Arkiv

Angående Kristoffer Appelquists kompis Muhammed

Kristoffer Appelquist, känd för att inte vara den skarpaste kniven i lådan, har skrivit ett märkligt debattinlägg i Metro.

När jag sökte lägenhet på Facebook åt min kompis Muhammed möttes det av massiv tystnad.

Jag har skrollat i hans privata Facebook-flöde och det första jag hittar är ett inlägg om hans tjugoåriga son Erik från 24 september.

Min älskade lille pojk Erik Appelquist ska flytta till Stockholm. Han behöver någonstans att bo. Han är världens gulligaste och roligaste. Han har jobb, pengar och social kompetens. Är det någon som har ett rum/garage/lägenhet att hyra ut till honom. Svinbilligt ska det vara och mitt i stan.

Den 17 augusti delar Appelquist ett inlägg från en kvinna som söker bostad i Göteborg åt en annan kvinna. Inlägget har fått en gillning och en delning. Vilket engagemang det ledde till har jag förstås ingen aning om men Appelqust nämner inget om det i sin debattartikel. Kan det hela bero på att engagemangen för hans son Erik beror just på att det var hans son och ingenting annat.

När jag byter till hans offentliga Facebook-sida, som man alltså följa och gilla utan att vara Facebook-vän, hittar jag ett inlägg från den 5 april.

Det är inget konstigt att folk som gillar och följer Appelquist inte visar samma engagemang som hans privata Facebook-vänner. Har man en sida utöver sitt privata konto är det just för att man vill skilja på det privata och det offentliga. Appelquist delar visserligen inlägget på sitt privata konto men om han ska anklaga några för rasism är det alltså hans privata Facebook-vänner, inte de som följer honom som han riktar sig till när han skriver en debattartikel på Metro. Hade han menat sin privata vänner hade det räckt med att skälla ut dem på hans privata konto. Appelquist kallar också sin kompis för det opersonliga ”Mhd”. Varför då? Inlägget gillades fem gånger och delades av honom själv, alltså ingen större skillnad jämfört med den kvinnas inlägg som hans delade.

Att Muhammed inte fick någon hjälp är beklagligt men det som blir jättefel i Appelquist debattinlägg är följande.

Jag tror att de flesta av er är rasister. Ni vill inte vara det. Men det hjälper inte så länge ni inte vill hyra ut ett rum till Muhammed. Så länge ni inte är en del av lösningen så är ni en del av problemet. Problemet är rasism. Den som är en del av problemet rasism, är rasist.

Det man kan sträcka sig till att det beror på är möjligtvis en slags främlingsmotvilja, men inte främlingsfientlighet eller rasism.

Det är din moraliska plikt att lära känna människor från andra länder. Släppa in dem i ditt kontaktnät. Låta dem bli en del av din vardag. Bjuda dem på din kräftskiva. Låta dem hyra din friggebod. Skärpning nu.

Vi svenskar har ingen som helst moralisk plikt att lära känna människor från andra länder. Jag jobbar mycket nära människor från olika länder men jag umgås inte med dem privat. Jag tycker faktiskt att dem är aningens trevligare än en del av mina andra kollegor med etnisk svensk bakgrund och stortrivs på jobbet just p.g.a. mina invandrade kollegor. Gör det mig till en rasist? Nej, självklart inte.

 

Annonser