Jag är nitton år. Jag vill inte arbeta?

Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare.

Ovanstående citat brukar tillskrivas Sokrates men det dementerar hemsidan Faktoider. Det ska inte finnas några texter av Sokrates bevarade utan allt härrör eventuellt från hans lärling Platon, om ens det. Men är det någon skillnad på gårdagens ungdomar och dagens? Svårt att säga då ingen har levt länge nog för att kunna uppleva mer än under de senaste 100 åren.

Jag vet inte hur det är med andra; men åtminstone jag vill kunna se det som en rättighet att ha tillgång till bostad och mat, utan att för dess skull behöva förtjäna det.

En ung tjej vid namn Sofia Lentini har skapat lite uppmärksamhet i dagarna genom sin insändare i Barometern. Själv är det ett tag sen jag var 19 år och visst hade jag drömmar om både det ena och det andra men drömmarna gick alltid via att jag skulle ha en försörjning, inte genom att leva på samhället som en parasit. Hur har Sofia Lentini tänkt att samhället skulle fungera då om det skulle vara frivilligt att jobba? Hela vårt samhälle bygger på att så gott som alla bidrar med sitt strå till stacken. Dessa postmodernistiska utspel är så tröttsamma eftersom de inte är tillräckligt genomtänkta och bara vill demontera ett välfungerande tusenårigt samhälle.

Jag vill bara kunna existera kravlöst. Jag kräver inte så mycket av tillvaron.

Denna unga tjej vet inte vad hon pratar om. Enligt hennes blogg ägnar hon sig åt viktiga saker som att skriva söta låtar, läsa böcker, klappa får, diskutera, åka tåg, sitta på tak om nätterna och kolla på stjärnorna. Vad finns annars att fördriva tiden med undrar hon. Det förklarar mycket av hennes ståndpunkter. Vill hon kanske leva på någon slags statlig kulturarbetarlön, liknande den statliga konstnärslönen som nu kommer att försvinna? Men då borde egenföretagare också kunna leva på en statlig egenföretagarlön så att de bara kan existera som vissa konstnärer vill. Då säger väl någon att som egenföretagare kan du om du lyckas tjäna mycket pengar. Visst, men det kan du som lyckad konstnär/artist också göra. Otroligt mycket mer än vad en egenföretagare kan. Båda yrkeskategorierna väljer sina risker. Om man inte vill bidra till samhället ska man ta sig en funderare om man verkligen ska tillhöra samhället. Allt som hon använder dagligen har producerats av någon annan människa för att hon, denna bortskämda snorunge, ska kunna nyttja dem. Men själv ska hon inte bidra till något tillbaka utan bara lyfta en medborgarlön. Ta och packa dina saker och flytta ut i skogen en tid så får vi se vad du har att säga sen när du inte har tillgång till det moderna samhällets alla funktioner. Angående medborgarlön så ska den idén inte totalt sågas utan det kan finnas fog när sån ska införas.

Många hävdar att folk blir lata av att inte arbeta men ett projekt i Namibia som gick ut på att införa medborgarlön i en del av landet visar på motsatsen: invånarna blev mer produktiva, de hade möjlighet att utveckla och optimera både företag, bostäder och verksamheter.

Det går inte att jämföra Sverige med Namibia. Länderna har helt olika förutsättningar. Namibias ekonomi är starkt beroende av exporten av mineraler som uran, diamanter, bly, zink, tenn, silver och wolfram. Hälften av befolkningen lever på jordbruk, framför allt småjordbruk. Fiskenäringen och turismen är på uppåtgående. Någon tillverkningsindustri finns knappt i landet. Landet räknas som ett av Afrikas rikaste länder men ändå råder utbredd fattigdom på grund av hög arbetslöshet och stora inkomstskillnader. I utvecklingslandet Namibia kan alltså idén med medborgarlön vara en bra men i Sverige skulle den bara vara kontraproduktiv. Att bara göra denna enkla jämförelse som Sofia Lentini gör är bara korkat, ogenomtänkt och naivt. Skaffa ett jobb eller en utbildning, unge, och bidra med ditt till stacken!

Ask not what your country can do for you ask what you can do for your country?

Det citatet brukar tillskrivas den amerikanske presidenten John F. Kennedy när han installerades som USA:s 35:e president den 20 januari 1961, men citatet härrör egentligen från romaren Marcus Tullius Cicero. Vi har faktiskt ett ansvar gentemot våra förfäder att förvara och förädla deras arbete, som oftast var under sämre levnadsvillkor än vad vi har idag. Vi kan helt enkelt inte heller bara vända upp och ner på dagens samhälle.

Seder, traditioner, moraliska värderingar och regler för etikett, inte lagar och myndigheter, är det som skapar ett civiliserat samhälle. Dessa beteendemässiga normer – överförda genom tradition – utgör en bas av visdom som destillerats genom år av erfarenhet, ”trial and error”, och genom att titta på vad som fungerar.

Citatet kommer från ingressen av ett invandrarkritiskt inlägg på bloggen Petterssons gör skillnad och jag håller fullt med i inledningen av inlägget av vad det är som skapar ett civiliserat samhälle. Den fortsatta diskussionen är jag inte intresserad av att delta i. Varför, är jag feg? Nja, det kanske jag är men mitt svar är att det är ett mycket komplext område och säger jag bokstaven A så måste jag fortsätta på den inslagna vägen ända till bokstaven Ö. Om nu Ö ens finns. Jag har en åsikt som jag kan vädra och det är att jag är tveksam till att ett mångkulturellt samhälle någonsin kan fungera bra. Varför? Därför att idén om det mångkulturella samhället ingår i postmodernismen.

Däremot vill jag bestämt hävda att det postmoderna tänkandet kan bidra till en lösning för det mångkulturella samhället.  Och om ingen förstår vad det betyder så blir det svårt att använda argumentet.

Inget av det jag skriver är skrivet i sten och jag ska som skribenten bakom detta sista citat nog tycker att jag ska göra, nämligen fundera vidare på det mångkulturella samhället och postmodernismen. En dag, långt in i framtiden, kanske det är möjligt och den globala värld vi lever i kanske kräver det till slut ändå. Men kan man skapa vilka utopiasamhällen som helst? Det kan ju faktiskt leda till dystopiasamhällen istället. Hur återställer man en dystopi? Går det? Är det ens värt att ta risken? Är gräset grönare på andra sidan häcken? Är det så mycket fel på dagens samhälle? Är postmodernismen egentligen en dystopi?

Annonser

One thought on “Jag är nitton år. Jag vill inte arbeta?

  1. Om Namibia är bättre: FLYTTA DIT!

    För ett samhälle där man kan välja att arbeta eller bli försörjd……föreslår jag att vi skapar en grupp försörjare som frivilligt lägger pengar på kontot och en grupp förbrukare som använder pengarna..kanske det blir lite tunnt med frivilliga försörjare men för de som vill vara förbrukare är väl det viktiga att få leva som man lär……

    Och i samband med detta så kan vi ju ta och montera ned välfärden lite granna iaf….det verkar som om det är så himla lätt att bli försörjd så hälften vore nog……

    Och skulle försörjningen från de hårt arbetande i detta land sina så kan man som sagt flytta till ett land där det fungerar bättre……Namibia verkar hittat det som inget annat land funnit……undras om denna perfekta värld är bidagsfinansierad?

    Och om man nu blir så himla produktiv varför förlita sig på ett enda bidrag…..producera mera bara!!!!

    Måste ha varit rökigt kring denna flicka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s