Postmoderna journalister visar att postmodernismen inte fungerar,

”Sanningen enligt en postmodern uttolkning finns varken i bestämd form eller singular. I stället talas det om partiella, subjektiva och individuella sanningar.”

Sanna Rayman skriver angående Uppdrag Gransknings avsnitt Den goda viljan, som jag skrev om i inlägget Vänskapskorruption, om den postmoderna journalistiken i Det postmoderna tillståndet i journalistiken i SvD. Det är bra att problemen för denna i praktiken inte fungerande ideologi lyfts upp till ytan. Teoretiskt kan ju vilken ideologi som helst fungera. Rayman skriver vidare om hur man svarar, när man ställs till svars för att ha förvanskat, felciterat och misskrediterat folk:

”Jo, man svarar postmodernt.” 

Det här är ju den ifrågasättande postmodernismen i ett nötskal. Man ifrågasätter t.o.m. tveklösa sanningar för det kan ju finnas andra tolkningar eller så vill man plantera tillrättalagda ideologiska sanningar.

”Att den förhärskande bilden var korrekt verkar inte bekymra någon av de inblandade.”

”Dygden här är alltså att utmana sanningar med, eh, mindre sanna ”sanningar”?”

Det här får mig att minnas debaclet vid förra årets Pride-festival då Kenth Ekeroth, riksdagsledamot för SD, fick scoopet ”Vi ska inte återspegla någon form av verklighet”. Snälla postmodernister, ge inte SD såna här straffsparkar!

Bloggaren Kimhza Bremer fyller på med:

”Allt fler svenska journalister utmärker sig på detta sätt, som en skam för yrket och bortom all anständighet. De är den offentliga lögnens budbärare och att de ens får kalla sig journalister är obegripligt.”

Den fråga som vi alla måste ställa oss är: Vilket samhälle vill vi ha och till vilket pris? Det är nog bara socialkonservativa som vill hålla sig kvar vid 1900-talssamhället men samtidigt är det postmoderna samhället en riskkultur. Efter postmodernismen kommer post-postmodernismen. Hur kommer den post-postmoderna journalistiken se ut? Vad kommer efter det, post-post-postmodernismen? ”Nailing a herring to a wall and punching it with a racquetball from 4-5 feet away while reciting Dostoyevsky quotes.” Orkar någon ens skämtsamt att tänka tanken på post-post-post-postmodernism? Är det inte så att ordet post, som betyder efter, i praktiken betyder något som inte har en grund för att fungera? Själva ordet antyder ogenomtänkta problemlösningar i mina öron. Det postmoderna ifrågasättandet i all ära men det postmoderna samhället, med x antal ”post-” som prefix, är nog en utopi men samtidigt till viss del omöjligt att undvika. Om ett samhälle ska fungera måste det finnas ett visst antal orubbliga grundpelare. Jag avslutar med ett citat från en klok man med underbar formuleringsförmåga som skrev detta för någon dag sedan:

”Den fas som kommer efter postmodernism har jag egenmäktigt döpt till instrumentalism. 

Vi lever i ett land där ingen kan säga vad som är rätt eller fel utan allting bedöms efter hur snabbt man når sitt syfte även om det kosta all sanningshalt. Då kan man förfalska verklighet och förvränga fakta för att framkalla den önskade effekten som annars kanske hade krävt omständlig argumentation för att få allmän acceptans. Inom instrumentalismen är även människor ett verktyg, dvs underkastade effektivitetens krav och det personliga ansvaret har genomgått en grav inflation.

Och efter instrumentalismen kommer postinstrumentalism där man skiftar fokus från exploaterande effektivitet till konsoliderande värdebeständighet…kanske…!? Det är en fas där man reparerar allt det som gått förlorat tiden innan. Människors ansvarsfullhet kommer man att se som hennes viktigaste resurs och det personliga ansvaret kommer att genomgå en deflation.”