd journalist på, säg, Aftonbladets kultursida, som fått sin tillvaro och yrkeskarriär sönderslagen på det här sättet. Då hade vi alla vetat alla detaljer för länge sedan.”

Nästa träffsäkra citat är hämtat från bloggaren Toklandet:

”Kan vi inte göra ett byte med Somalia? De får alla skräpjournalister ovan och vi får henne tillbaka? Problemet är att jag tror att somalierna är så smarta att de inser att de byter ner sig kraftigt…”

På knappt en timme hinner man egentligen inte med något men tack Uppdrag Granskning för ansatsen. Låt nu debatten få fortsätta utan för stor inblandning av sverigedemokrater och postmodernister. Dessa två sidor har lamslagit Sverige allt för länge nu där speciellt postmodernister som kroniskt kallar personer som inte tycker som dem för sverigedemokrater. Och visst, sverigedemokrater missbrukar ordet kulturmarxist om postmodernister men det gör inte mig till sverigedemokrat för att jag också gör det, mest för att visa hur less jag är på en del vänsteranhängare som missbrukar ordet sverigedemokrat. Det bästa vore tyvärr, eftersom jag hatar tanken att försöka tysta någon, om de kunde dra sig tillbaka för ett sundare debattklimat i landet. Sanna Raymans kloka ord i SvD:s ledarblogg  får avsluta det hela:

”Något har hänt med SVT:s skjutjärn, tror Aagård. Tja, kanske. Eller så har inget särskilt hänt, mer än att Aagård nu råkat ut för det som många andra redan varit med om, nämligen granskning. Och när det händer, då ropar Aagård genast om demokratiproblem. Ja jösses.” 

Finsk tolerans.

Mark Levengood, från samma Efter Tio-program som ett tidigare inlägg, om finnarnas förståelse av åsiktsflora:

”Jag tycker om att vara på middagar, där folk tycker väldigt olika. Om det är någon grej som man kan tycka med både Finland och Sverige är att det kan bli lite tråkigt att man alltid ska omge sig med folk som tycker precis samma sak som en själv. Att folk som tycker annorlunda på något vis ska vara onda av naturen.”

”Det finns en slags tolerans i Finland om att vi vet hur det borde vara men sen vet vi också att folk är nu som folk i vardagen.”

I Sverige är debattklimatet bara obehagligt, från både sverigedemokrater och postmodernister, för att jag ska känna att jag helt fritt vill fortsätta att skriva om vissa ämnen. Andra står på sig och sköter det bättre.