De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

Dilsa Demirbag-Sten skriver i dag i DN om hur illa berörd hon blir av hur debatten förs.

”Det är något i den anti­rasistiska debatten som skorrar rätt rejält. När det puttrar på lågvarv märker man inte så mycket av det men när volymen höjs blir det nästan outhärdligt.”

Det är alltfler som märker av det svenska debattklimatet och protesterar öppet, vilket är bra. Dilsa Demirbag-Sten kallar det för ”grundläggande fel i det offentliga samtalet om rasism”. Dessa grundläggande fel gäller inte enbart i debatterna om rasism utan i alla debatter där en sida, som bara kan se världen i svart eller vitt, hela tiden har de verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna som utgångspunkt för sina egna åsikter. Eller ja, några egna åsikter handlar det naturligtvis inte om när man har blivit indoktrinerad. Dilsa Demirbag-Sten nämner sedan tre personer som farit illa den senaste tiden: Ruben Östlund och hans film Play, Stina Wirsén och henness sagofigur Lilla Hjärtat och Jonas Thente. Vad Jonas Thente gjort sig ”skyldig” till vet jag inte men jag antar att det också handlar om Stina Wirséns Lilla Hjärtat. Han står ju även ”anklagad” för sexism.

”Man kunde nästan tro att det är Östlunds, Wirséns och Thentes blotta existens som skapar rasismen. Man borde kanske ha korsfäst dem och på så vis löst hela dilemmat med rasism.”

Problemet har uppstått efter det att Sverigedemokraterna kom in i den svenska riksdagen 2010. Visst är det bra att det som följer det partiet i svallvågorna diskuteras men inte på det nu även utanför Sverige ökända sättet. Dilsa Demirbag-Sten säger inte det rakt ut men alla som har märkt hur debattklimatet har förändrats de senaste åren vet att det är kulturvänstern som står bakom det som hon beskriver i sin artikeltext.

”Varför ägnas så mycket energi och så många texter åt att analysera personer som man inte känner och vars förmodat omedvetna rasistiska åsikter fastställs utifrån den numera väletablerade moralmall, enligt vilken ras, kön, klass och etnisk tillhörighet är variabler som avgör vem som har mandat att säga vad?”

Som jag nämnde så beror det ju på den postmoderna indoktrineringen av intersektionalitetsteorier. När Jonas Gardell twittrade ett dåligt skämt tidigare i år twittrade en känd bloggare tillbaka att han som vit medelklassman skulle hålla klaffen.

”Få verkar ha betänkligheter över att individer tvingas stå till svars för det de inte kan välja: föräldrar, hudfärg, födelseland.

Var jag själv hamnar är jag inte riktigt klar över. Jag är visserligen kvinna, invandrad och född i arbetarklass, men förvirrande nog betydligt mörkare i hyn än min pakistanske vän och politiskt liberal. Jag är dock övertygad om att det finns en ansvarsfull antirasist som känner sig manad att informera mig om vad för slags invandrare jag är.”

Vet du varför, Dilsa Demirbag-Sten, som du inte vet var du hamnar? Därför att intersektionalitetsteorierna är bara teorier utan så gott som några praktiska funktioner i verkligheten. Varför? Som jag nyss nämnde, därför att världen är inte enbart svart eller vit utan nyanserad i ett nästan oändligt antal kombinationer.

”Varför har just kulturjournalistiken kommit att mer handla om person än om sak? Har den allt fattigare mediebranschen tvingat kloka människor att plaska runt i en ankdamm till den grad att antirasism numera förkroppsligas av en handfull aktörer som på fullt allvar tror sig besitta någon form av helig kraft som tillåter dem att avgöra om någon är rasist eller inte?”

Visst är det konstigt när kulturjournalistiken alltmer handlar om olika kulturkrockar enligt bara ett synsätt i stället för positivt om olika kulturella föremål och företeelser, något som verkligen skulle vara nyttigt för oss alla. Att upplysa svenskar mer om t.ex. olika kulturella evenemang, som har hamnat i skymundan på kultursidorna.

”Kanske präglas också kulturjournalistiken av den där ängsliga och överbelånade medelklassen som alla pratar om.”

Dilsa Demirbag-Stens avslut är rolig och oväntad eftersom texten var allvarlig och viktig. Lösningen på problemet är ganska enkel. Intersektionalitetsteorierna måste åka ut ur den sociologiska vetenskapen, precis som många andra vetenskapliga teorier tidigare har gjort. Samma gäller för postmodernismen, även om jag inte har problem med postmodernismens ifrågasättande. Att ifrågasätta är sunt, att anklaga och skuldbelägga avvikande åsikter enligt ogenerositetsprincipen är inte det.

Annonser

4 thoughts on “De verklighetsfrånvända intersektionalitetsteorierna.

  1. Vilket omak, vilka uppoffringar gör de snälla intersektionella antirasisterna för sitt kall att peka ut andra, förhåna och förlöjliga dem, kan man fråga?
    Inget alls!
    Däremot kan vi se hur man vrider sig i det benevolenta kulturradikala strålkastarskenet och ser poängen (pengen) strömma in! Det gäller härvidlag att stå så långt ut på kanten så att man inte riskerar att bli nästa offer, fast inte så långt ut så att man inte märker när alla andra drar åt ett annat håll:
    Så där lagom opportunistisk och noga passande sig för malicen som kan slå till oväntat och när som helst.
    En stor eloge till Dilsa Demirbag Sten som både kallar sig och beter sig som en liberal.
    Bra skrivet Malte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s