Jag är inte rädd och det är det fler som inte är

Tro inte att Jonas Gardell får sova lugnt om nätterna än. Jo, det kan han säkert. Han har sagt sitt om sitt twitterskämt men övriga debattörer har tydligen inte tystnat. Det började med att jag läste Johan Hakelius text Hela västvärlden verkar skitskraj. Han undrar om det är en rädsla för det okända som får människor att gå i taket så fort någonting sägs om något som vi inte kan tillräckligt mycket om.

Rädsla för nya idéer. Rädsla för att tappa kontrollen. Rädsla för sanningen.

Nja, jag håller inte med och Johan Hakelius ifrågasätter det också men samtidigt menar han det sunda med att en viss rädsla var det som räddade våra förfädrar från att bli nedsprungna av skenande mammutar.

Men å andra sidan finns nyfikenheten också, som är lika allmän­mänsklig.

Olika människor har olika mycket av rädsla och nyfikenhet i sina kroppar. Vissa saknar all rädsla och hoppar från stratosfären, det vill säga (praktiskt taget) från rymden, och vissa vågar inte gå ut från sina hem.

Det är därför jag drar mig för slutsatsen att rädslan styr allt fler allt mer. Men den tränger sig på. Nu ­senast efter att Jonas Gardell skämtat på Twitter om burkor som enmanstält och islam som en sorts scout­rörelse. Hela kadern av ordningsmän gick igång. De är så livrädda för varje försök att skämta med islam att de blir direkt ilskna.

Rädslan i det här fallet handlar om att en del människor tror att ett litet halvtaskigt twitterskämt skulle kunna gynna Sverigedemokraterna. Det kan jag säga direkt att det gjorde det inte. Sedan nämner Johan Hakelius också den tragiska berättelsen om när Stina Wirsén fick avliva en av sina karaktärer.

Det är en beklämmande intervju. Rädslan genom­syrar hela texten. Rädslan att säga fel, rädslan att stämplas med fel etikett, rädslan att inte bli hyllad av de rätta människorna.

Jag tycker som Johan Hakelius att Stina Wirsén borde ha stått på sig men jag förstår henne samtidigt. Rädda hatare är inte nådiga när de väl sätter igång.

Rädd för islam, men lika mycket för sin egen kultur. Rädd för skämt och konst. Rädd för avvikande uppfattningar och frejdiga diskussioner. Rädd för spontana utbyten och fri fantasi.

Vad stark jag känner mig nu. Jag är inte rädd för Islam. Jag är inte rädd den svenska kulturen. Jag är inte rädd för skämt. Jag är dålig på konst men det skrämmer mig inte. Jag är inte heller rädd för avvikande uppfattningar och frejdiga diskussioner och jag är inte heller rädd för spontana utbyten och fri fantasi. Jag måste vara fantastisk! Jag är dock inte unik, det vet jag. Det finns många av mig därute. Tyvärr hör man dessa människor för sällan i dånet från de rädda.

Jag läste vidare och nästa artikel var miljöpartisten Björn Lindgrens svar till Svenska Dagbladets ledarblogg Den demokratigynnande humorn. Han och frilansjournalisten Carolina Moberg Farraj menar att Sanna Rayman bara bjöd på halmgubbar.

Om däremot inflytelserika komikers humor – genom de åsikter och värderingar som uttrycks och de ord som används – får politiska konsekvenser och påverkar samhället, ja då kan det hända att jag bryr mig i högsta grad.

Som jag nyss nämnde så tror jag inte ett dugg på att Jonas Gardells skämt får några som helst politiska konsekvenser eller att det påverkar samhället. Det får snarare järnrörsskandaler, texter av Katarina Mazetti m.m. Jonas Gardell är till skillnad mot Katarina Mazetti ingen nyttig idiot. Det är vad de nyttiga idioterna gör som påverkar samhället i negativa riktning. Det är när folk blir upprörda, inte roade, som de tänker att nästa valdag, då ska de fanimej ge igen. Björn Lindgren svamlar sedan vidare och bemöts av Sanna Rayman med följande ord, som är i samma tankebanor som mina här ovan.

Men, saken är den att jag tror ändå inte att det går att hävda att Jonas Gardells skämt kommer med allt det bagage som debattörerna påstår. Jag tror helt enkelt inte på tesen att hans skämt leder till försvagad demokratin och ökade trakasserier. En illustration:

”Vad är dealen med judar, är inte ROT-avdrag kosher eller varför går de omkring med en dammtrasa på skulten?”

Så. Nu har jag skrivit ett skämt om ett religiöst plagg som bärs av en grupp som i princip inte längre kan bära detta plagg i en av Sveriges största städer.

Från Sanna Raymans svar kom jag till Sakine Madons ledare i Norran. Hon är lite felplacerad där uppe i Västerbotten men hon levererar lika bra fortfarande.

Då infinner sig genast frågan: Finns det komiker som inte är respektlösa?

Svaret är enkelt. Den komikern borde se sig om efter någon annan inkomstkälla.

Utan humor om klass, kulturkrockar och religion skulle nämligen fördomar och usla åsikter gro under ytan, och vi skulle få ett mycket tråkigare samhälle.

Humorn kan faktiskt vara något som avväpnar det som göder ett parti som Sverigedemokraterna, även om det säkert också kan göda samma parti också. Då är det en annan slags humor där ord som t.ex. blattar används.

Humor kan vara rasistiskt och osmakligt, men skämt om en religion eller grupp kan också vara ett tecken på att den grupp man skämtar om anses vara accepterad. Det är därför få upprörs över skämt eller elakheter om kristna.

På samma sätt som att Islam mår bra av att diskuteras så mår Islam också bra av att skämtas om. Religionen blir accepterad i det svenska samhället eftersom den behandlas på exakt samma sätt som andra religioner som funnits här längre.

När jag tittade på Allsång på Skansen i tisdags och såg när Jonas Gardell framföra Pärleporten så trodde jag att det skulle komma någon text om hur han, direkt efter sitt twitterskämt, pissade på Islam genom att sjunga en kristen sång i SVT. Tur är så tänkte ingen så dumt.

Annonser

3 thoughts on “Jag är inte rädd och det är det fler som inte är

  1. Hej Emma!

    Följt din blogg ett tag nu och uppskattar det du skriver.

    Jag uppfattade inte Hakelius text på det sättet. Tvärtom läste jag ”rädslan” som en drift med dem som befinner sig i den intersektionella djungeln, och som vitt och länge pratar om ”vite mannens” rädsla att förlora sina privilegier. En rädsla projicerad från sitt eget förhållningssätt, och som de gärna delar med sig av.

    Kanske ska man också leta rädslor bland de relativt marginella, invandrarfientliga grupperna (han skriver ju trots allt i Aftonbladet). Men jag har svårt att tro att den allmänborgerliga väljaren, trots sin oförmåga att förstå världen utifrån marxistiska maktanalyser känner rädsla inför de förändringar vi ser i samhället och som han beskriver. Men kan hända behöver jag läsa om den.

    • Tack!

      Johan Hakelius var lite tvetydig tycker jag. Man kan tolka in att han menar den intersektionella djungeln också lika mycket som han menar den vite mannens privilegier men även den främlingsfientliga rädslan. Jag kanske var lite tvetydig jag också? På det sättet han skrev undviker han lite snyggt kritik från alla möjliga håll.

      Jag håller med dig om den allmänborgerliga väljaren. Jag är väl själv en sån och jag räds inte de förändringar vi ser i samhället. De pågår hela tiden, skillnaderna ligger i att förändringstakten är mycket högre nu. Har man inte läst Sjöwall/Wahlöös romaner om poliskommisarie Beck så kan jag rekommendera dem. Jag nämner det lite i inlägget Den hygglige sverigedemokraten.

  2. Pingback: Sverigedemokraten med romskjudisk bakgrund | Emma i skrubben

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s