Receptet mot missnöjespartier

Man har försökt att minska stödet för dem genom att kalla dem nazister – totalt verkningslöst.

Den f.d. socialdemokraten och även f.d. sverigedemokraten Camilla Rågfors skriver i artikeln Tydligare alternativ enda vapnet mot SD  i Aftonbladet om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Hon berättar mer i ett inlägg på sin blogg Tankar åt alla håll & kanter:

Många väljer ännu att stoppa huvudet i sanden och inbillar sig att bara man tystar dem så dör de ut. Så är det inte. De växer.

Att börja med något så larvigt som att våga vägra debatten leder inte till något gott på lång sikt. Jag håller med om att en av anledningarna till att missnöjespartiet Sverigedemokraterna ökar är att ”folk är trötta på politiker som inte ger raka svar”. Och när det politiska och mediala etablissemanget även attackerar partiet och dess företrädare med annat än sakliga argument väljer en del människor att visa sin misstro mot etablissemanget genom att i opinionsundersökningar säga att man röstar på detta missnöjesparti. Nu på senare tid har det varit ganska lugnt kring Sverigedemokraterna och då dalar dem också i opinionsundersökningarna. Partiet har tappat var tredje väljare på två månader enligt en färsk undersökning av DN/Ipsos.

Saker som att leta upp gilla-markeringar på Facebook och kommentarer på nätet som styrker den tesen har bara hjälpt dem att städa upp i sina led.

Jag tror inte att många förstår fenomenet missnöjespartier. Leif GW Persson skriver i artikeln Missnöje kommer sig av misstro i Expressen 2011:

Jag är således övertygad om att den genomsnittlige SD-väljaren är en vanlig, hygglig människa och inte rasist, eller ens främlingsfientlig. Man är missnöjd helt enkelt. Man misstror de etablerade politikerna och med den misstron är det tyvärr så illa att den ibland är befogad. Man fick inte ut det av livet som de politiker som man röstade på hade lovat att man skulle få. För det gav de i stället till sig själva.

Socialdemokraten Raimo Norrgran Kettil bloggar också om detta fenomen:

De politiker som beskrivs som bufflar, pansarvagnar eller enmansshower har ofta ett problem som ligger i detta området.

När väljarna möter företrädare som tydligt ger bilden av att den enskilde inte har ett rimligt inflytande över sin situation förstärks dennes känsla av misslyckande och upplevelse av utanförskap.

När man inte blir bemött och lyssnad på under en längre tid blir istället känslan desperation, förtvivlan, aggresivitet, våldsamhet, och destruktivitet. Du kan se detta hos ungdomar som upplever att ingen tar deras frågor på allvar. 

Både media och politikerna borde ha lärt sig läxan från Ny Demokrati men jag tror att många blev blinda av den avsky som bl.a. Bengt Westerberg visade för det partiet under valvakan 1991. Samma avsky visade Lars Ohly mot Sverigedemokraterna under valvakan 2010. Hatyttringar är och kommer aldrig att vara demokratiska. Tillbaka till Camilla Rågfors artikel:

SD har jobbat hårt för att bli det man en gång sa sig aldrig vilja bli, nämligen en del av etablissemanget, där politiskt korrekta var en dödssynd. Ändå är det just detta vi ser allt tydligare att de blivit. Tydligen ett måste om man ska kunna locka till sig företrädare som är högutbildade och som kan föra sig i det politiska rummet.

Här ser vi missnöjespartiernas dilemma. Vilken fot ska de stå på? Går det att stå på båda fötterna? Jag tror inte det och det är det som är den stora långsiktiga begränsningen för ett missnöjesparti. Camilla Rågfors avslutning borde gå ut som ett PM till landets alla politiker:

Det enda som kan få SD att avta i tillväxt, och även dra sig tillbaka, är de andra partierna. Slutar man tävla om vem som flest gånger upprepar mantrat att inte samarbeta med SD och istället lägger krutet på väljarna som man så desperat längtar efter, så kan det gå.

Mitt stalltips till dagens politiker är att stå upp för den egna politiken i första hand. Kom med svar på frågor och ge lösningar och finns inga svar så erkänn detta. Folk är trötta på politiker som inte vågar svara rakt och ärligt, och där står SD som ett alternativ. Sen kan väljarna se mellan fingrarna med en hel del, för svenska folket är inte korkade utan förbannade – till Jimmie Åkessons stora glädje.

Jag önskar jag kunde säga att bara vi jobbar hårdare mot rasism så försvinner SD men svaret ligger inte där. Studier visar att rasismen faktiskt minskar i vårt land. Ställ er då frågan – vad är anledningen till att SD växer?

Nya tider kräver nya metoder och likväl medför de att vi får finna oss i att ha ett parti som driver SD:s politik ett tag till.

Jag hade kunnat vara medförfattare till den här artikeln. Det är så frustrerande att nästan dagligen se våra svenska politiker som inte fattar detta enkla recept. OBS! Länkarna i citaten är min egna, inte artikelförfattarnas.