Lider Sverige av rasistnoja?

Ända sedan Breiviks terroristattentat i Norge och speciellt efter järnrörsskandalen i höstas verkar Sverige ha gått in i en rasistsökarpsykos. Jag kan säkert anklagas för att vara rasist jag med bara för att jag tar upp ämnet här på min blogg. I bedrövelsen kan man i alla fall hitta ett och annan träffsäkert guldkorn som t.ex. Nanna Johanssons artikel Fyra sorters Facebook-rasister i Nöjesguiden.

Rasism ska naturligtvis lyftas fram där det så sker men då ska det vara riktiga rasistiska handlingar eller yttringar och inte fabricerade eller sånt som inte kvalificerar som rasism. Fria Tider kunde exempelvis idag presentera ett framgrävt material angånde taxikunden i Göteborg som för några veckor sen anklagades för rasism av bl.a. Aftonbladet. Jag tänker inte lekare domare i fallet men visst fick berättelsen en ny vinkling när man fick läsa den anklagades historia. Det är bedrövligt att man ibland måste kontrollera med sverigedemokratvänliga hemsidor för att få mer än en sida av en berättelse. Skäms, Aftonbladet!

Inom Svenska kyrkan är situationen nästan likadan. Dagens Seglora/Seglora smedja jagar kristna som inte delar deras åsikter, som t.ex. Annika Borg, Helena Edlund och Dag Sandahl, och anklagar dem för både det ena efter det andra. Vad som är sant eller inte vet jag inte utan det är själva hetsjakten som är obehaglig. Helle Klein och Mattias Irving vet inga gränser i deras jakt på att rena landet från felaktiga åsikter eller beteenden.

De som tycker att debatten i stället borde föras brett, alltså även tillåta personer med avvikande uppfattningar att delta, de stämplas som rasister och potentiella sverigedemokrater.

Elisabet Höglund skriver i artikeln Tystnaden banar väg för rasismen i Aftonbladet om två av förra veckans viktigaste artiklar, Marcus Birros Jag önskar jag kunde säga till dem och Stina Dabrowskis Talets gåva, i konkurrenttidningen Expressen. Hedrande, Aftonbladet!

Birro: Vad Sverige behöver är fler röster, inte färre. Vad Sverige behöver är fler samtal förda av fler sorters människor med helt och hållet olika åsikter och helt och hållet olika hjärtan.

Dabrowski: Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej – även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

Jag tycker också att det svenska debattklimatet är bedrövligt och kvävande, vilket bara skapar missnöjesyttringar. När ska denna psykos släppa? Eller kommer den att förvärras?

Ökade orättvisor, segregation i samhället, ökad rasism, ett kvinnohat som bubblar upp, antifeministiska rörelser. Det är väldigt mycket sönderfall som pågår.

Gudrun Schyman har gjort comeback i Feministiskt Initiativ eftersom hon inte längre står ut med hur en del svenskar beter sig. Schyman verkar bl.a. ha drabbats av samma rasistnoja som en del andra svenskar. Hennes kamp kommer att ske i marginalen, som Feministiskt Initiativ hela tiden befinner sig i, eftersom jag tror att många svenskar anser att hon inte längre tillför något nytt i politiken och samhällsdebatten. Jag tror snarare att många ser henne snarare som förbrukad efter att hon eldade upp 100000 kr på Gotland sommaren 2010. FI fick inte ens en väljare för varje uppeldad krona i valet senare samma år. Schyman inser naturligtvis inte själv detta.

Det finns ett intresse för mig som person, som är större än intresset för FI. Jag är glad att kunna använda det.

Vad är det gemensamma för många som lider av denna rasistnoja? Här kommer den första ledtråden: Jag har inte ens nämnt Aftonbladet Kultur. Den andra ledtråden: Varför är det som oftast vänstersympatisörer som anlitas som experter när det ska diskuteras rasism i olika medier? Det medför ju bara att vänsterns syn blir norm. Läsare av den här bloggen antar nog att jag inte sympatiserar mycket med vänstern. Sanningen är att det skulle jag visst kunna göra om det inte vore för det som jag skriver om t.ex. i det här inlägget. Det är inga större fel på vänsterpolitiken men jag har jättesvårt för kulturvänstern.

Men för vänstermänniskor är det självklart att förebrå mig för att jag kritiserar människor som ”ändå gör någonting”. Och att ”göra någonting” är så bortom alla tvivel synonymt med att göra något för Den Rätta Saken. Jag hör aldrig någon urskulda Sverigedemokraterna med att de ”ändå gör någonting”, och jag hör aldrig någon försöka avstyra en pajkastning mot Jan Björklund med att han ”ändå gör någonting”.

Sista citatet kommer från Bengt Olssons igenkännande artikel När ska det röda rinna av kulturens fana? i Dagens Nyheter i början av förra året.

Annonser

5 thoughts on “Lider Sverige av rasistnoja?

  1. Pingback: Feministiskt Initiativ är inget alternativ | Emma i skrubben

  2. Pingback: Jag är inte rädd och det är det fler som inte är | Emma i skrubben

  3. Pingback: Så var det dags igen | Emma i skrubben

  4. Pingback: En levande kyrka | Emma i skrubben

  5. Pingback: Nyttiga idioter i krig med Norge | Emma i skrubben

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s